Sista krönikan i Hälsingepressen.

JONAS SIMA, journalist, filmare och författare, är född i Hudiksvall men uppvuxen i Ljusdal.
1959 började han sin journalistbana som volontär på Hudiksvalls-Tidning. På HT arbetade Jonas Sima tre somrar medan han studerade vid Uppsala universitet. Sedan gjorde han sommarvikariat på UNT och gamla Stockholms-Tidningen tills han knöts till Expressen 1966 som filmkritiker, och efter 1977 som reporter. Han slutade på Expressen 2000 och verkar numera som frilansskribent, filmare och författare.
Kommentarer till hans texter kan du mejla till jonas@sima.nu
ATT SKRIVA MED ARMBÅGEN

5 maj 2017

Det här är min sista kröniketext i hälsingetidningarna. Men jag fortsätter givetvis med inlägg på denna sida, i JAG TYCKER.

Jag började skriva krönikor i hälsingepressen vid millennieskiftet, efter att jag slutat på Expressen som reporter och krönikör på Sista sidan.
Det har blivit många texter under åren också i tidningarna Hudiksvalls Tidning, Ljusdals-Posten, Ljusnan och Hälsinge-Kuriren. Helst krönikor om Hälsingland, förstås. Kanske är jag en av landets mest oförtröttliga krönikörer. Men någon gång bör man ju sluta.
Du, läsekretsen, tack för svar, uppmuntran och skäll. Det har varit roligt att råkas.

Nu vill jag dela med mej av uppslag till krönikor och reportage för Mittmedia (utgivare av hälsingepressen), till exempel på temat ARMBÅGAR. Jag föreslår också lämpliga skribenter med lokal hälsinge-anknytning.

Armbågar jag mött – kulturminnen av Gunilla Kindstrand.
Armbågen på väg mot framgång – Lars Ragnar Forssberg.
Jag och min armbåge – personligt av Thore Härdelin, riksspelman.
När jag släntrade nerför Armbågen i Paris – resereportage av Täppas Fogelberg.
Armbågen i folktron – Cecilia Bruce.
Hellre lyss till den sena som brast än att aldrig ha spänt en armbåge – Claes Sundelin, hövding i Hälsingeakademin.

Armbågens sjukdomar eller en missförstådd kroppsdel – läkarpanel svarar på frågor.
Hur använder du din armbåge – enkät med tio kända hälsingar.
Armbågen i konsten – Christina Busck recenserar Per Soneruds ansamlingsutställning.
Spela med armbågen – instruktion av pianisterna Ingmar Höglund och Gösta Svensson.
Armbågsstödet – förslag till nytt strukturstöd av Sven-Åke Thoresen, region Gävleborg.

Kan armbågen berika vårt sexliv? – nya rön av Kerstin Svevar, författare.
Armbågar på modet – trender och tendenser av Laila Strid-Jansson, designer.
Hur inreder man hus för att undvika stöta i med armbågen – arkitekt Tony Björklund.
Min kille tycker att mina armbågar är så fula – Gertrud Haglund svarar på ungdomsfrågor.
När jag armbågade mej in på Järnvägs i Ljusdal – ett minne av Sture Collin, skulptör.
Hur jag fann stöd i mina armbågar – existentiella råd av Börje Björklund, präst.
Armbågen i andevärlden – antroposofen Steiner tolkad av konstnären Agneta Nordenström.

Berömda armbågstacklingar – Jan Olsson, Ryon-Janne, Idrottsmuseet Hudik, om gamla utvisningar.
Armbågsterapi, bluff eller mirakelmedicin – debattartikel av Pamela Andersson.
Hennes armbågar var de vackraste jag sett – Thomas Tidholm i serien Kvinnor jag mött.
Blott en armbåge, vägar ut ur kvinnofällan – diktsvit av Aase Berg.

Armbågar för kulturentreprenörer – handledning av Gerd Engberg.
Då fick jag skurgumsknän på armbågarna – läsekretsen lämnar lumparminnen.
Armbögen – anonym Losbo intervjuad om sin svåra uppväxt.
Hans armbåge glömmer jag aldrig – Lill-Babs Svensson i ny memoarbok.
Amputerade armbågar används i höftledsoperationer – skandalreportage av Fredrik Björkman.
Min armbåge är ur led i tiden – kung Carl XVI Gustaf.
Att skriva med armbågen – slutord av Jonas Sima.

jonas@sima.nu

22 mars 2017
Två satans år i Sverige: 1917 och 1918.
Politisk och social oro, världskrig, revolution i Ryssland, upplopp i Sverige. Hungerkravaller svepte över vårt land.
Bland alla dessa händelser har ”revolutionen i Sveg” länge varit bortglömd.

Jag fick lust att söka efter fakta hos en av min fars favorithistorier:
Det hade varit upplopp i Sveg den röda våren 1918. Några arbetare hade blivit skjutna. En hade fått ett hagelskott i ändalykten. När han fördes till sjukstugan på natten, och medan upphetsade demonstranter stod utanför och skrek, började den gamle doktor Svenonius plocka ut haglen, utan bedövning. För varje hagel tog han pincetten, gick fram till fönstret och höll upp haglet och ropade argt: Kallar ni det här för revolution, era jävlar!

Medborgargardet som sköt på tre arbetare i Sveg – alla överlevde – dömdes inte, medan de sårade fick långa fängelsestraff i uppenbart politiska domar. Hur kunde det gå så illa efter ett upplopp som börjat med ett slagsmål?

50 år senare reste jag till Sveg och lyckades träffa några kvarlevande från tiden, också en person som sköt och två som skottskadades. Min nyfikenhet resulterade i en dokumentärfilm som visar att det som dåtidens borgarpress kallat ett ”fyllekalas” hade en bakgrund i orättvisor i ett orättfärdigt samhälle.

Sveg hade då 700 fasta invånare men med minst lika många säsongarbetare i skogen och flottningen. Dessa ”löskekarlar” samlades på helgerna för att spela kort och dricka "kolijox", droppar med sprit som Lazarol eller hårvatten de köpt på apoteket. Sysslolösa arbetare drogs till Godtemplarhuset, som också inhyste bio och ett av Svegs 46 kafeer.

Uppe i "Nykterhetskaféet" kom två unga arbetare ihop sig om en liter brännvin. En fjärdingsman som sökte gå emellan blev biten i tummen. Polisen slog då med sin sabel en av slagskämparna i skallen så blodet började rinna. Detta blev signalen till ett tumult mellan arbetare och ordningsmakten.



Fyllebråket övergick snabbt i kravaller, med en folkmassa på 150 personer som drog omkring i Sveg på natten. "Vi demonstrerar!" manade en självutnämnd ledare som besökt ett tidigare syndikalistiskt agitationsmöte på orten. Fönster till butiker och en bank krossades, likaså stormades häktet i tingshuset.
Oväsendet väckte upp hela samhället.



Utanför Gästgivargården mötte massan ett beväpnat medborgaruppbåd, som utsattes för ett stenregn. Plötsligt hördes flera gevärs- och pistolskott i mörkret. Gardet sköt skarpt för att värja sig och stoppa upploppet.

Sammantaget visar samtliga upplopp och hungerkravaller att revolution inte var den politiska vägen för svensk arbetarrörelse. Revolterna banade i stället väg för den svenska reformistiska samhällsmodellen. Samförståndslösningarna ersatte de revolutionära.
Därför hör också den tragikomiska revolutionen i Sveg till vårt lands politiska historia.
Det gick för Sveg som det gick för Sverige.

jonas@sima.nu

8 februari 2017
LÄNGE LEVE PAPPERSTIDNINGEN!

Har du tänkt på att krönikörer och kåsörer numera sällan skriver om sina barn och barnbarn? Förr ett vanligt tema.
Fenomenet beror förmodligen på att de flesta skribenter i dag är unga. Det kan förklaras av att medierna helst inte vill ha kvar sina äldre medarbetare. Trotjänarna drabbas av inskränkningar, arbetsbrist, förtidspensionering. I bästa fall med avgångsvederlag.

Den svenska ättestupan för äldre människor i arbetsför ålder är nog värst i världen. Journalister är alltså inget undantag.

USA, som vi gärna vill efterlikna, har inga fördomar mot sina seniorer. Där kan man välja en president som är över 70. Det skulle inte gå i Sverige. Låt vara att Tage Erlander, landets längsta statsminister, hann bli 69 innan han byttes ut.

Nu hävdar svenska politiker att vi måste arbeta tills vi är 70 år och kanske mycket längre, för att över huvud taget få pension i framtiden. Låter svamligt, för i många yrken orkar man inte jobba ens till 60. Vi kan ju börja med att låta folk som vill arbeta få stanna till åtminstone 65.

Jag har skrivit krönikor i denna tidning sedan millennieskiftet, i nästan 17 år, det är nog en sorts rekord. Men nu nalkas snart slutet – någon gång bör man lägga av. Jag kan då passa på att berätta att jag just återkommit från Lanzarote efter en vecka på familjehotell med två av mina tre små barnbarn. Det var kul, fast skrikigt – badorten rymde ytterligare hundratals illbattingar. Och många vuxna vattengympade till gapiga reseledare och dånande popmusik. Det är ett himla liv kring poolerna. Det är inte utan att man som örontrött senior kan längta hem till ett lugnt skidspår i en tyst hälsingeskog.

För övrigt har jag inget emot barnbarn, tvärtom, och allra helst mina egna.

När jag efter ”lumpen” 1959 blev ung volontär på Hudiksvalls Tidning – och sedan journalist tre somrar på samma arbetsplats – fanns åtskilliga ”farbröder” och ”tanter” på redaktionen. Småningom hamnade jag på Expressen där flera veteraner arbetade kvar, som legendariska redaktionschefen Sigge Ågren. Efter att han först fått sparken återvände han för att starta bilagan ”Grå Pantern”, särskilt för äldre läsare. Det var ett pionjärprojekt som gick an en tid, men sedan slog ättestupan till och bilagan försvann, jämte sannolikt många av de gamla tidningsköparna.

Jag finner det besynnerligt, ja tragiskt, att nutidens tidningshus så blint tror att de digitala näten kommer att utrota den tryckta tidningen. De yngre läser bara i sina mobiler, sägs det, men samtidigt säljs det böcker som aldrig förr. De gamla läsarna blir ju bara äldre och fler och vill ha kvar sin tidning, gärna också med dess invanda skribenter. I varje fall vill jag se mina gamla favoriter i spalterna.

Många tidningar läggs ned. Men ett vet jag som aldrig dör: Hoppet för den goda och läsvärda papperstidningen.
Den leve!


28 december 2016
HEM TILL HÄLSINGLAND

Kan vi tappa bort vårt ursprung? Ja, en del gör kanske det, men de flesta minns platsen där som barn de lekt. Den här tiden, då året snart vänder blad, brukar minnena och associationerna komma tillbaka. Man får en ”längtanskänsla”, som någon nyss skrev. Vi försöker återuppleva det som vi tror gått förlorat. Men det är svårt och ibland omöjligt att vända tillbaka. Det som en gång var ”hemma” hos dej och mej finns ofta inte kvar längre.

Ändå känner jag starkt att jag bär mitt förflutna inom mej.

Jag har ingen släkt där jag växte upp, bara ett par klasskamrater bor kvar. De flesta flyttade och några har gått ur tiden. Vi är nog inte många alls ur min generation som blivit kvar i hembygden. Vi reste dit högskolorna och jobben fanns. Jag minns det inte som så svårt, några kamrater tyckte det var en befrielse. En av dem –möjligen jag? – vräkte ur sig att han var glad för att han fått växa upp här, men framför att glad för att han kom därifrån i tid. En annan, en tjej som ville bli poet, förklarade att hon aldrig såg ut genom tågfönstret när hon for förbi gamla hemorten.

Vad hade de saknat, vad tappade de bort?

På min tid fanns inget gymnasium i Ljusdal så det fick bli Hudiksvall. Då gick fortfarande rälsbussen mellan köpingen och staden, men det var sällan jag åkte hem. Hudik kändes som en öppning mot världen, där fanns både hamn och havet. Det tog många vuxna år för mej att hitta tillbaka.
Fick arbete i Stockholm och trivdes med storstadens puls. Träffade intressanta människor. Många skolkamrater fick också jobb här.
Jag gjorde inte en skogspromenad på flera år, bara en massa träd och kvistar, mygg och myror!

Men förflutenheten släppte inte taget.

Vi är ett gäng från gymnasietiden och studentkorridorerna i Uppsala som fortfarande håller ihop, rätt ovanligt faktiskt. Vi skaffade alla familj och sommarhus i hudiktrakten. Jag återupptäckte nu naturen, på Hornslandet. När gänget träffas ältas det hembygd, alla har vi våra egna associationer, minnen och hangups. Det blir fester, fiske och bärplockning.
Vi pratar inte om avståndsromantik och nostalgi, vi talar om våra rötter.

Men hör vi längre hemma här? Vi är sommargäster, som flyttfåglar.

I motsats till mina utflyttade hälsingevänner har jag länge hållit mej med lokaltidningar, Ljusdals-Posten och Hudiksvalls Tidning. Tidningarna ger referenser och återupplevelser, som kommit till nytta när jag blev med i gruppen Hälsinge Akademi, skapad för att främja kulturen i landskapet. Jag tror att min nyfikenhet på vad som händer med hembygden har hållit mej kvar i en längtan efter något som jag egentligen redan har.
För att förstå hur invandrare och flyktingar känner det i exilen behövs ingen djup fantasi och empati, det räcker med att komma hem till exempelvis Hälsingland.

Här ska jag nog sätta min sista potatis.



16 november 2016
JAKTEN PÅ EVIGT LIV

De flesta människor vill leva så länge de får och kan. Man vill ju veta hur det går i världen – inte minst för barn och barnbarn. Några hoppas på evigt liv, redan här på jorden.
Experter påstår att alla barn som föds nu har chansen att fylla 100 år. Men hur ska framtiden har råd med pension åt alla hundraåringar och plats på vårt klot åt så många fler åldringar?

Nyligen såg jag ett kuriöst program i Kunskapskanalen. Där jagade en stolle efter hårstrån på Hitler, för att med DNA-tekniken kunna fastslå om nazistledaren var bindgalen eller bara en ovanligt ond människa. Som om psykisk diagnos skulle vara en förmildrande omständighet för förintelsen?
Dess bättre hittade han inget hår efter Hitler, bara en lock från hans älskarinna Eva Braun, som fanns hos en storsamlare av människohår!

Det fanns mer galenskap i det tv-programmet.

En klinik i USA har specialiserat sig på geschäftet att frysa ner kroppar efter döda människor som under sin levnad haft förhoppningen att framtida teknik ska kunna återge dem nytt och kanske evigt liv. En lika hopplös möjlighet som när faraonerna i forna Egypten mumifierades för att återuppstå i sin gamla glans.

Jakten på evigt liv har i stället fått en helt ny inriktning med hjälp av kloning. I våra celler ligger arvsanlagen skrivna med genernas språk i våra DNA-molekyler. Med alltmer förfinad DNA-teknik kan forskare skapa genetiska kopior, alltså fler individer med samma arvsanlag. Man har redan med framgång klonat växter och djur. Nu görs försök att klona fram utdöda djur som mammuten med hjälp av DNA i kroppar infrysta i permafrosten. I Hollywoods monsterfilmer har galna vetenskapsmän klonat dinosaurer ur framgrävda ben. Snart kan man göra det i verkligheten. Huu!

I tv-programmet jag såg framträdde en mystisk amerikansk kvinnlig läkare som påstod sig ha klonar flera människor. Hon ansåg sig känna till att det idag går omkring en hel skara klonade människor som ser exakt likadana ut. Däremot har tekniken ännu inte lyckats klona exakt likadana egenskaper. Kanske är det också möjligt.

Kvinnor är tydligen svårare att klona. Men om du är man och önskar evigt liv ska du lämna ditt DNA till en sådan doktor Frankenstein, som försöker klona fram identiska människor. Sedan kan kloningen gå vidare från son till son i oändlighet – simsalabim har du evigt liv.

Dess bättre finns en bred enighet bland läkare, forskare och politiker att det vore grovt ansvarslöst att försöka klona en människa med dagens teknik. Naturen kan hämnas. Framför allt risker klonade individer att åldras i förtid!

Många anser att människan inte alls ska pillra på skapelsens krona. Andra ser DNA-tekniken som en välsignelse för att utrota genetiska sjukdomar.
Och förresten: Vem vill ha ett evigt liv?
Men hundra år vore kul, om man har tur.

5 0ktober 2016
VAD SKA VI MED LANDSBYGDEN TILL?

Den provocerande frågan ställdes av Po Tidholm i hans första reportage i utmärkta TV-serien ”Resten av Sverige”. Samtidigt hade jag sett ett nyhetsinslag i TV om gränskommunerna Strömsund i Jämtland och Lierne i Norge. Medan den svenska landsbygden snart ligger för fäfot, åtminstone i Norrlands inland, är situationen helt annorlunda i Norge.
Växande delar av vår landsbygd är döende medan hela Norge får leva.
Hur kunde det bli så olika, så fel och så orättvist?

I somras reste jag från Hudiksvall genom Södra Norrlands glesbygder mot fjällen och Stora Blåsjön. I Strömsund pågick vägarbeten så jag tog en omväg över Norge och passerade Lierne vid gränsen mot Sverige. Med blotta ögat kunde jag se var välfärden och framtidstron fanns. I nyhetsinslaget fick jag sedan fakta som sparkade. I Lierne bor 1 400 personer, hälften så många som bor i Sveriges minsta kommun. I Strömsund bor 3 500 människor. Men det är lilla Lierne som byggt två sporthallar och en ny skola. Polis, bibliotek och räddningstjänst finns också. Det råder en väldig optimism här, säger en kvinna som startat en liten chokladfabrik, medan butiker och småföretag lagts ner på andra sidan gränsen.
Skillnaden beror på att Norge har en bra regionalpolitik, som att landsbygdskommunerna får behålla pengarna från vattenkraften och har mycket låg arbetsgivaravgift.

I Sverige är det staten och kraftbolagen som hämtar in vinsterna från vatten- och vindkraften. Länge har det mullrat i norrlandskommunerna över svenska statens oginhet att dela med sig av naturtillgångarna den glufsar i sig från glesbygdskommunerna. I Norge styr kommunerna själva över sina naturtillgångar. Om Strömsund legat på norska sidan hade man i dag haft 200 miljoner mer i kommunkassan. I stället har kommunen på 60 år förlorat med än hälften av sin tidigare befolkning. Den har flyttat söderut.

Någon kraftåterbäring kan inte Norrland hoppas på. Sossar från Jämtland tog upp frågan på senaste partikongressen, men blev nedröstade. Centern driver frågan om återbäring av vattenkraft, ökad satsning på infrastruktur, säker service på landsbygden och stopplag för centralisering av myndigheter. Intresset hos de andra partierna är svalt, liksom entusiasmen för Robin-Hood-skatten, den kommunala skatteutjämningen.

Våra naturresurser ska fördelas lika i riket, är tanken. Det är onekligen en annan strategi än den norska principen att hela landet ska vara befolkat.
Hade vattenkraftåterbäringen funnits hade fattiga Ragunda kunnat räkna in 193 miljoner och hela Jämtland en miljard kronor om året. Nu måste också boende i Krångede med landets största kraftverk betala nätavgifterna, som snart kan höjas med 40 procent. Är inte Sverige fantastiskt!

Olof Palme talade om att politik är att vilja. Vart tog viljan vägen att satsa på de små glesbygdskommunerna. Varför kan vi inte bli lika bra på landsbygdspolitik som Norge?


24 augusti 2016
VAD ÄR LIVET UTAN EN TIDNING?

Vad skulle du säga om du plötsligt blir utan din lokaltidning? Den kommer inte längre, har lagts ner. I stället får du en gratistidning som innehåller mest annonser. Journalister du brukar läsa är också borta, har fått sparken. Livet blir rätt tomt utan en lokalblaska att bläddra i och läsa om vad som händer i hembygden.

Detta är inte ett skräckscenario, utan befarad tragisk verklighet. Mittmedia, som ger ut de fyra hälsingetidningarna, har bland annat lagt förslaget att koncernens 28 dagstidningar ska göras om till gratistidningar och 422 journalister måste bort.

Nyligen byttes ledningen ut dramatiskt och den våldsamma digitala satsningen på nätet skulle avbrytas. Nu ska satsas igen på tidningar, som faktiskt tar in mycket mer annonspengar än nätet.
Vilken tvärvändning ska man tro på?
Senaste nytt är att företagets nye vd hävdar att planen inte är ett skarpt förslag.

För 58 år sedan inledde jag min journalistbana på Hudiksvalls Tidning. Efter studenten och lumpen blev jag volontär och under tre vikariesomrar var jag både reporter och nattredaktör i HT. Bättre journalistutbildning kan man inte få. Därefter blev det vikariat på UNT och jobb på Stockholm-Tidningen. Med Stocken fick jag 1966 uppleva den största tidningsnedläggningen i svensk presshistoria. Jag rekryterades turligt till Expressen som filmkritiker och fick senare – när jag börjat göra film ¬ – en deltidstjänst som reporter i kvällstidningen. I 30 år medarbetade jag i Expressen, till millennieskiftet då jag slutade för att frilansa som filmare och skribent.

Men roligast var tiden på Hudiksvallstidningen när Västra Tullgatan i Hudik var stadens Fleet Street, där vi unga murvlar på HT konkurrerade med Hudiksvalls Nyheter och Hälsinge-Kuriren. Var blev ni av alla härliga lokalredaktörer?

Jag gladdes när hälsingetidningarnas dåvarande chefredaktör Mats Åmvall erbjöd mig att skriva krönikor. Nu fick jag åter närkontakt med mitt älskade Hälsingland. Efter lyckad samverkan mellan landskapets fyra lokaltidningar hade också Ljusdals-Posten fått en kultursida. Kulturredaktören Gunilla Kindstrand såg till att göra de lokala kulturhändelserna synligare. Vad händer med kulturen om lokalpressen försvinner? Det är inte bara en demokratifråga.

Personligen saknar jag stilsäkra krönikörer i lokaltidningen som Olle Häger, Gertrud Haglund och andra som försvunnit. Dagens krönikörer är obekanta för mig, bortsett från Lars Ragnar Forssberg, Ola Liljedahl och några till. Är det tidningarnas egna medarbetare som skriver dessa kåserier? Ingen presenteras längre.

Om lokaltidningen omvandlas till gratis annonstidning försvinner förmodligen också krönikorna. Kanske är detta sista krönikan ni läser av mig. Vem vet?


30 juli 2016
HAN KUNDE VERKLIGEN FISKA GÄDDA!

Han var mest vältränad av oss studentkamrater, Lennart Nellbeck från Iggesund, som blev både ekonomisk doktor, företagsdoktor och vd för Rottneros bruk. Slå mej så hårt du vill, sa Lennart och spände sina stålhårda magmuskler. Men man ville inte stuka handleden. En riktig stridis, kunde vi kompisar tycka, när han ville vara värst i allting. Men han var ju så rolig med ett outsinligt lager av skabrösa historier!
Av bara farten hann Lennart bli framgångsrik sprinter, fänrik i flygvapnet och uppskattad industrialist i flera ledande skogsbolag. Nu är han död, upphunnen av cancern som tog hans snabba ben men inte rådde på hans obändiga humör.

Det Lennart sörjde mest tror jag var att han inte längre kunde springa sin runda på Djurgården i Stockholm – och att det blev slut på gäddfisket i jungfrueliga Norbergsfjärden på Iggesundslandet.
Han var en fenomenal gäddfångare, prickade alltid rätt med wobblern och drog ständigt upp alligatorliknande storgäddor. Vi hans hälsingska fiskarkompisar, Kjell Forsmark, Arne Jansson och jag förstummades av beundran. Han lånade generöst ut sitt bästa spö åt mej och pekade på en vassrugge. Oftast fastnade jag bara i vassen. Se här, sa Lennart och kastade ut mot samma mål. Storgäddan högg förstås. Efter fisketuren åter till Mössön där han virtuost fileade gäddorna och bar upp fångsten till stugan, Elsie och stekpannan.
Du är landets främsta gäddfiskare, förklarade förbluffade bolagsdirektörer som fått privilegiet att följa med på Lennarts gäddsafaris.

Hur detta energiknippe blev tongivande i skogsindustrin har andra skrivit om. Jag fängslades av hans ohejdade konstnärssjäl. Han gav sig i kast med de flesta konstformer. Självkritik var inte hans bästa talang. Han knäppte gitarr och sjöng visor, spelade piano, tecknade och målade och var en kul imitatör som underhållit många sällskap.
Helst ville han skriva. Det hann bli åtskilliga böcker. Han debuterade med Bläckhornet med biografiska anekdoter om original på bruket som förargade en del men roade desto fler. I boken Japanska affärer kåserar han dråpligt från sina resor som affärsman i massa och trävaror. Sina festliga minnen från industrilivet berättar han i en annan bok. Han deltog också i två av Hälsingeakademis antologier.
Men som den doktor han var i företagsekonomi skrev han också bok om sin tid på Rotteneros, ett företag han räddade när det kom på kneken med att bl a efterskänka sin inarbetade pension. En unik solidaritetshandling i affärsvärlden!

Sista tiden i livet skrev Lennart febrilt personliga skrönor till sina vänner. Mej skickade han en synopsis till en rysare i cellulosafabriksmiljö, ”Bakteriernas revolt”. På mitt förslag lämnade han manuset till ett filmbolag. Kanske action för Hollywood och Tom Cruise? Kämpen Lennart hade säkert själv kunnat spela huvudrollen.

30 april 2016

TVÄRVIGGEN FRÅN FÄRILA
Fantasimålaren och poeten Hans Vikstens populäraste motiv heter Drömgångaren och finns både som målningar och litografiskt blad. Kanske inte kan köpa längre, men till 10 september kan du på Hälsinglands Museum i Hudiksvall beskåda den lilla människan som vandrar med långa kliv på trädtopparna i ett hälsingelandskap. Där pågår nämligen en minnesutställning över Hans Viksten, en av Hälsinglands främsta konstnärer, som efter 30 år återkommer ur glömskan till nuet och drömmarna.

Men Hans Viksten kallade inte sig själv en drömgångare. Han föredrog att beskriva sig som ensamvarg eller Tvärviggen från Färila. För det var där han föddes 1926 som vildmarksförfattaren Albert Viksten yngste son.
Han var olycklig och vantrivdes med fader Alberts despotiska regemente på författartorpet Ängratörn och sökte sina egna uttryck för sin konstnärssjäl. Ingen i omgivningen torde ha trott att denna suput, som sågs ragla mellan Lassekrog och Statt i Ljusdal, var ett oförlöst geni. Vid den här tiden var Hans Viksten svårt nedgången och allmänt desorienterad i tillvaron.

Men så kom en skyddsängel i hans väg. Hon hette Desy Kallberg, var journalist i Stockholm och på väg att intervjua den kände Albert Viksten i Färila. Mitt under intervjun störtade författarsonen in genom dörren. Han var på rymmen från lasarettet i Ljusdal där han vårdats efter en liten operation.

Senare har Hans avslöjat att han blev kär i Desy så fort han fick syn på henne.

Albert ville ha läkarhjälp för sonens missbruk och vädjade till Desy och hennes kontakter. Raskt tog hon hand om honom och Hans fick flytta in hos henne i Stockholm. I praktiken blev hon hans ständiga övervakare mot spritdjävulen och andra demoner.
Hans kunde senare beundrande berätta om Desys fantastiska väderkorn. Hon lyckades alltid hitta honom, nästan telepatiskt, när han försökte gömma sig på något hak för att få dricka ostörd.
– Desy är en oerhört utvecklad seismograf för mina psykiska vulkanutbrott.
Kärlek uppstod dessutom och de gifte sig.

Under sin lyckliga stjärna hade Hans Viksten träffat Desy, som gett honom chansen till ett andra liv när loppet verkade kört. Därefter flög de i sitt eget universum, som blev deras rymdsigill och bomärke i konstlivet.

Hans utveckling blev nu explosiv. Få svenska konstnärer har varit så kreativ, hans kran gick inte att stänga. Han blev både berömd och konstprofessor, men 1987 övermannades han av strupcancer och livstråden brast.
Efter sin förtidiga död hamnade Hans Vikstens konst besynnerligt snabbt i skugga. Många har undrat över hur ett så starkt igenkännligt och publikt uppskattat konstnärskap kan sjunka i glömska.
Därför är det hög tid att tina upp Drömgångaren ur den permafrost han hamnat i. Det gör nu Hälsinglands Museum, med stöd av Hälsinge Akademi, som ger ut en bok, och Kungl Konstakademien, som tar över utställningen i september.
Tvärviggen är tillbaka!
PS.
NY BOK
HANS VIKSTEN – DRÖMGÅNGAREN
En liten vacker konstbok om fantasimålaren,
poeten och musikanten Hans Viksten (1929–1987). Med bl a berättelsen "Sagan om Hans och Desy".
Hans Viksten är nu aktuell med en minnesutställning på Hälsinglands Museum i Hudiksvall 14 maj – 10 september. Sedan flyttas utställningen till Kungl. Konstakademien i Stockholm 20 sept – 9 oktober.
Boken är utgiven av Hälsinge Akademi Förlag.
Kan köpas från denna webbsida/närbutik genom
Jonas Sima: www.sima.nu / jonas@sima.nu
tel. 08-80 73 73. PRIS 150 kr exkl. porto.

26 mars 2016
HÄLSINGE GILLE FINNS INTE MER

Inte många har numera hört talas om Hälsinge Gille, gissar jag.
Hälsinge Gille var en sällskapsförening för fölk med rötterna i Hälsingland men med fötterna i Stockholm. Föreningen bildades 1923 för hälsingar i förskingringen som flyttat till huvudstaden och kände hemlängtan och gärna vill träffa landsmän med den rätta dialekten och få prata om bekanta som stannat kvar hemmavid.
Hälsinge Gille blev 93 år – men nu är föreningen nedlagd. Man fick inte längre ihop en styrelse och då var det bara att slå igen.

Jag blev inte förvånad, de flesta medlemmar var pensionärer och rekryteringen av yngre hade misslyckats. Men överraskad blev jag när föreningen till sitt 90-årsjubileum 2013 önskade mej som festtalare. Visserligen hade jag deltagit i verksamheten med filmprogram och haft presentationer ihop med kamraten Olle Häger av Hälsinge akademis böcker, men jag var faktiskt inte medlem. Vad skulle jag tala om?
Fortfarande vet jag föga mer om Hälsinge Gille än att historieberättaren Delsbostintan Ida Gawell-Blumenthal (1869–1953) var en av förgrundsfigurerna från första början. Ingen av gillets stiftare finns kvar i livet och inte heller har jag hittat någon historik.

Jo, ytterligare en insats gjorde jag och Olle när vi såg till att ljusdalingen och polyhistorn Jan Signeul valdes till ordförande i gillet. Janne satte fart på ruljangsen och tog medlemmarna med på nostalgiska bussturer till hemlandskapet. Snart försvann Janne till Egypten för att skriva en bok om en svensk generalkonsul som mördats i badrummet till sitt eget palats. I Alexandria startade han en filial till gillet (tre medlemmar) och i Kairo (fem medlemmar).

Det blev inget muntert jubileumstal. Jag funderade högt om hur en sällskapsförening som Hälsinge Gille ska överleva i vår tid. Behövs dessa föreningar för utflyttade landsortsbor när kommunikationerna förbättrats med hembygden, nästan alla har bil, och man åker med snabbtåg mellan Stockholm och Hudiksvall på två timmar. Dessutom kan man prata direkt i bild med släkten över Skype!

Verklighetens modernitet hotar i dag både föreningslivet och folkrörelserna. Kanske är många föreningar inte längre giltiga, mindre fungerande och till och med inte önskvärda?
Jubilarerna jag talade till skruvade på sig så det knarrade i stolarna. Men ändå rör vi på oss, tycktes de mena.
Visst, fortfarande berörs människorna av sina rötter. Äldre vänder gärna tillbaka till sin närhistoria. Det kan också göra ont att återvända till minnena.
Smärtan håller det förflutna levande, skriver en poet.

Trots vår nya digitala medievärld envisas människor med att träffas öga mot öga för att få prata med varandra mun mot mun. Vi söker gemensamma upplevelser och vill känna tillhörighet. Föreningens tid är hotad men absolut inte ute.
Även kaffestunden ihop på det lilla föreningsmötet har ännu ett värde för många.
jonas@sima.nu

NY TEXT 20 februari 2016
MURVELMINNE FRÅN GAMMELMEDIA

Jag muckade från lumpen i mars 1959 och visste bara att jag till hösten skulle börja läsa till lärare i Uppsala. Vad göra under tiden? Jag hade skrivit filmrecensioner i Hudiksvalls-Tidningen som gymnasist och chefredaktören Olof Trolin hade en gång mumlat gillande. Kunde journalistyrket vara något?

Jag skrev och erbjöd HT mina tjänster. Häpen fick jag svar att jag var välkommen som volontär. Jobbet innebar att sitta i växeln och läsa korrektur, också på chefredaktörens ledare. Jag var ju student och antogs kunna stava. I Hudik inhystes jag hos en familj och lönen var 400 kronor i månaden.

Jobbet som växeltelefonist var spännande eftersom man kunde tjuvlyssna på samtalen. Särskilt när en kärlekskrank dam ringde sin älskare i sätteriet. Men korrläsandet var inte precis den journalistbana jag tänkt mig. Så jag tjatade på redaktionssekreterare Belund Lundberg att få recensionsböcker och den vägen fick jag in några texter i tidningen.

Snart klagade jag hos chefredaktören: Jag ville skriva, och 400 kronor går inte att existera på för en yngling som också inköpt en begagnad skoter. Hoho, hoade redaktör Trolin och erbjöd mig 500 kr och vikarieplats som familjeredaktör.

Att skriva familjenotiser är en svår konst som inte bör läggas i händerna på noviser. Men nu gällde att få fäste i murvelyrket.
Första uppdraget var att skriva en nekrolog över en avliden man i byn Rogsta. Jag tvingade mej att ringa upp sorgehuset där en dotter svarade. Med flor på rösten ställde jag mina försiktiga frågor som hon besvarade glatt. Men när jag frågade om hennes fars intressen i livet gick hon bet. Vänta lite, sa hon, och jag hörde hur hon ropade i huset: Hade farsan några intressen?
Ingen i familjen kunde komma på något så jag måste dra till med en schablon: Den bortgångnes intresse var naturen med fiske och bärplockning.

Till läsarnas lättnad fick jag snart lämna familjeredaktionen och börja som reporter ihop med rutinerade journalisterna Göte Rosell och Åke Borin. Där fanns också yngre stjärnor som Hans Stertman, Rolf Svensson, Nicke Dahlberg och Stig Ehnebom. Sedda med mina glasögon var de helproffs, och HT rena lärosätet.

Sommaren därpå, 1960, upphöjdes jag obegripligt till nattredaktör med särskilt ansvar för tidningens rapportering om Kongokrisen med svenska stridande FN-soldater.
Kompisen Stickan Ehnebom och jag varvade nattchefsjobbet och tävlade om att göra de snyggaste förstasidorna, helst med färgramar och blaffiga bilder.

Allt oftare försenade vi distributionen med vårt joll så att delar av upplagan måste köras ut med taxibilar. I vår interna konkurrensiver höll vi faktiskt på att vålla tidningen dess ekonomiska ruin. Turligt nog lyckades HT överleva!
jonas@sima.nu

Ny text, 16 januari 2016:
DAGS ÄNTLIGEN FÖR FILMDAGS

Efter många års våndor hos SVT-ledningens kulturkoftor och kulturtanter och mycket tjat fick Fredrik Sahlin, äntligen, presentera ett nytt filmprogram, Babel Bio. När Nils Petter Sundgren efter 28 år slutade med Filmkrönikan i TV2 och flyttade till TV4 började strulet med olika krönikörer. Flera satt som par i rutan. Inget blev lyckat och till sist lades Filmkrönikan ned. Nils Petter ångade däremot på som filmkritiker i TV4:s morgonsoffa till 2006, fick professors namn och en Guldbagge för sin legendariska karriär som filmrecensent.

Vi cineaster har länge undrat varför litteraturen haft ett eget program i SVT, men inte filmen som kan räkna så många gånger fler intresserade. Men nu är det här, körs onsdagar och för ekonomins skull från den litterära Babel-studion med samma sorts artigt applåderande publik.
Vad tycker jag om premiären? Nja, så där lagom bra!

Jag ringde upp min gamla kollega Nils Petter Sundgren och frågade om han sett den nya filmkrönikan. Det hade han förstås. Han hänger med och har koll. Nå?
Framför allt saknade jag kritiskt perspektiv, svarade legenden.
I början på 60-talet, berättade han, fanns det riktlinjer på SVT att filmerna inte fick kritiseras, bara presenteras. Värderingsfritt. Men Nils Petter införde mer och mer kritik. Och han fick hållas.
En gång delade han ut en bajskorv som betyg till en svensk skitfilm.
Då hade jag till och med erbjudits att spela en prästroll i filmen, fnissar Nils Petter, som aldrig velat ställa sig framför kameran som skådis.

När Sundgren på 70-talet befann sig på reportageresor till filmfestivaler eller var utomlands för att köpa in långfilm till TV, hände det några gånger att jag fick vikariera i rutan för honom. Jag gjorde också ett antal filmkrönikor för ungdom i utbildnings-TV. Jag kände mej aldrig bekväm framför kameran, bättre då att stå bakom och producera. Jag minns att skådespelerskan och regissören Gunnel Lindblom en gång rusade ut från studion mitt under inspelningen för att jag ställt en för krånglig fråga. Ja, hon kom tillbaka efter övertalning. En annan gång samlade jag flera av de mest utskällda filmregissörerna som fick svara på örfilarna från kritikerna i programmet. Det var ett misslyckat grepp och regissörerna blev ännu mer uppretade.

Vad gäller Babel Bio vill jag hellre se ett Filmdags utan publik, med mer kritisk analys och fler diskuterande gäster kring längre inslag från aktuella filmer och serier. Fortsätter filmbolagen att kräva hutlös betalning för att släppa till utvalda sekvenser, ska Sveriges Television nobba och inte alls ta upp dessa filmer i programmet. Bolagen mjuknar säkert när de går miste om gratisreklamen i TV.
Fredrik Sahlin och hans bisittare Parisa Amiri borde ges resurser att göra sitt eget filmprogram utan att behöva kopiera andra pratshower där alla klappar om varann och stryker medhårs.
Mera film och friktion, tack!
jonas@sima.nu


Ny text, 12 december 2015:
VEM STAL NACKAS BLODPROV?

Det lär finnas 2 500 idrottsplatser i Sverige som är i bruk. Älvvallen i Ljusdal är en av dem och kanske den vackrast belägna, nära Ljusnan, folkparken och hembygdsgården. På Älvvallen, idrottsplatsen i mitt hjärta, var jag många gånger i ungdomen. Inte konstigt eftersom jag växte upp i Ljusdal på 40- och 50-talet, var sporttokig och inte oäven fotbollsspelare.
Jag kom inte längre än till LIFs B-lag eftersom jag i puberteten drabbades av dramatisk närsynthet. Att spela centerforward med glasögon var ju ingen höjdare, och kontaktlinser av glas vågade jag mej inte på. Trots att LIF erbjöds sig att köpa sådana när jag tog realexamen och uppvaktades av föreningen.

Utan närsyntheten hade jag nog blivit proffs i Italien. Ack, en dröm!

Dock blev jag DM-mästare med Ljusdals pojklag 1953 på Älvvallen, och gjorde tre mål i finalen mot Ström-Stocka.
Jag har också vunnit några plaketter från skolmästerskap på Älvvallen i längdhopp och 60 m löpning. Fast stavhopp, med styv stav, var egentligen min gren. I DM-tävlingarna 1957 hoppade jag 2:90 m och hamnade på bild i HT. Jag passade också på att kasta diskus 27:25 meter. Löjliga resultat i dagens statistik.

Jag såg många fotbollsmatcher på Älvvallen, mest minnesvärd är matchen 1959 mellan ett förstärkt LIF och italienska Inter med Nacka Skoglund. Inter vann med 4-1 och Nacka gjorde två mål.
Två skandaler omgav denna historiska match.
I stället för Italiens nationalsång hälsades gästerna med den sovjetiska nationalsången. En nervös funktionär hade valt fel spår på skivan.
Vid kvällens bankett på Statt blev Nacka glad under den blonda ”majskolven” och tände på en lokal skönhet. Sedan körde han i lånad bil in i spannet på gamla Älvvbron och hamnade på lasarettet, där polisens blodprov lämpligen kom bort!
Den kriminalgåtan är fortfarande ouppklarad.

I min dokumentärfilm "Ljuset från Ljusdal" finns autentiska matchbilder från Inter-besöket i en av mej fejkad SF-journal. Likaså en sekvens från Älvvallen med min ungdomsidol i LIF, mejeristen Hugo Oscarsson, som var en målskytt av rang och specialist på "rusare". Han berättar där att han en gång gjorde sex mål i en match.

Min största idrottsupplevelse på Älvvallen är ändå Amerikaspelen 1948 då flera av de amerikanska olympiasegrarna i London på sin sverigeturné kom till vår "stadion" i Ljusdal.
Särskilt minns jag Harrison Dillard, guldmedaljören på 100 meter. Otroligt, han vann 100 m på Älvvallen också!

Nu ska Älvvallen komma med i en planerad bok, ”Idrottsplatsen i våra hjärtan”, om K-märkta idrottsplatser. Strandvallen i Järvsö och Lingbo IP är också utvalda av Göran Willis, K-spanare i TV, och Ronald Åman, djurgårdare och uttagen till landslaget vid VM i fotboll 1978.
Älvvallen hör till en unik kulturskatt, anser de. Det tål att tänka på.

jonas@sima.nu

Ny text, 7 november 2015
EFTERLYSNING: VAR FINNS POLISEN?

Var är polisen som mitt i gatan står? Borta!
Den sista patrullerande polis jag sett var framlidne Seth-Ivan Julin i Hudiksvall. Med sitt fotarbete höll han koll på ungdomarna och gatubuset.

I 30 år har jag åkt bil mellan Stockholm och Hudiksvall. En enda gång har jag stoppats av polis. Det var på gamla E4-an i en klurig kurva där hastighetsgränsen plötsligt övergick från 70 till 50. Jag hann inte bromsa för polisbilen som lurade vid vägkanten. Men jag hann se att en av polismännen var en skolkamrat från Hudik. När han upptäckte vem fartsyndaren var satte han sig skamset i polisbilen och lät sin kollega skriva ut böteslappen.

Numera ser man sällan en polisbil längs E4-an, bortsett från olyckstillfällen. Inte är det som i amerikanska filmer där mc-poliser tycks gömma sig i varje vägkrök.

En tid listades Ljusdal som en av de mest kriminella kommunerna i riket. Sannolikt var det några stackars fyllon på ”Långholmen” som stod för buset i Ljusdal. I dag lär Söderhamn ligga illa till i den statistiken. Jag förstår att det är socio-ekonomiska problem som påverkar lokalsamhällen som drabbas av avfolkning, arbetslöshet och social nedrustning. Samma situation uppträder i de större städernas förorter.
I en rapport från Rikskriminalpolisen 2014 pekas 55 ytterområden i landet ut där kriminella nätverk har negativ påverkan på lokalsamhället, där de flesta kriminella ungdomsgäng har invandrarbakgrund eftersom det är där de bor.

Vad kan myndigheterna göra åt denna onda spiral?
I Södertälje har vi sett att polisens specialstyrka lyckats rensa upp och vända trenden. De kriminella styr inte längre invånarna. Men samtidigt som nya kriminella nätverk bildas har polisens specialinsatser avslutats. I problemområdet Tensta-Rinkeby utanför Stockholm satsas på en ny poliscentral efter att den varit avvecklad. Polisen traskar patrull, reagerar långsamt och med möda.

Nyligen träffade jag en politiker som suttit i Stockholms polisstyrelse. Han var ursinnig över polisens ineffektivitet, trots att antalet poliser i landet ökat från 17 tusen till 20 000 tjänster. Vad gör alla dessa poliser? Många är inkompetenta och slöa, ryade mannen. De vill inte jobba helger och kräver övertidsersättning. Vissa av dem kan man inte ens omplacera till hittegodsavdelningen!

På sommaren bor jag granne med en mycket trevlig polis. Hon jobbar ofta på obekväm arbetstid och gör långa resor i den stora och glesbygda regionen. Jag hör henne inte klaga och säger att det vanligtvis är lugnt.
Jag har aldrig sett henne i uniform och under tjänsteutövning. Jag funderar på att fråga henne om jag får åka med i polisbilen under ett pass. Jag tror hon är en bra polis. De flesta poliser är säkert kompetenta.
Men polisen måste synas mera och inte vara så händelsestyrda.
jonas@sima.nu

Ny text, 15 oktober 2015:
ÅSANISSARNA I NORRLANDSSKOGARNA

Har du hört någon säga att hen är född i Götaland eller i Svealand? Nänä. Men ofta hör man att den och den är född i Norrland! Man är ”norrlänning” men inte ”götalänning” eller ”sveabo”. För många är Norrland en enda stor schablon. Kolla bara de så kallade norrlandfilmerna på bio och serierna i TV. Den senaste tiden har jag sett flera nya biofilmer inspelade i just detta Norrland. Schablonerna står där som spön i myrmarkerna.

Vad är en schablon?
Jo, det är vanemässiga fördomar som upprepas gång på gång. Ibland är de medvetet komiska och groteska, som i TV-serien ”Pistvakt”, oftare ansträngda försök att beskriva och förklara en typisk norrlandsmentalitet och livsstil, tex i trendsättaren och överskattade filmen ”Jägarna”.
Norrlandsmannen karikeras å det grövsta – liksom ”stöckhölmarna” för den delen som fått det mesta norr om Dalälven om bakfoten.
Norrlänningen är således en stor, stark och skäggig karlakarl med snus under läppen, pluntan i fickan, kniven i bältet och geväret eller fiskespöt i den valkiga näven. Han går bredbent med rullande gång och gällivarehäng. Han tjuvjagar och fiskar utan fiskekort och anser sig stå bortom lagen likt hillbillies i amerikanska Appalacherna. Hans kamrater är likadana, de flabbar och gapar högljutt i bastun, ölburkarna töms och slängs i naturen – sedan ryggdunkar de varann och kör hem på snöskotern eller i pickupen. De är inte rädda för polisen, som alltid finns 30 mil bort.

Men hemma är det synd om dessa karlar. Ofta ensamma, bästa vännen är hunden. Några har varit i Thailand och tagit hem en vilsen hushållerska eller på nätet skaffat en kvinna från Ryssland som klagar på allt. Mannen känner sig oönskad och missförstådd, han har ju ändå ett gott hjärta under fliströjan. Han vill så väl, men framför allt vill han inte flytta. Då drar kvinnorna. Övergivenheten är tung som en tom ensamgård.

I nya norrlandsfilmerna finns schablonerna om norrlänningen kvar, men vassare. I ”Flocken (som har förtjänster) är det norrländska samhället genomdränkt av fördomar och förljugenhet. Få tar den våldtagna flickans parti. Människorna är enfaldiga, vulgära och våldsamma. Här saknar norrlänningen empati och är oförmögen att tänka själv. De flesta i dessa norrlandsskildringar syns vara varghatare, homofober och röstar på sverigedemokraterna.

Sedan har vi filmer som romantiserar schablonerna som roadmovien ”Odödliga” eller skojar med dem som i komedin ”Glada hälsningar från Missångerträsk”. I den senare uppträder den lustiga stockholmsdamen som inte hajat ett dyft av samekulturen och tycker ”lapparna” är så exotiska och söta i sina tofsar.
Försöken att prata norrlandsdialekt är det enda riktigt roliga hos dessa Åsa-Nissar i norrlandsskogarna.

Ny artikel 29 augusti 2015:
PYSPUNKA I FJÄLLVÄRLDEN

Jag fick ett nödrop från en vän i Stora Blåsjön, fjällbyn i nordvästra Jämtland som en tid var berömd för en hungerstrejk på 70-talet.
Hösten är redan här, klagade hon. Vi har en förlorad sommar i fjällen, en överhoppad årstid. Fjälltopparna är snöklädda i augusti, längs Stekenjokkvägen finns fortfarande snödrivor. Den metrologiska definitionen av höst - dygnstemperatur mellan noll och 10 grader fem dagar i sträck - har vår trakt uppfyllt med råge!

Kort därefter fick Hälsingland solsting och min träbåt i Hölick började obegripligt läcka som ett såll. Jag kunde inte ens åka ut till öarna för att få svalka, och där var förresten lika hett. Vi flyr upp till Blåsjön sa jag till frugan, som har en fjällstuga där. Efter 60 norrlandsmil var vi framme. Då hade värmeböljan också nått Blåsjön. Kvinnor i byn satt ute i bikini och flämtade och slogs mot småsved och bromsar stora som humlor. Myggorna hade den tidigare kylan tagit kål på. Vår vän gladde sig åt att värmen kommit innan våren övergått i höst och påstod att det nu till och med gick att bada i Ankarvattnet.

Vi for upp för att kolla vattentemperaturen. Det borde vi inte ha gjort. Ett väldigt vägarbete pågår i dessa trakter, mäktiga maskiner hyvlar, bevattnar och vältar landvägen, följd av den rykande asfaltkokaren som ångat på från lapplansgränsen och ska ner till Gäddede. Husvagnar och husbilar skakar och skramlar som cementblandare i gruset och groparna. Varje dag ser vi kapsejsade fordon som hämtats av bärgningsbil. Turister och offer för vägbygget suckar i Blåsjöns fina saluhall, av ortsbefolkningen kallad ”kiosken”. Den lever gott på norska gränshandeln. Nästa år har vi landets bästa och vackraste fjällväg, tröstar personalen.

I höga uppförslutan vid Mesvattnet får också vi punktering. Jag kan omöjligen byta till reservdäcket i denna hemska backe. Jag lyckas vända och krypköra tillbaka till stugan. Det trasiga däcket ser verkligen tillplattat ut. En granngrabb tar raskt över däckbytet. Vi trodde en vass skifferflisa skurit upp däcket. Skiffer är den vanligaste bergarten här men den går tyvärr inte att utvinna olja ur. Vi upptäcker en stor spik somys trängt igenom gummit. Det finns en vulk i Gäddede, tipsar grannen. Reservdäcket håller nog inte att köra hem på.

Vi tar oss ner till Gäddede och passerar med möda grävmaskiner med stora kabelrullar. Här ska också läggas ner optisk fiber för mobiler och datorer. Täckningen i glesbygden är ju usel. På verkstaden konstateras att mitt däck är förstört. Till vår lycka har man ett nytt däck som passar.
Nu är det bare å åk, säger vulkaren och pekar på ett berg av kasserade bildäck. Det är resultatet av bara de två senaste veckornas vägbygge och punkteringar. Men kör försiktigt.
Ska han säga.


Ny text 30 juli 2015:
REVOLUTIONEN TUR & RETUR

Jag har hittat ett gammalt klipp ur Ljusdals-Posten som satt min fantasi i rörelse. Det är en kort notis: Ett tämligen okänt toppmöte hände på Ljusdals station den 14 april 1917. Lenin var på väg till Ryssland och Hjalmar Branting var på väg från Ryssland. De båda tågen rullade in på Ljusdals station kl 2.36 och fortsatte år varsitt håll kl.2.38, detta utan att de båda varit medvetna om varandra.

Fantastiskt!
I Ljusdal möts Vladimir Iljitj Lenin, ledaren för bolsjevikerna och Sovjetunionens skapare, och socialdemokraternas hövding Hjalmar Branting. Lenin är på resa från Schweiz till Finland och sedan Sankt Petersburg för att ta makten över ryska revolutionen, Branting är på väg hem från en reportageresa i samma stad. Lenin gör en statskupp och börjar rensa ut sina motståndare, medan Branting ska genomföra den reformistiska svenska modellen.

Branting och Lenin känner varandra och har träffats på Socialistinternationalens konferenser i Europa. De är kamrater men inga vänner. Lenin ogillar Brantings tro på den demokratiska parlamentarismen och hans arbete för ett fredligt maktskifte i det högborgerliga svenska klassamhället.
Branting har besökt St Petersburg med sin partivän Värner Rydén för att skriva i sin tidning Social-Demokraten om upproret i staden när Lenin med sitt sällskap den 13 april anländer till Stockholm i en plomberad järnvägsvagn, bevakad av tyska soldater.

Det finns ett berömt fotografi från Vasagatan när Lenin med käpp promenerar till ett möte vid Norra Bantorget med några svenska socialister. Sedan övertalas han köpa en ny kostym på varuhuset PUB.
Lenin avreste 18.37 samma dag. Under Lenins resa genom Sverige telegraferar socialdemokraten Erik Palmstierna till Branting och föreslår att Lenin bör skjutas eller fängslas. Branting avfärdar förslaget.
Där kan historien ha slutat.

Eller så blir de båda tågen av någon anledning stannande en längre tid på stationen i Ljusdal. Kanske är Lenin och Branting hungriga och upptäcker att det fortfarande lyser på Järnvägs där personalen tvingats kvar av några fyllbultar. Båda kliver av tåget, Branting med Rydén, och Lenin och ett större följe med makan Krupskaja, sin älskarinna, sin närmsta man och sin livvakt. På hotellet övertalar de personalen att duka fram smörgåsar, öl och vin.

Lenin dunkar otåligt i bordet: Fördömt också! Vi måste snabbt ta över den revolutionära utvecklingen. Jag kunde flyga med ett privatplan till Petersburg. Eller ha skaffat mej ett svenskt pass!
I det ögonblicket kliver också Branting in på Järnvägs och får syn på sin politiske motståndare.
Här börjar min fantasi – och en annan berättelse.


Ny text, 27 juli 2015:
BROTT OCH STRAFF HOS TELIA

Jag har fått 24 månaders straff utan rättegång. Jag är inte ensam, jag har många olyckskamrater. Vad har vi gjort för hemskt brott?
Jo, vi har glömt betala en faktura till Telia i tid. Och fått betalningspåminnelse.
Värsta brottslingarna bland oss har till och med hamnat hos kronofogden. Till dem hör inte jag, men har ändå råkat ut för Telias bannbulla, trots att jag betalt min räkning med påminnelseavgift. Straffsats: två års avstängning från att teckna nytt abonnemang.

Varför gör dom på Telia på dette viset?

Snopen stirrar jag på en skärm när jag ska betala mitt abonnemang för en router i Teliabutiken i Hudiksvall. I skärgården där jag sommarbor är det upp och ner med kontakten på internet. Jag kämpar med min dator och åkallar både högre och lägre makter. Hopplöst. Får då supportrådet: skaffa en router.
Häpen glor jag på den coola tjejen som betjänar mej. Här lyser rött, säger hon och pekar på sin skärm, du är avstängd i 24 månader för betalningsanmärkning. Då får du inget abonnemang. Men, stammar jag, det var julhelg, jag var bortrest, och sen betalade jag så fort jag kom hem!
Ja, fast för sent. Det är våra regler, eller kreditbolaget Sergels som Telia anlitar. Jag kan ingenting göra. Om du visste hur många som slarvar med krediter och betalningar för sina mobiler! Säljaren rycker på axlarna.
Jo, jag känner till unga som inte får lån eller bostad för att de inte klarar kreditprövningen eller har flera betalningsanmärkningar. De blir fler och fler, snart en kast av utstötta i samhället. Vad gör politikerna åt dessa drabbade?

Men jag är ju en skuldfri grå panter med ordnad pension som bortsett för ett antal p-böter alltid skött min ekonomi och förhoppningsvis levt hederligt. Här ska jävlar i min själ ingen dömas ohörd. Jag ringer till Sergel. En lika cool kvinna förklarar att Telias lag gäller, nåd gives icke, allra minst för farbröder som ryter i telefonen.

Nu blir jag riktigt ilsken. Här ska Telia kölhalas! Då ingriper Björn, den luttrade butikschefen som lovar klara ut min affär efter ett samtal med en högre chef i Enköping. Det kan ta ett par dagar. Min moment 22–situation tycks övergå i en Kafka–historia.

Till min häpnad ringer Björn redan dagen därpå och säger att jag nu kan hämta min router i Hudik. Den är inte billig, men visar sig fungera. Dock kvarstår strafftiden 24 månader. Vafalls?
Jag ringer Telias huvudkontor och lyckas nå presschefen. Jag har ändå en gång lurats köpa folkaktier i storföretaget. Presschefen kan inte policyfrågan och hänvisar till en annan informationsansvarig, som givetvis är på semester.
När jag ringer tillbaka är presschefen på möte. En annan ansvarig lovar undersöka saken och att höra av sig. Ingen hos Telia hör av sig.

Hallå–hallå, finns det någon vettig där ute som kan ge straffeftergift?

Ny text, 30 maj 2015:
LJUSDAL - LEIPZIG: HEDDAS BERÄTTELSE

Alla har vi våra släktberättelser. Dramatik finns säkert hos de flesta, också hos min egen släkt. Då handlar det om när min fars familj 1921 utvandrade från Ljusdal till kulturstaden Leipzig i Tyskland.
Varför gjorde den det?

Min farfar, Adolph Fredrik Sima, var en begåvad torparpojke från Sörmland. Han hamnade som ung i Hälsingland, hitlockad av sin äldre halvbror Gustaf Gustafsson som startat färgeri i Järvsö och sedan i både Bollnäs och Söderhamn. Adolph visade sig vara skrivkunnig och flink i räkning. Några köpmän på orten, bland dem O E Collin som drev klädes- och manufakturhandel, upptäckte pojkens talanger och såg till att han fick utbilda sig på en teknisk skola i Örebro och vidare till lantmätare. Jag tror att farfar Adolph av tacksamhet mot sina mecenater sökte sig tillbaka till Ljusdal där han småningom blev distriktslantmätare 1909 och en pamp i nämnd och stämma i kommunen.
Hans klassresa slutade med att han blev högerman!

Adolph Sima och hans hustru Julia, en fattig flicka från Kråksmåla i Småland, slog sig ned i en av samhällets vackraste gårdar. Familjen fick åtta barn, och Adolph önskade att samtliga skulle ges samma chans till utbildning som han själv fått. Någon förmögen man var han inte, men beläst och med utblickar. Han såg hur krisen i 20-talets Tyskland utvecklade en hyperinflation där ett frimärke kunde kosta en miljon och folk behövde skottkärror för de berg av sedlar som krävdes för minsta inköp.
Adolph fick då idén att köpa ett ståtligt stenhus i Leipzig, en stad med bra skolor och universitet, och flyttade hela sin familj till Tyskland. Hedda som var yngst av barnen, född 1915, blev helt tyskspråkig.
Själv stannade Adolph kvar i Ljusdal.

Farfar fick försaka mycket för att kunna försörja sin stora familj i det eleganta nya hemmet i Leipzig. Släktgården i Ljusdal såldes.
Alla barnen fick hygglig utbildning. Min pappa Martin, född 1900, skickades med sin yngre bror Erik till och med till Frankrike och en nystartad svensk-fransk skola i Caen i Normandie. Svenska ungdomar var dåliga i franska, ansåg Adolph, som ville att barnen skulle få se världen och inte stanna kvar ”i skogen” där han inte såg någon utveckling.

När nazisterna kom till makten 1933 flyttade familjen tillbaka till Sverige. ”Jag tycker herr Hitler verkar vara en okultiverad person!”, förklarade farfar. Huset såldes inte – familjen trodde att Hitlers anhang var ett övergående ont. Hur fel de fick!
Leipzig hamnade i östzonen och vårt hus konfiskerades av DDR efter krigsslutet och förföll till en ruin.

Bara min pappa återvände till Ljusdal där jag växte upp med släktens myter om de goda åren i Leipzig. Nu knåpar jag på en film om denna ovanliga utvandrarhistoria med en politisk bakgrund som påverkat världen – och även präglat familjen Simas story.

jonas@sima.nu



Ny text, 25 april 2015:
MANNEN MED MUSTASCHEN

Vid nyårstiden 2011 råkade jag hamna i samma flygplan till USA som Håkan Juholt, då ny partiledare för socialdemokraterna och redan skadeskjuten av intern kritik och ett blodtörstigt mediedrev. Han var på privat semesterresa till Mexiko med sin ”kulbo”. På flygplatsen i New York blev vi båda berövade glasögon, fotograferade och avkrävda fingeravtryck. Sedan vi besiktigats av passkontrollen hamnade vi i samspråk. Håkan var upprymd och ansåg att värsta snålblåsten nu var över. Kom upp till mej på Riksdagen så kan vi prata kultur, föreslog han spontant. Kanske vi ska skriva en debattartikel ihop! Han sprang gestikulerande mellan mej och sin kulbo.
Jag rycktes med. Har vi här en ny statsminister och tillika rolighetsminister typ Tage Erlander?

Jag hade lyssnat på hans fantastiska installationstal på extra partikongressen i Stockholm där han inledde med 20 minuter om kulturpolitik. En sensation. Många av oss fick glädjefnatt och trodde att nu startar framstegspartiet ett kulturlyft. Tji fick vi. Efter 303 dagar är ”Juholt-affären” över. Det var en neslig sorti och Håkan blev ”Partiledaren som klev in i kylan”, titeln på Daniel Suhonens obarmhärtiga bok om Juholts fall (kommer i pocket i maj och blivit pjäs på Uppsala stadsteater).

Häromdagen träffade jag Håkan igen, när han håller ett anförande i en vår lokala S-förening i Minneberg i Bromma. Han är i kanonform som folktalare. Utan manus (likt Göran Persson) dundrar Håkan att politiken inte får vara ett harmlöst tidsfördriv. Nej, politiker och partier måste hela tiden ställa sig frågan: Vad finns vi till för? Vad är uppgiften och uppdraget? Hans eget svar är: Vi ska stå upp för utjämning mellan människor!
Det här är ingen knäckt man. Han glöder av kamplust. Vi är förbundna med framtiden, ropar han så mustaschen skuttar och publiken suckar.
Vårt parti har haft en svag ideologisk period och dåligt självförtroende, medger Juholt. Men nu är det skarpt läge. Nu har vi fått stafettpinnen igen, nu ska vi erbjuda folk våra bilder av ett bättre samhälle. Fast politiken handlar inte bara om vänskap. Socialdemokratin behöver konfliktfrågor som har nerv och får folk att bli arga på oss. Frågor med sprängkraft som ger oss motståndare! Han varnar för att det är farligt för att skapa motsättningar mellan stad och landsbygd, det förlorar alla på. Och kulturen vill han fortfarande lyfta fram så att människor får ”vingar att lyfta över sig själva.”

Efter sin avgång har Håkan ständigt varit på resande fot. Han har besökt 260 socialdemokratiska organisationer och har utbildat över 200 fullmäktigegrupper. Man anar att han sliter hund, men han klagar inte. Tvärtom. Dagen efter detta möte ska han till Jönköping och tala. TV-Aktuellt visar på kvällen ett reportage från en träff med partifolk i Sandviken. Människor han möter runt om i landet reagerar på samma sätt: Vi har varit missmodiga och nedslagna, nästan deprimerade, men Håkan inspirerar oss till att bruka verktygen från vår ärorika närhistoria, för att på nytt upprätta vårt medborgarvärde och vilja att kämpa för förändring. Till det bättre!

På vägen ut från programmet i Bromma säger en upplivad dam till mej att Juholts besök är det bästa politiska möte hon varit med om. Håkan sitter glad kvar och säljer boken ”Utmanaren” - den mest sanningsenliga om mej, förklarar han – och skriver dedikationer. Håkan finns inte längre med i partiledningen trots att Stefan Löfven lovat honom ett toppjobb. Han är ersättare i kulturutskottet i Riksdagen, men oersättlig som partiets agitator.
Han behövs.


Ny artikel, 21 mars 2015:
FOTBOLL OCH NOSTALGI

I stället för gråt och veklagan i dalgången över att Ljusdals stolta bandylag åkt ur elitserien – en katastrof för bygdens identitet – så hemfaller ljusdalingarna åt fotbollsnostalgi. Ljusdalsbygdens museum fylldes med intresserade när tre LIF-veteraner från 50-talets fotbollslag kom för att berätta minnen från den fotbollstid som flytt från orten. På den tiden var det fullsatt på Älvvallen, jag vet för jag var alltid där.

Min förebild i laget var inte ”Bobban” Boberg, vänsteryttern som ständigt sköt över målet, utan mejeristen Hugo Oscarsson, centertank i LIF, som en gång gjorde sju mål på raken mot ett olyckligt motståndarlag.

Ljusdals IF årgång 1951, duktigt division 3-lag, hamnade till mångas häpnad som färgomslag på sporttidningen Rekord-Magasinets baksida. Åtskilliga av oss har sparat bilden, en dyrgrip, liksom ett foto jag äger av Snobben Ahlström i LIF-tröjan.

Min ungdoms största idol var just Karl-Erik Ahlström, Snobben kallad. Han var Fotbollsspelaren! Vid sidan av Nacka Skoglund - som vi såg på Älvvallen med Inter 1956 - Gunnar Gren, Zlatan och några till, var Snobben sannolikt en av de största fotbollstalanger Sverige skådat. Snobben spelade vänsterinner, en finlirare och målskytt både i fotboll och i bandy, lika suverän i bägge sporterna. En kort tid spelade han i Allsvenskan med AIK, men aldrig i landslaget eller i en proffsliga, där han hade platsat. Hans snille på planen var så stort att det sprängde honom innan han blev berömd.
I dag är han bortglömd, fast en legend hos oss äldre fotbollsnostalgiker i Hälsingland.

Liksom Nacka var Snobben självdestruktiv, blev alkoholist och dog 1979 vid 50 års ålder. Han föddes i Sandarne, utbildades sig till bagare och fick jobb i Janssons bageri i Ljusdal. Jag minns att jag som springpojke hos en annan affärsidkare i köpingen såg Snobben sitta på kontoret mitt på dagen och grogga med ägaren.

Det kändes sorgligt. Jag var 15 och med i NTO-logen 118 Ljus i Dalen. Vi måste tala med Snobben, tänkte jag. Men Snobben kunde säga: Om jag måste välja mellan att träna och att dricka, väljer jag att dricka.
Supportrarna flockades kring Snobben. Han hade glansen, ägde magin, man bjöd honom på de finaste sorterna.

Ingen kunde längre hjälpa Snobben.

Ibland tränade i alla fall Snobben bandy med oss småpojkar på gamla IP. En hel surv fick dribbla mot honom ensam. En gång lyckades jag snuva av honom bollen. Han gav mej en uppmuntrande klapp med klubban i baken. Snobben hade sett mej.

I dag spelar Ljusdal djupt nere i fobollsserierna och bandyn kanske aldrig återfår sin forna status. I stället för bandyhall bygger kommunen en fotbollshall och satsar snålt på bandylaget. Ur led är kommunalpolitiken.
Ack, hur vrider man den rätt igen?

Ny text, 23 februari 2015:
BANDY ÄR HÄLSINGEKULTUR!

Jag har alltid hävdat att bandy är en av de starkaste kulturyttringarna i Hälsingland. Men jag har aldrig fått mina kamrater i Hälsinge Akademi med mej på att kulturbelöna någon verksam inom bandysporten. Jag minns hur författaren Anderz Harning fnös åt att ge akademins medalj till bandyprofilen Björn Swartswe, upphovsmannen bakom World Cup i Ljusdal.
”Kärring-krocket”, brölade Harning!

Han visste lika lite om den ädla bandysporten som andra med rötter i Nordanstigs och Hudiksvalls kommuner. Hudiksvall är konstigt nog en vit fläck på landskapets bandykarta. Visserligen har jag sett en bandymatch på Kotorget i Hudik, den var ingen höjdare och ljusår från de berömda nattmatcherna i Cupen med storpublik på gamla IP i Ljusdal.

Bandyns huvudfästen i Hälsingland är förstås Edsbyn, Bollnäs, Söderhamn (Broberg) och Ljusdal. Här lever bandykulturen. Här finns mästarlagen. Samtliga är flerfaldiga SM-vinnare, utom Ljusdal med bara ett SM (1975). Nu ska Ljusdal på nytt utsättas för kvalspel, efter att ha kommit näst sist i elitserien. Och än en gång kommer laget förhoppningsvis att rädda sig kvar med ett mål i sista minuten. Som trogen LBK-are är jag luttrad. Men vad händer om laget ramlar ner i lägre divisionen och bandyn tynar bort? Orten kommer att förlora sin kulturellt och traditionellt betingade representation och identitet.

För Hälsingland är bandy en överlevnadsfråga. Vad vore Edsbyn och Ljusdal utan sin bandykultur? En gång i tiden spelades bandy nästan överallt i landskapet: Ala, Alfta, Iggesund, Ljusne, Marma, Strömsbruk, Stugsund, Vallvik och Viksjöfors – i dag flagnande småorter.
Det blev en knäck för samhället när Bandyförbundet tog ifrån Ljusdal Cupen för att man saknar bandyhall och flyttade turneringen till Sandviken och sedan Edsbyn.

De hopplöst stridande partierna med svaga majoriteter i Ljusdal tycks inte inse symbolvärdet hos bandyn. Att inte bygga en bandyhall, som dagens bekväma publik kräver, är usel politik. Utebliven satsning på bandylaget är lika dumt som om Hudiksvall slutade odla sin symbol ”Glada Hudik”.

Jag tror inte ett smack på att bandypubliken ogillar bandyhallar. Bara äldre nostalgiker med bandyportföljer föredrar att stå utomhus och förfrysa tårna i 20 graders kyla. Konkurrensen med teve och större sporter som hockey är värsta hotet mot bandyn.

Lördag 14 februari är det dags för landets största cupmatch, SM-finalen, nu på Tele 2 Arena och tillbaka på Söder i Stockholm. Förmodligen en uppgörelse mellan dagens starkaste lag, Sandviken och Västerås. Då ska jag sitta där på läkaren. Denna gång med min dotter Jonna för att få henne att ta till sig bandykulturen och dess innersta hemlighet: Det gäller att se bollen innan man får syn på den!


Ny artikel, 21 januari 2015:
TACK VARE LJUSDALS-POSTEN

En tidning som inte dör är Ljusdals-Posten. Jag tror det pågående digitala raseriet, eller raserandet, inom pressen knappast kan ta kål på en så starkt förankrad lokal papperstidning. Ska ”gammalmedia” överleva någonstans så är det i Hälsingland. Nåja, de fyra hälsingetidningarna liknar ju sedan länge varandra och slås förmodligen ihop av MittMedia till en enda utgåva, men med skilda ”huvuden” och egna lokalsidor. Ungefär som nu. Och då blir ”Posten” kvar.

I fjol firade LjP 100 år och jag var med på en festlighet i Ljusdal där Lill-Babs körde en tuff show. Den 21 februari öppnar Ljusdalsbygdens museum en utställning över Ljusdals-Postens historia. Där kunde jag vara med på ett hörn, för det var just i ”Posten” som jag fick införd min allra första tidningstext.

Ett ”murvelliv” måste börja någonstans - och min journalistbana startade med en insändare i Ljusdal-Posten. Det bör ha varit 1955. Efter att ha visat framfötterna på Hudiksvalls läroverk i Dagens Nyheters Nutidsorientering fick jag överraskande ett stipendium till en ungdomsvecka på Föreningen Nordens kursgård Hinsgavl i Danmark. Umgänget med unga idealister från hela Skandinavien blev ett lyft för ynglingen som dittills mest intresserat sig för jazz och idrott.
Hemkommen till Ljusdal satte jag mej vid min pappas skrivmaskin och hamrade fram en pepprad text om avsaknaden av både ungdomsgård och ett Folkets hus i köpingen. Uselt! Av bara farten hoppade jag också på tidningens Ungdomsspalt och dess romantiske redaktör Stig Ehnebom, som skrev om schlagers under vinjetten ”Jazzbiten”. Skandalöst, signaturen ”Sem” vet inte ett dyft om jazzmusik!

På Postens redaktion delade man klokt upp texten i två insändare. Den om jazzen kom att förändra mitt livsmål. Legendariska chefredaktören Folke Bodin, Fobon, hade tydligen noterat den arga insändaren och gett Ehnebom i uppdrag att erbjuda mej att ta över jazzkrönikan. ”Men du får inget betalt!” förklarade Stickan surt.
Med ens blev jag jazzskribenten Cool Mix som skrev jazzbitar under ett par år i Ljusdals-Posten för att sedan flytta över kolumnen till Hudiksvalls-Tidning, där jag efter lumpen började som volontär för att snart vikariera i tre somrar som journalist. Stig Ehnebom hade flyttat sin talang till HT och var redan etablerad nattchef när jag 1960 på nytt fick ersätta honom, nu som nattredaktör. När jag började lägga reporter Ehneboms nyhetstexter i topp på första sidan blev vi vänner.

Några år senare skulle vi mötas på nytt i medievärlden. Nu var jag sommarvikarie på Stockholms-Tidningen i gamla Klara, bland alla bohemer och klarakrogar. Stickan var radioreporter på Dagens Eko och när jag berättade i ”Stocken” om hur en radiopjäs han författat som 11-åring hittats hos Radioteatern efter 17 år, ”Olle och Lars på äventyr” – och att han nu fått både manus i retur och ett refuseringsbrev – då blev vi kamrater för livet.
Att vi båda skulle bli producenter på TV och att jag kom till Expressen hade vi nog inte räknat med. Så kan en presshistoria både börja och sluta.

Ny artikel, julen 2014:
VISST FINNS JULGUBBEN

När jag var sju år såg jag Jultomten. Det var mellan jul och nyår i Ljusdal och jag skymtade i skymningen en liten grå gestalt som förvånansvärt raskt rundade ett härbre på gården där vi bodde. Jag tryckte mina närsynta ögon mot den isiga fönsterrutan. Visst var det Julvätten! Han hade nog kommit i sin släde dragen av fyra hästar inte större än föl: Rapp, Snapp, Nätt och Lätt.

På julkvällen hade jag fått sagoboken ”Lille Viggs äventyr på julafton”, av Viktor Rydberg med Jenny Nyströms illustrationer, utgiven första gången 1875 – och mamma hade läst högt ur den:
Det var en liten gubbe, just lagom för sådana hästar. Hans ansikte var fullt av rynkor, och det långa skägget liknade den grå mossan på stugtaket. Kläderna var ludna från topp till tå. I ena mungipan satt en pipa.
Jo, jag tyckte mej känna igen gubben på beskrivningen. Han var inte alls röd och grann med vitt skägg som i leksaksbutikens skyltfönster, eller i moderna tiders julreklam för den delen. Han såg mer ut som ett troll eller hjolbänning.

Många år senare letar jag fram den gamla sagoboken i nyutgåva från 1942 i min bokhylla och ser att mamma har skrivit ett rim i den: En resa in i sagans land kan vara lärorik ibland.
Lille Vigg är en gosse som bor med sin fattiga fostermor i en stuga. Sagan är inspirerad av Viktor Rydbergs egen barndom som föräldralös hos en fostermor i Jönköping, som lärde honom läsa. I sagan har modern gått till lanthandlaren när vätten kommer farandes och bjuder Vigg att följa med på julklappsutdelning i bygden. Borgarbarnen får medelmåttiga paket medan rika barn, inte minst kungabarnen, får överdådiga gåvor. Lille Vigg blir avundsjuk och undrar vad han ska få. Då plockar gubben upp ett par tjocka ullstrumpor ur sin kista på släden. Var det inte mer? säger Vigg besviken. Varför får fattiga så torftiga gåvor?

Viktor Rydberg, den tidens store diktare mellan Geijer och Strindberg, hade tänkt sig en sedelärande julsaga. Man ska vara nöjd med vad man har och vad man får! Lille Vigg fick ju också läderskor för att slippa traska i sina träskor. Vad hade mor inte försakat för gossens skull.
Tiden, attityderna och värderingarna har förändrats mycket sedan Rydberg skrev sin saga. Tage Danielssons och Per Åhlins julberättelse ”Karl-Bertil Jonssons julafton”, som vi tittat på i TV varje julafton sedan 1975, handlar om ekonomisk orättvisa och fördelningspolitik. De förmögnas klappar skickas här till de som bättre behöver dem!

Men på nytt ökar klyftorna i samhället. Några blir rikare och lever som furstar eller SCA-direktörer. Fler blir fattigare och mister jobbet fast företagen de arbetat på går med rekordvinster. Ändå finns säkert många förnöjda som i årets julrusch vänt bort blicken när de stressade kommer med sina fyllda köpkassar ut från affärer och varuhus där romer sitter och tigger vid dörrarna.
Nej, jag tror inte på Tomten längre. Men Julgubben har jag sett, han är idag uteliggare eller söker plats på ett natthärbärge.

Ny text:
SISTA SAMTALET MED OLLE HÄGER

I somras föreslog jag min kamrat Olle Häger att jag vill spela in ett samtal med honom om hans filmliv och tv-verksamhet för ett program kring hans verk arrangerat av hälsingeakademin. Idén är Gunilla Kindstrands och besöket ska vi göra tillsammans. Vi vet att han är sjuk och sitter i rullstol men får god omsorg av sin vän Maya och sin syster Karin. Han har bestämt sig för att stanna så länge han kan i sitt älskade fritidshus i Dåbo. Där på sin veranda tar han emot besökare eller bara njuter av de ovanligt många varma sensommardagarna och av naturens växlingar över Fäbodtjärnen som han ständigt kollar och skriver om.
Olle hade hälsat oss välkomna och att han efter omständigheterna mår hyggligt.
Men eftersom Gunilla är svårt upptagen, som den chefredaktör hon är, och jag har svårt att överge mitt eget sommarviste, kommer mötet inte till stånd som planerat.

I slutet på oktober sitter jag emellertid vid Olles sjukläger. Han ligger nu på Ersta hospice i Stockholm, uppkuddad i sängen på sitt enskilda rum. Han förmår inte längre hålla huvudet upprätt på grund av cancern, som han säger sprider sig som en mila i kroppen. Han är lik sig och låter pigg på den välkända rösten. Intellektet är klart som vanligt.
Vi småpratar om kompisar, att en ”stubbe” blivit vakant i vår förening, och att vi hittat en begåvning som i ett nafs starkt kan föryngra vår kamratkrets.
Olle muttrar att vi bör tänka på att också rekrytera från söderhamnstrakten. Det får inte bara bli en ”Hudiks akademi”!

Han har inget emot att jag använder en liten bandspelare, som han utan prut håller i handen medan vi pratar. Jag får intrycket att han känner sig upplivad.
Han berättar om hur han som historiker i Uppsala av en slump hamnat på radion och sedan i TV-huset. Mycket handlar om hans långa samarbete med parhästen Hans Villius och vi skrattar båda åt de många anekdoterna. Aldrig har jag kunna tro att man kan ha så roligt i dödens väntrum.

Det blir ett timslångt snack. Kanske kan intervjun publiceras på annan plats med större utrymme.
Det var en fin tid, konstaterar Olle till sist på sitt kärnfulla vis. Men Hälsingland är bäst. Nu är han lagom trött, vi måste sluta och han vill dricka en Fanta.
Maya är med i rummet och har placerat flaskor med Fanta på Olles nattduksbord. Under samtalet har hon bläddrat i kvällstidningar hon köpt.
Olle tar några klunkar och ropar till Maya: Nu fick jag tillbaka smaken, härligt! Sedan vänder han sig till mej: Vi får fortsätta en annan gång. Nu vill jag titta i tidningarna.

Olle och Maya har räknat med att han kan få komma hem till sitt hus i Hägersten. Där är det tänkt att vi ska fortsätta vårt samtal. Olle ogillar att ligga länge på sjukhus - och han har lovats förstklassig vård också hemma. Men hans tillstånd förvärras, hans kroppsorgan slutar fungera. På sjukhuset förklarar han osentimentalt att han inte tycker det ”är kul längre”.

Det blir aldrig något nytt besök med bandspelaren. Tidigt på lördagsmorgonen den 1 november, Allhelgonadagen, kommer personal enligt rutinen in på rummet för att titta till honom. Då ligger Olle död.

FOTNOT:
Den 27 november 2014 begravdes Olle Häger i Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården i Stockholm. Officiant vid den borgliga ceremonin var Gunilla Kindstrand, chefredaktör för hälsingetidningarna. Hon efterträdde Olle Häger som Hövding för kulturgruppen Hälsinge Akademi 2004.

Ny artikel:
Han var hemma i Hälsingland

Olle Häger lärde jag känna redan under studietiden i Uppsala. Han var hälsing, född i Söderala 1935. Han liksom jag gick med i Gästrike-Hälsinge studentnation, och vår första gemensamma strid var att få in en preventivautomat på herrtoaletten, vilken vi förlorade.
Olle gillade att skriva. Han hade nog tänkt sig en författarbana och fick tidigt en novell publicerad i BLM:s debutantnummer, men blev i stället historiker med lust till journalistiken, dokumentärfilmen och konsten. Han hade en fin penna, var en lysande stilist och fick Publicistklubbens ”guldpenna” 1991. Att han också var en utmärkt tecknare är nog mest känt i kamratkretsen.

Olle ansåg det vara en slump att han träffade på sin like i historikern Hans Villius som knöt honom till radions kulturredaktion. Snart övergick de tillsammans till televisionen, där paret Häger-Villius kom att bli legendariska arbetshästar och producenter av hundratals dokumentärer och historiska program. Olle var själv mest nöjd med de många kortprogrammen ”Svart på vitt” byggda på gamla stillbilder, som han fick Stora journalistpriset för, och sin helt egen dokumentärserie ”Hundra svenska år”. Hans bildspråk var sakligt och kärvt, oftast med en poetisk underton.
Han fnyste över pensioneringen och i TV-huset ansågs hans oumbärlig, alltså satt han orubbligt kvar på dokumentärredaktionen. In i det sista medarbetade han för TV:s tillbakablickande årsserie och filmade kort före sin död en intervju till ”Året var 1965”, som sänds efter nyår.

När jag och några kamrater bildade kulturföreningen Hälsinge Akademi 1988 var Olle en av de första vi valde in, och 1998 blev han ”Hövding” för gruppen och ledde verksamheten suveränt i 6 år. Framför allt var han engagerad i Akademins skrivartävling för unga i hemlandskapet och i bokutgivningen där han skrev många intressanta och roliga texter och även redigerade. I vår senaste bok, ”Hälsingeliv”, utgiven i höst, hann han skriva två stilsäkra berättelser.

Olle var en generös kamrat att luta sig mot. I 16 år främjade vi tillsammans i hälsingeakademin, var varandras bollplank som redaktörer och skrivare i gruppens böcker, lika roade av landskapets historier som dess skrönor och stollerier.

I många år medverkade han också i hälsingetidningarna med naturfilosofiska och lyriska krönikor, som ofta utgick från hans älskade sommarviste i Dåbo där han från sin veranda med utsikt över Fäbodtjärn skarpögt följde djurlivets växlingar. Han var oslagbar som tryffelsvinande svampletare där han jagade genom skogarna i sin gamla jeep med hustrun Ethel eller vännen Maya vid sin sida.
Olle Hägers sista hälsingekrönika hade rubriken ”Det var vi som gjorde det” och publicerades den 21 oktober. Texten är ett osentimentalt tack och farväl till hans TV-team efter deras sista resa tillsammans.

Han gav ut flera egna böcker, den mest kända är ”Bondens år och bagarens bilder” från 1987, byggd på en grannes bondedagbok från en gård i Hedens by.
Han debuterade 1991 som deckarförfattare med ”Bandyspelaren som försvann i Gambia”, vilken fick en uppföljare med ”Skratta får du göra i Sibirien”, båda med söderhmansmotiv. Att det inte blev fler deckare från Olles penna betraktade han också själv som en blunder eftersom han där kunde släppa fritt sin underfundiga humor.

Regeringen gav honom professors namn 1996, en titel han aldrig använde sig av. Han var jordnära, självklart jämställd och socialt demokratisk. Han behövde inga lånta fjädrar. Hans självförtroende var lika stabilt som hans humör. På sin höjd ett lyft ögonbryn när verkligheten jäklades eller dumheten uppträdde störande. Han var pålitligheten personifierad, han missade aldrig en ”deadline” förrän den bröts av döden själv.
Jag saknar honom. Många kommer att sakna hedersmannen Olle Häger.

Ny artikel:
Vi behöver en ny Snoddas!

Vad fick nästan alla svenskar att vilja se och lyssna på Gösta Snoddas Nordgren i det tidiga 50-talet. Bara tre procent av dåtidens befolkning hade enligt Gallup aldrig hört honom! Vad sökte miljonpubliken hos Snoddas?

Hans sångkamrat Arne ”Rosen” Qvick i Växbo sammanfattar fenomenet i en film om Snoddas jag gjorde en gång för länge sen: Snoddas var någonting som folk behövde just då! Och kanske fortfarande behöver!
Kan det vara så enkelt.

I veckan var jag inbjuden till Svenskt visarkiv i Stockholm för att visa min film och diskutera med musikvetare om hur Snoddas blev en riksangelägenhet och hans berättelse svensk nöjeshistoria.
Samtalen kom att röra sig om hur nedlåtande många i kulturvärlden såg på Snoddashysterin. Kultursnobbar hånade honom för att han företrädde hötorgskonst och dålig smak. På kultursidorna i stockholmstidningarna florerade Snoddasföraktet.

En skribent skrev taskigt att Snoddas var ”ingenting ”och att han blivit folkhjälte på just de meriterna. Snoddas blev driftkukku i en revy av Karl Gerhard och Povel Ramel parodierade honom (som han senare ångrade). Dramatenaktrisen Meg Westergren gapade om att ”Snoddas är det urjävligaste som finns!”

Den högbrynta ironi som mötte Snoddas tror jag var uttryck för den antagonism som fortfarande finns mellan stad och landsbygd, folkkultur och finkultur, akademiker och arbetarklass. Snoddas var ”töntig” i storstaden och hos den yngre urbana publiken som diggade jazz och nya amerikanska idoler och tongångar. Också jag som ung tyckte Snoddas var töntig!

Särskilt äldre i landsorten beundrade Snoddas för hans rättframhet. En rak kille och en man av det enkla folket – precis som dem som gillade och hyllade honom. Man såg honom som ”en av oss”. Människan och artisten var en och samma.

Hans sång och naturstil påminde om ett minne på väg att blekna bort och som människor ville hålla kvar i en orolig tid av uppbrott från det hemvanda och välkända för nya jobb i tätorternas industrier och flytten till städerna med annan livsstil. I denna framtidsoptimistiska tid fanns också de som fruktade moderniteten, och Snoddas uppfattades som en symbol för det helyllesvenska.

Ingen i sällskapet på Visarkivet talade ringaktande om Snoddas, utan han uppfattades som ”den goda mannen vid Ljusnan” som sjöng vackert och vemodigt, med påtagliga ekon från Dan Andersson, men med äkthet. Musikforskaren Karin Strand analyserar myterna kring Snoddas i sin avhandling med studier i populärsång: ”Sensmoralen i dessa är att denna enkla pojke var en ovanligt god människa med helande och nästan heliga krafter.”

Så upplevdes han, och detta påverkade svenskarna. Snoddas blir gripande. Nu är åter oroliga tider. Landsbygden hotas av nedläggning, storstäderna växer liksom arbetslösheten. Ny teknik utmanar oss, ska robotar ta över våra liv. Allt är osäkert. Samhället går sönder. Vi vill ha tillbaka känslan av trygghet.
Vi behöver en ny Snoddas!

Ny artikel:
ÅKE HASSELGÅRD STORY

De är tre i bilen. Två överlever. En dör så gott som genast. Sångerskan June Eckstine och chauffören Bob Redcross färdas i samma bil som Åke ”Stan” Hasselgård när han omkommer vid olyckan på Route 66 i Illinois, den 23 november 1948.
Jazzklarinettisten Åke Hasselgård från Bollnäs blir bara 26 år.

Var det någonting mer än en vanlig bilolycka?

Tidigt gick rykten i jazzkretsarna om att Åke, som hade inlett en stor karriär i USA, bragts om livet. Men i min film Åke Hasselgård Story från 1983 avvisar jag sådana konspirationsteorier. Det ä r en vanlig bilolycka.
June Eckstine, som kör Cadillacen, är ovan bilförare och kan ha somnat vid ratten. Det är en lång resa mellan New York och Kalifornien. Hon vaknar upp när den tunga personbilen svajar över på fel sida av vägen och får möte med en långtradare. Hon svänger häftigt för att undvika kollisionen. Bilen får sladd, far över vägkanten, krockar mot en brostolpe, slår runt och hamnar i ett dike.
Åke sover mot högra framdörren som far upp och han slungas ur fordonet. June upptäcker faran och kastar sig efter för att hålla honom kvar. Bilbälten är okända ting vid den här tiden. Också hon kastas ut – och hamnar med sin kroppstyngd över Åke som bryter nacken.

Många har köpt min förklaringsmodell. Den förefaller trovärdig, och brottsmisstankarna har med tiden tonats ned. Men helt övertygad har jag själv faktiskt aldrig blivit! Det finns frågor kvar som jag aldrig ställer i filmen.

Vi letade rätt på Bob Redcross för en intervju i filmen. Han var ju också god vän med Junes make, den på 40-talet mycket kände sångaren Billy Eckstine. Kan Redcross ha varit den svartsjuke svarta sångarens utsände ”hit man”?
June och Åke har nämligen inlett en passionerad kärleksaffär och är troligen på väg till Nevada för att gifta sig. June ska ta ut skilsmässa och Åke oroar sig över vad hans föräldrar i Bollnäs ska säga när han kommer hem med en färgad fru.

När jag rätt nyligen ser om min film blir jag förskräckt.
Bob Redcross berättelse, som först kändes så övertygande, upplever jag nu som ihopljugen teater. Hans utspel verkar inrepeterat och tillrättalagt med alltför många detaljer som för att dölja sanningen.
Är det en inövad version Redcross spelar upp inför kameran, för att manipulera oss betraktare. Och eftervärlden. Skyddar han med sin berättelse sig själv och övriga inblandade från misstankar om ett brott. Kan han ha knuffat ut den sovande Åke Hasselgård ur bilen. Ett dråp?

Kan det verkligen ha gått till så?

Min egen konspirationsteori är komplicerad. Till slut kan man bara gissa. Men varför säger June Eckstine, när jag talar med henne i telefon 30 år senare, att sanningen är för känslig för att hon ska kunna hantera eller ens prata om den?
Eller kan det vara någonting helt annat. Kan det vara kärlek. Hon gifte aldrig om sig efter olyckan.
Åke Hasselgård är en kille man inte glömmer helt enkelt.
Det går inte.


Ny artikel:
ÄN EN GÅNG JONNIE D

Många hälsingar minns ännu Jonnie Dahlström, kallad Jonne eller JD kort och gott. Bondpojken från Bjuråker som hade näsa för affärer, blev bilhandlare, entreprenör, finansman, storsamlare och ”Kungen av Hudik”, rik som ett troll. Tills bankkrisen på 90-talet och Nordbanken slog sönder hans imperium och han fick lämna det mesta av allt han samlat på. Samt sina två drömprojekt: Ystegården i Hillsta och Apotekshuset i Hudiksvall. 2009 dog han, 88 år gammal, och vilar nu under en vacker gravsten med sitt monogram som han lät hugga över sig och hustrun Anna redan i livstiden. Minnesvården står utanför Forsa kyrka, nästan sten vid sten över den legendariska rektorn vid Forsa folkhögskola, Israel Jonzon, troligen den enda person JD verkligt beundrat.

Vad har blivit kvar efter Jonnie Dahlström? Han som en gång ägde nästan hela Hudiksvalls centrum, 40-50 fastigheter, och 30-40 000 allmogeföremål från Hälsingland. Han som reste i eget flygplan till sitt drömland USA och startade business i Chicago och i Florida, utan att kunna engelska. Vilka affärer gjorde han där? Han berättade aldrig om detta. Det har med min integritet att göra, förklarade han barskt i intervjuer. Inte heller den ovanliga utställningen på Hälsinglands Museum över JD:s affärsliv 2003 lyckades skingra mystiken. Myten berättar att han köpte träskmarker i Florida som han sålde när Disney World byggdes upp där i Orlando.
Gåtorna växer kring JD.

Han hade många affärsbekanta men högst tre-fyra vänner. Inte många har fått klättra i den trappstegen, förklarade han när jag fått hygglig kontakt med honom och för tio år sedan gjorde två filmer med JD som huvudperson: Storsamlaren i Hillsta och I huvet på en entreprenör. Nyligen visade jag filmerna på museet under Hudiksvalls ”Kulturskymning”. Före föreställningen blev jag tilltalad av en besökare: Filmerna är säkert bra men jag vill inte se dem för jag hatade den mannen! Kanske var han en av många som drabbats av JD:s konkurs och tuffa affärsmetoder?

En lokalt verksam kulturskribent väste under visningen i mitt öra: Hur mycket tror du JD har skänkt till museet av sina samlingar? Han visade med fingrarna, cirka 2 centimeter.
Fråga hans söner vart alla hans allmogeklenoder tagit vägen, viskade jag tillbaka!

JD imponerade också som spännande kulturpersonlighet med utsökt känsla för kvalitet. Vilket ansvar tar kommunen och landstinget för Ystegården som JD köpte och räddade med tusentals gamla inventarier. 1600-talsgården är intressantare än de utvalda träslotten i världsarvet men hotas nu av utförsäljning och vanskötsel. Och hur har det gått med ”Tant Bruns” stora och intakta 1880-talsvåning i Apotekshuset, det bäst bevarade borgarhuset i Norrland, i vilket en annan entreprenör flyttat in i stället för JD.

JD lämnade efter sig många obesvarade frågor.


Ny artikel:
ALLA DESSA JAG, JAG, JAG!

Nog blir du också trött på alla dessa jag!
Nästan varje krönika i tidningarna börjar med det personliga pronomenet jag, som sedan jagar med i mening efter mening texten igenom: jag tycker, jag anser, jag gillar, jag ogillar, jag minns, jag vet, jag hoppas, jag hatar, jag älskar… Radions sommarprogram fylls numera av större och mindre Jag. Programledarna i teven är uppfyllda av sina JAG. De medverkande i kändisprogrammen programmeras för att gråta och prata ut.

För en tid sedan räknade jag till 29 jag i en krönika. Jagen är frekventa i de flesta tidningsspalter numera. Räkna själv, kanske du hittar ännu fler jag än jag.

Nu protesterar säkert mina krönikekolleger: du ska inte komma här och mästra oss, du skriver ju också ofta i jagform!
Det stämmer, även jag har smittas av jag-soten, en publicistisk sjuka sammansatt av viruset egocentricitet och bacillen narcissism. Denna diagnos på sjuklig självupptagenhet och självbespegling är svårbotad eftersom den odlas av cyniska redaktörer, utgivare och producenter som tror sig veta att mediekonsumenterna inget högre önskar än att se och läsa om människor som ogenerat fläker ut sig.

För närvarande grasserar farsoten i radions Sommar. Instruktionen tycks vara att varje sommarpratare måste avslöja någon hemskhet i sitt liv: minst ett missfall eller abort, att man snattat i kiosken, knarkat, odlat hasch vid sommarstugan, kokat hembränt i källaren, misshandlats som barn och värre saker, varit otrogen och är notorisk sexmissbrukare, köpt svart hemhjälp, aldrig betalat tv-licensen, fått tusen p-böter, jagas av kronofogden, suttit i fängelse och är allmänt kränkt. Man har varit en usel människa, ja ett riktigt svin, men halleluja, nu har man likt fågel Fenix stigit upp ur skiten och får prata i radio, visa sig i teve och skriva krönikor om sin eländiga historia. Ack, så härligt!

Kändisarna på Slottet i teve är handplockade egotrippade artister och självfixerade skådisar som i programmet ges chansen att slippa manus och tyranniska regissörer och i stället får bygga sin egen dramaturgi om sitt förfärligt tragiska men så intressanta privatliv. När komikern Lasse Åberg i senaste slottsvändan vägrade följa riktlinjerna att avslöja sitt inre liv, fick han kritik för detta i kvällspressen. Kanske blev det avdrag på arvodet.

Jag (se, nu föll jag i min egen grop) hävdar att en tidningskrönika ska handla om något mer väsentligt än om vad man tycker om ditt och datt och vart man reste på semestern, hur uselt hotellet var men hejhopp vad kul man hade i alla fall. Kåsörer ska över huvud taget inte skriva krönikor, de ska på annan plats skriva tokroliga kåserier om familjen, barnen, barnbarnen och tjocka släkten.
Tänk, det tycker jag.

Jag har i denna text inte skrivit något om mig själv. Det var svårt, men gick!

Kommentera gärna mina texter och skicka till
jonas@sima.nu


NY ARTIKEL:
SISTA BREVET TILL BYN
Efter denna sommar upphör utdelningen för gott av post till fiskeläget Hölick i Hälsingland, liksom på många andra småorter i landet. Då får hölickborna och de flesta andra bybor i glesbygden – och många fritidsboende med eftersändning – hämta sin post i en uppsamlingslåda. För hölickarna blir det från en brevlåda i byn Arnöviken, två mil tur och retur. Hur kan det bli på detta viset?

Enligt postlagen ska post fortfarande delas ut och hämtas in varje arbetsdag och minst fem dagar i veckan hela året. Men häromåret införde Post- och telestyrelsen nya riktlinjer för postutdelning. Nu ska gälla en annan ordning, helt emot gamla postlagen. Enligt riktlinjerna måste finnas m i n s t två hushåll per kilometer längs den omväg från den ordinarie rutten för att hushållen ska få postutdelning.
Om inte det kriteriet uppfylls har Posten rätt att flytta brevlådan till den ”naturliga” huvudvägen. Öar utan landförbindelser kan betjänas med postväska eller box på ett hämtningsställe.

Detta betyder att många byar i glesbygden kommer att få indragen postgång framöver. Särskilt norrlänningar kan tvingas åka tjugotals mil för att få sina brev och hämta sina paket med varor som de tex beställt över internet. Och samtidigt som e-handeln växer drar Posten ner på sina serviceställen. De minskade postvolymerna har lett till neddragningar och rationaliseringar.

Vi behöver ett Postuppror. Snart har sista brevet till glesbygden gått!

Efter den olycksaliga avregleringen ägs Posten sedan 2009 av Postnord, det danska Post Danmark, ett aktiebolag som ska gå med vinst. Men fortfarande har Posten AB ansvar för samhällsservice och infrastruktur. Dessa olika målsättningar går inte ihop. Hela samhället kan inte längre få en likvärdig postservice.

De nya riktlinjerna för postudelningen av lantbrevbärare utanför tätorterna måste bort, eller omprövas. Detta handlar inte bara om serviceteknik utan är framför allt en politisk fråga. Därför uppmanar jag kommunstyret inte bara i Hudiksvall och i andra hälsingekommuner att protestera mot Posten och söka förhandla fram en lösning så att hela alla glesbygder får postgång – och överlevnad.



Ny artikel:
BLIR HÄLSINGLAND ETT MUSEILANDSKAP?

Vill man reta gallfeber på äkta hälsingar ska man säga: Jag är glad över att ha fått växa upp i Hälsingland men är framför att glad för att jag kom därifrån i tid!

Hälsingarna må förlåta att jag kaxigt kläckt ur mej en del bistra synpunkter på hälsingelivet under mina skrivarår. Har jag haft rätt? En undersökning visar att tre fjärdedelar av den svenskfödda befolkningen bor kvar eller har återvänt till de trakter där de föddes.

Nu fruktar jag att utflyttningen till storstadsregionerna ökar med förfärande fart. Blir Hälsingland i framtiden bara ett museilandskap med öde fäbodar, gamla hälsingeslott och vackra utsiktsplatser? Risken finns.

Hälsingland är svårt utbildningsfattigt på grund av usel lokalpolitik. Unga hälsingar som vill utbilda sig finner närmsta universitet i Sundsvall och Gävle, andra väljer Umeå och Uppsala. Flertalet tar sig till Stockholm. Kommer de att återvända? Allt färre kan räkna med jobb i hemkommunerna. Statliga institutioner är få här, byskolor försvinner, industrier läggs ner eller flyttas, nyetableringarna är tillfälliga. Ändå tror man på framtiden. Finns liv, finns hopp.

Hälsingetidningarnas intressanta artikelserie ”Hälsinglands utmaningar” har gett många aspekter på problematiken men få lösningar. Häromveckan (18/6) intervjuades landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) om utvecklingen av landskapet. Det blir ”politiksnack” om skogen, turismen, jämställdheten, entreprenörskapet och invandringen. Det gäller att skapa attraktiva arbetsplatser och distansutbildningar på den lilla orten. Jaha. Ministern lämnar inga konkreta förslag. Vad har alliansregeringen gjort för att hela Sverige ska leva? Platt intet. Min tro är att en nyorientering endast kan komma från vänster (S, V och MP). Vad Sverige behöver är en kraftfull regionalpolitik, typ den norska. Annars kommer Norrlands inland att utarmas, läggas för fäfot och bli en rekreationsyta för turister.

Ledarskribenten Eva Cooper skriver insiktsfullt om att en ung persons normala livsval är att flytta från hemorten, men att en sådan utveckling kan bromsas om kommunens makthavare satsar på att tidigt ge unga framåtsträvande personer mer inflytande och engagemang i det lokala utvecklingsarbetet. Jag vill tillägga att även äldre bör engageras mera.
Inför hösten riksdagsval har alla partier prioriterat yngre kandidater på sina valsedlar.
Visst har många förtroendevalda gubbar tagit för givet att de fått sina uppdrag på livstid. Stoppklossar ska givetvis ersättas, rotation är bra för det politiska blodomloppet, men inte denna ”åldersnoja”. Ingen ska behöva betraktas som förbrukad efter 50. Se på Eva Bovin (MP) som 70 år ung tar över som ny ordförande för omsorgsnämnden i Hudiksvall. Allt gott krut behövs!


Ny text:
SKA SOSSARNA FÖRYNGRA BORT SIG?

Är socialdemokraterna på väg att föryngra bort en efterlängtad seger i höstens riksdagsval?
Det finns en risk för detta, är jag rädd.
Att föryngra till varje pris kan bli dyrbart. Eller till just priset av att de äldre kärnväljarna, pensionärerna, denna gång vänder S ryggen.

Drygt var fjärde väljare i höstens val är 65 år och äldre, 25,3 procent. Men bara 4,1 procent av Socialdemokraternas riksdagskandidater över 65 år. Partiet har således prioriterat en ålderskvotering (läs åldersdiskriminering) framför en demografisk (läs demokratisk) representation.

Hur har den nya partiledningen egentligen tänkt här?
Har partiet infört någon sorts politisk ättestupa?

Partisekreteraren Carin Jämtin har på sedvanligt okänsligt manér försvarat det olycksaliga beslutet från S-kongressen 2009 – minst 25 procent av kandidaterna ska vara under 35 – med att hon är ”glad” över den yngre genomsnittsåldern på listorna: 30 procent är under 35 år.
Partiet har nu den lägsta medelåldern av alla riksdagspartier, 42, 8 år. Folkpartiet och Kristdemokraterna har över 20 procent äldre på sina listor, de övriga har 10 procent.
Medan S stoltserar med att bara ha 4 procent!

Vi är förmodat många ”vitryggar” i partiet som nu oroar oss. Föryngringsraseriet kan i värsta fall vara en strategisk katastrof. PRO-ordförande Curt Persson har reagerat starkt (DN 25/4) och varnat för att många äldre S-trogna kan välja bort partiet i höst och att organisationen ska uppmana sina 400 000 medlemmar att personkryssa äldre för att öka representationen.

Inte nog med att föryngringshetsen är usel politisk taktik, det avslöjar också ett strukturellt synsätt som strider mot vårt partis solidaritetsideal. I själva verket speglar partiledningens diskriminering av äldre kandidater på vallistorna vårt samhälles växande ”åldersnoja”. Ingen bör åldras, det är fult att bli gammal, äldre bör tiga i församlingen. Visst vill vi hålla oss unga och friska så länge vi förmår – och många av oss gör det också – men vi ska inte behöva betraktas som förbrukade efter 50 år - vilket är tendensen i dag, särskilt inom medierna.

Självklart ska vi vara ett parti för både yngre och äldre. Vi har haft anledning att reagera mot den politiska ”förgubbningen” när förtroendevalda tagit för givet att de fått sina uppdrag på livstid. Stoppklossar ska givetvis ersättas, rotation är bra för det politiska blodomloppet, men att som Jämtin och andra partiombud förutsätta att förnyelse är lika med föryngring är rätt enfaldigt.

Över huvud taget är jag personligen kritisk till den gängse kvoteringen inom S att varje gruppering eller fraktion ska ha si och så många kandidater med på vallistorna. Jag menar att kunskap och kompetens - kalla det livserfarenhet – ska ha minst samma företrädesrätt.

Jag finner det till exempel anmärkningsvärt att läkaren och S-kämpen Sven Britton, 76, inte står på valbar plats på årets riksdagslista för Stockholms arbetarekommun. Likaså förstår jag väl min partivän i Bromma, cancerläkaren Tomas Jansson, 63, och dennes besvikelse när han placerats på icke valbar plats på landstingslistan.
Han skäms för landstingslistan, skrev han i en personlig artikel i ST (10/2) och avslutade med: ”Nu har jag tid och kraft att bidra med något kvalificerat.”
Jag håller med honom. Jag skäms över ”åldersrasismen” i partiet. Så kan vi inte ha det.

Ny artikel:
SÅ AVLÖVAR MAN EN LANDSBYGD

Hela min uppväxt i Ljusdal var jag ”lantmätarens grabb”. Pappa Martin var lantmäteritekniker och farfar Adolph hade varit distriktslantmätare. Sonen lärde sig yrket av sin far under lantmäteriförättningar i Kårböleskogarna och med att rita kartor på kontoret i Stenhamre. Farfar tröttnade småningom på alla bönder och skogsägare som gnölade om lagfarter, skiften och tomtmark och övergick till kommunpolitiken, blev lokalhistoriker och geodet och skrev en lärobok i mätningsteknik. Pappa fick i princip ta över och rätta till vad en oengagerad farfar slarvat med. Jag blev van att höra arga röster i telefon som klagade på ”den där jävla Sima” som hade mätt och ritat fel. Tyvärr, brukade jag svara, ni måste mena min farfar men han dog redan 1942!

Snart försvinner Lantmäteriet från Ljusdals stora kommun. Hela verksamheten i Hälsingland ska centraliseras till Hudiksvall. Sådan är politiken.
Den 31 augusti ska vi vara ute härifrån i kommunhuset, berättar Rolf Pettersson. Han har varit lantmäteriingenjör i Ljusdal i 26 år. Han tänker inte pendla till Hudik som de två andra anställda på kontoret, utan har skaffat sig nytt arbete. Lantmäterijobben tar inte slut i Ljusdal, t ex i reservaten, men nu blir det kostsammare med de längre resorna.
Nästa år står Lantmäteriet i Bollnäs i tur att läggas ner. Snart följer kontoren i Sveg. Ånge, Kramfors, Boden och Piteå.
Omorganisationen har beslutats på divisionsnivå och det är bara för facket att gilla läget.
Lantmäteriet i Sverige behöver rekrytera hundra personer om året, det är fler än som utbildas och de unga nyuxaminerade söker sig förstås till de större städerna.

Som ”lantmätarens grabb” känner jag ilska över nedmonteringen av samhällsfunktionerna i Ljusdal. Service och kvalificerade tjänster försvinner från hälsingekommunerna. Jag delar Eva Kämsbys (också en lantmätarättling från Ljusdal) sammanbitna slutsats nyligen i en insändare: det måste gå att leva i Norrlands glesbygd.

Nej, jag blev inte lantmätare och bröt traditionen, jag är intresserad av bokstäver och lantmätaryrket rymmer för många siffor. Men i ungdomen sommarjobbade jag som ”pinnpojke”, bar stakkäppar, höll i måttbandet av stål – ”sätt och sträck”, skrek farsan – och släpade som lantmätarens ”slav” på en låda på ryggen med teodoliten, ett mätinstrument med kikare.
Det var vansinnigt tråkigt, jag begrep inte dyft av alla dessa ”polygontåg”. Jag lärde mej många knep för att luta mig mot en stakkäpp. Senare i livet skrev jag i Expressen att jag planerat en broschyr med tips om 100 sätt att vila med stakkäpp. En tid efteråt fick jag en beställning av skriften från en lantmäteriteknisk förening.


Ny artikel:
KÖP INGA TAVLOR AV ALASKA-HÅKAN!

Jag äger två oljemålningar av Zorn. Är jag då mångmiljonär? Ingalunda, eftersom det är kopior, till och med signerade – av två uppenbart duktiga konstelever. Ena målningen är ett porträtt av spelmannen Hins-Anders, den andra av en påklädd kulla, båda har tidigare hängt i mitt föräldrahem. Mina Zorn-tavlor är äkta kopior och inga förfalskningar!

Jag är särskilt förtjust i spelmanstavlan. Jag har sett originalet på Zorn-museet i Mora, men senare stals tavlan och har aldrig återfunnits. Jag funderar på att donera min fina kopia till museet, men får nog nej tack. I väntan på att Hins-Anders hittas eller återköps från en skummis kan ingen njuta av tavlan, utom jag av min kopia.

Skulle min uppskattning bli större om jag hade originalet på väggen? Det är en filosofisk fråga. Sannolikt har jag då tvingats stoppa tavlan i bankfack eller fått skaffa dyrt tjuvlarm och inte vågat lämna hemmet utan att gömma min Zorn.

Nyligen visades i teves Uppdrag granskning tavlor som inte ens var nästan äkta. Parissvensken Bengt Lindström hör till de konstnärer som drabbats värst av förfalskare. En filur från Arbrå med det fantastiska namnet Alaska-Håkan har sålt hundratals tavlor med Lindströms signatur – och har ytterligare hundra ”äkta” Lindström kvar i en sunkig futt i hälsingeskogarna. ”Dä ä bare å köp!”

Skojaren kan också visa upp skrynkliga äkthetsintyg och foton tillsammans med ”sin vän” konstnären. Tragiskt nog tycks det vara Lindströms egen drogmissbrukande son som förfalskat både tavlor och intyg.

Hur kan någon tro att det är originalverk som denne tönt kränger ute i skogen? Somliga vill gärna göra klippet. Herreminje, 15 tusen för en äkta Lindström – och sedan ut på Blocket och sälja den för 50 tusen. Rena lotterivinsten! En sniken ICA-handlare köpte 30 målningar, fick förmodligen mängdrabatt. En annan köpte 20 Lindström, trodde han fixat pensionen. Alaska-Håkan övertalade släktingar och bekanta att ta chansen, till ”vänskapspris”. Många var lystna, alla blev lurade.
Rätt åt dom, kan man tycka. Girighet straffar sig.

Samtidigt tycker jag synd om de bedragna som fikat efter pengar och inte efter skönhet. De är inga konstkännare. Kanske har de inte köpt tavlor tidigare, lustiga affischer får duga, en reproduktion av det gråtande barnet eller en äkta Bror-Eric. Mångas hem är torftigt inredda med konst. Vi behöver inte hyckla över detta.
Man får smycka sitt hem med en förfalskad mästare, om den är bra utförd, och man tycker om den.

Mitt råd: Ska du köpa ett äkta konstverk till ett rimligt pris, välj då något du gillar av en lokal konstnär du känner till. Då bli ni båda glada. Ingen blir lurad, utom bedragaren som förhoppningsvis får skaka galler.
Kommentera gärna artiklarna till
jonas@sima.nu

Ny artikel:
DOSEN ÄR DÖD
En originell fiskare i Hudiksvalls skärgård

Att Per-Gunnar Andersson började kallas Dosen lär bero på att han var stark och ofta vann dragkamper om snusdosan bland sina kompisar. Han blev en känd profil i Hudiksvalls yttre skärgård under det namnet, och var i vattnen kring Olmen och Hölick en av de sista yrkesfiskarna av sin sort: egensinnig, kärv, med drastisk humor och alltid med en skarp och fyndig replik i truten.

Kanske ibland fruktad av sommargäster för sin burdusa framtoning, men uppskattad av många för sin rättframma charm och sin skicklighet i fiskaryrket. Med tiden kom jag att hålla av honom efter att i början som hölicksbo haft mina duster med honom på kajkanten mellan min sjöbod och hans lastbrygga – ingen av oss mindes längre vad vi bråkat om.

Dosen var som man säger speciell, en karaktäristisk skärgårdskarl som levde efter sina egna regler. Han gick inte ur vägen för någon. Fiskrarna ute på öarna har ju aldrig varit mycket för myndigheter och Per-Gunnar Andersson tillhörde det fribytarsläktet. Man kan kalla honom obändig, och sådana marginalmänniskor betraktas gärna som original, både av dem som förfasas och av dem som fängslas.

Det var roligt att prata med Dosen om gamla tider i fiskelägena. Han var välmöblerad under pannbenet och minnesgod. Det påstås att man blir både gammal och smart av att äta mycket fisk. Och nog fick Dosen fisk så det förslog, men han petade också i sig en del destillerade droppar. Han blev heller inte gammal, 66 år, men hade varit med länge och berättade gärna och med känsla om det hårda slitet som ung fiskardräng i Hölick.

Jodå, han hade arbetat åt Fritjof och Klara Englund i sjöboden där jag bor gott om somrarna. Han fick sova på kallvinden, numera ombonat vardagsrum, medan fiskarparet höll sig varma i köket. Han var läraktig och flink men for illa och var heller inte den skötsammaste.

På danserna i bygden fanns inte drängen med utan där drog han fram bland damerna som charmör och dansör med svaj i stegen.

Tids nog skaffade han sig familj med två döttrar, eget hus och sjöbod på Olmen där han fick kämpa för brödfödan i en allt mer utsatt bransch. Han fiskade tillsammans med Björn Persson på Kråkön och andra i båten, men olyckan fanns aldrig långt borta från Dosen. En sommarkväll brann såväl hans fiskebåt som sjöbod och hem upp på ön.

Den ena katastrofen följde på den andra. Han tycktes förföljd av otur och allt sämre fiskelycka i en näring med dåliga framtidsutsikter. Men han var snickarkunnig, han kunde arbeta och han uthärdade i sin ensliga husvagn i Hölick.
Där träffade jag en nyårsdag en rätt tilltufsad Dosen som osentimentalt berättade att snart var allt uppbyggt igen på Olmen. Och han återvände dit, senare med en ny livskamrat, men fisket sinade samtidigt med hans krafter.

Jag tog min sista bild av Dosen den 22 september 2013. Vi hade vintrat och var på väg från Hölick när Dosen lade till och mödosamt tog sig upp på Olmenbryggan. Han förklarade att han inte längre vågade stanna ensam kvar på ön för han mådde inte bra. Nu skulle han hem till sin Märta i Rogsta och hennes trygghet. En månad senare gick han till sällare fiskevatten.
Legenden spinner redan sina garn kring Dosen.


Ny artikel:
VARFÖR SLOG JUST HAN SÅ HÅRT?

Jag var ingen tonårs-pennalist, men jag invaldes i en gymnasieförening där intagningsriten var våldsam och jag själv blev delaktig i råheterna. Detta är ingen snygg bekännelsestory. Fortfarande kan jag känna djup olust när HGF, Hudiksvalls gymnasistförening, kommer på tal. Varför ställde vettiga 17-åringar upp på denna skändning?

HGF var en anrik förening på det gamla läroverket. Ett fåtal elever blev kallade till den hemliga föreningen som bestod av ledande ynglingar på skolan, egentligen ett kompisgäng med enda uppgift att varje år producera ett spex att uppföra i aulan. Plugghästar och avvikande fick inte vara med, man skulle vara en kul kille som gillades av de andra invigda.
Och man måste klara intagningsriten utan att lipa och skvallra.

Invigningen innebar att bli slagen med skärp eller läderrem på den nakna ryggen medan man tvingades hoppa runt i musiksalen på ett ben, hänga i en sparr tills armarna höll på att lossna och dricka etylenblått så man pinkade blått i en vecka. Efteråt var det viktigt att skolka från gymnastiken så den hårdföre gymnastikdirektören inte upptäckte ens rödrandiga rygg. Fast den officersutbildade ”dirren” visste nog – och slynglar kan behöva kamratuppfostran modell internatet Lundsberg!

Hade prygeln möjligen införts under krigsårens nazistvurm?
Vi ”mjukisar” klatschade lätt de nyinvalda med vårt skärp, andra klippte till med sitt bälte. Lasse var värst med en rem likt en oxsvanspiska. Den sved ordentligt. Man skulle svara honom med ett ”tack snälla, ge mej ett slag till!” Var Lasse sadist eller en komplexfylld grabb som kompenserade sig med att känna makt?

Efter misshandeln bands en bindel för ögonen, någon spelade vackert på piano, man fick en god drink, bindeln togs av och man kramades om av sina plågoandar och välkomnades som en lojal kamrat i kretsen. Flera grät av lättnad, nu var vi en av de utvalda. Psykologin fungerade som en hjärntvätt.

Året efter min intagning inträffade katastrofen. En utvald hade kurage att avbryta och gå hem. Hans mamma upptäckte misshandeln och larmade skolläkaren. Rektorn, själv en kolerisk pennalist, skrek hysteriskt om relegering. Det gick inte an, de inblandade hörde ju till skolans ”elit”. Men alla fick vi sänkt sedebetyg. HGF förbjöds, men vi demokratiserade föreningen som öppnades för alla intresserade elever. Snart därefter dog den. Bäst så.

Jag tror att pennalism, mobbning, översitteri och våld fortfarande florerar i svenska skolor och tar gärna emot liknande vittnesbörd.
Har du synpunkter på denna eller andra av mina texter kan du mejla dina kommentarer till Jonas@sima.nu
Jag besvarar all epost på jonas@sima.nu


Ny artikel
NU RÄCKER DET VÄL MED GLADA HUDIKAR!

Jag är född i Hudiksvall, tog studenten i Hudik, lärde mej journalistik på Hudiksvalls Tidning, har sommarviste i Hudiks skärgård. Jag gillar Hudik som dessutom har en bra infrastruktur för en så liten stad. Här finns nästan allt – en ny handelsplats i Medskog behövs inte.
Men jag ogillar att staden numera klistrar etiketten ”Glada Hudik” på allt och alla.
Så glatt är det väl ändå inte?

Det är inte alls säkert att tramset med att stämpla ”Glada Hudik” på evenemang, turistbroschyrer och affischstavlor m/Broadway lockar till fler besök och gynnar turistnäringen, kanske det till och med är kontraproduktivt: människor precis som jag finner det fånigt att kalla ett kulturhus för ”Kulturhuset Glada Hudik” – för övrigt mestadels stängt – och att kommunen sponsrar jippon med fokus på ”Glada Hudik”, som korandet av årets ”glada hudikare” och annat nöjesjoll.

Ska du säga, surgubbe, som själv gjort en film med titeln ”Glada Hudik”! Jo, det stämmer. 1982 producerade jag åt SVT, apropå stadens 400-årsjubileum, en ”gladdokumentär” där poeten och hudikprofilen Greta Rodenstam redde ut bakgrunden till det uppfordrande epitetet som hudikarna fått helt gratis. ”Hudik” bygger på ett plattyskt uttryck som betyder en glad gosse och som stadens handelsfolk och festlystna sågverkspatroner på 1800-talet givetvis tog till sig.

Däremot är kommunens lansering av ”Glada Hudik” som stadens varumärke inte gratis. En 20 sekunders reklamfilm har beställts för en miljon kronor inklusive marknadsföring i krämarkanalen TV4 där den ska visas i en ”turistisk version”. De kommunanställda får en privat filmvisning för 150 000 kronor! Svensk Filmindustri, lokala företag och fattiga Nordanstigs kommun sponsrar med ytterligare 50 000 kr. Allt i pr-syftet att profitera på spelfilmen ”Hur många kramar finns det i världen” och exploatera Glada Hudik-teaterns succé tills den är kommersiellt utsugen. Ovärdigt, för att inte säga vedervärdigt.

Endast två oppositionella i kommunstyret sökte hejda detta sanslösa slöseri med kommuninvånarnas skattepengar. Jag har inte sett en kommentar ens av lokaltidningen. Tystnad råder.
För mej och kulturgruppen Hälsinge Akademi och andra som arbetar oegennyttigt för att främja kulturen i landskapet känns det mindre glatt att kommunerna så starkt prioriterar turismen, inklusive marknadsföringen av det överskattade världsarvet Hälsingegårdar, och är så njugga mot andra kulturyttringar och lokala konstnärer som sällan kan räkna med stöd.
Då saknas pengar.

Ny artikel:
ALBERT VIKSTEN VAR FÖRST ATT VARNA FÖR NATURENS HÄMND

Domedagsprofeterna syns dominera miljödebatten. I dystopiernas skräckscenarier går världen under om 10 år om vi inte gör något revolutionärt för att rädda vår jord – sedan är det försent. Hu! En känslig själ kan deppa ihop och vilja gräva ner sig direkt. Själv anmälde jag mej till en miljöcirkel om social ekologi som fick mej att repa mod: än är det inte kört, men alla måste hjälpa till.

Sopsorterat har jag gjort länge. Säkert kan jag göra mera, men kött vill jag fortsätta käka och vindkraftverk tycker jag gör fula ingrepp i naturen. Likväl inser jag att vi inte längre kan låta ekonomisk tillväxt vara utgångspunkten för ett gott och rättvist samhälle.

Vad gör vi åt våra systemfel?

Nyligen fick jag syn på en artikel i Dagens Nyheter (15/4) där miljödebattören Anders Wijkman under rubriken ”Klimatfrågans folkvalda skymning” skriver övertygande om att det parlamentariska systemet är för kortsiktigt för att hejda miljöförstöringen: ”Sist och slutligen handlar det om att vi alla förmår att höja blicken och inse att vårt ansvar sträcker sig längre än till att tillfredsställa våra egna önskemål och behov. Moraliskt handlar det om global rättvisa och ansvar för kommande generationer.”

Aha, med ens erinrar jag mej vildmarksförfattaren Albert Vikstens varning i en radiointervju från tidigt 60-tal: ”Frågan är om vi inte måste skaffa oss en ny orientering och en ny målsättning inom politiken för att finna den balans som är så nödvändig för att utvecklingen ska kunna gå in i sunda fåror.”

Detta sa Albert Viksten ett par år före Rachel Carsons berömda stridsskrift ”Tyst vår” om miljögifterna som tystade fåglarna. Här var han före sin tid.

Jag har tidigare ogillat hans domedagsprofetior i boken ”Nybyggare i Barbarskogen”, 1961, som jag fann för pessimistiska. Albert sa: ”En kultur som väljer sin väg förbi naturen och alla varelsers ursprung är dödsmärkt.”
I dag inser jag, luttrad, att Albert hade rätt om miljöhotet.

Albert Viksten var särskilt en hembygdskämpe för Hälsingland, men hans sista bok heter symtomatiskt ”Till Norrland”. Han var ingen enkel etnocentriker med provinsvurm, han var en sann talesman, inte bara för det norrländska, utan också för det globala som agitator för en oförstörd natur och hållbar och mänskligare miljö.

Där är han en förebild.

Ny artikel:
VI SOM MOBBADES I VIJ

Nära kyrkan i Ljusdal ligger en gammal skola – Vij folkskola. På denna förkristna kultplats uthärdade jag sex hårda skolår på 40-talet. Ljusdal var då delat i köpingen och kommunen. Köpingsungarna gick i Stenhamre skola, som ansågs finare, medan vi kommunbarn måste ta oss till Vij.

Den 113 år gamla byggnaden har tyvärr överlevt flera rivningshot för att troligen nu bli flerbostadshus. En entreprenör ville starta boxningsgym i skolsalarna, vilket kommunen ohumoristiskt satte stopp för. Synd, för på Vij skola har det också tidigare delats ut saftiga smällar.

Redan i småskolan insåg jag att på Vij rådde inte ens hälsingelagen utan djungelns lag. Den starkaste bestämde, nämligen Hasse från Nore med kraftiga överarmar och Kungen kallad av sitt stukade följe. Han var inte den elakaste mobbaren men hans knytnäve styrde på skolgården. De som mopsade sig åkte på en propp eller spöades på hemvägen. Som en uppkäftig gosse fick jag förstås mina smockor, men hann ibland undan attackerna eftersom jag var snabb som en antilop. Ack!
Jag har aldrig varit mobbare och avskyr översitteri, fast en retsticka är jag.

De flesta vet i dag att aga och mobbning förbjudits i Sverige – men kränkningar, trakasserier och elevvåld finns fortfarande, inte bara på internatskolor. Grupputstötning ligger i arvsanlagen.

Värre med Vij var att också lärarna slog oss. Tjejer kunde tillika få sig en hurril.
Alfred Selling hette en hetlevrad lärare som var snabb att dela ut örfilar. På skolans övervåning bodde en annan lärare som ofta fick raseriutbrott och då var det farligt att vara i närheten. Selling var gammal kompis med min pappa, därav fick jag motta klassens samlade örfilar, oförtjänta som välförtjänta. När min mamma klagade på att han bara slog hennes pojke, förklarade läraren att det var enklast att klå samma elev och helst en vars föräldrar man känner! Mamma blev förstås arg och hutade åt honom. Åthutningen innebar en överraskande vändpunkt för min del: Selling började slå min vedersakare i stället samt bevaka honom på rasterna och ge slagskämpen en omgång så snart han snuddat mej.

När jag senare i livet visade min film Ljuset från Ljusdal i hemorten var där en böjd figur i publiken som väste: Känner du inte igen mej? Det gjorde jag faktiskt inte. Äh va fan, Hasse från Nore! Jag hajade till och sa spontant: Oj, av dej har jag fått mycket stryk! Hasse blev generad: Äsch, det var väl ingenting!
Åjo, sådana blåmärken kan sitta kvar livet ut.


Ny artikel:
JAG SPELAR BÄST SOLOKVIST!

Det är inte alls tvärsäkert att en musiker också är musikant – och tvärtom.
En musiker är i mina öron en musikutövare och instrumentalist – ofta yrkesmässigt verksam – som i de flesta fall kan hålla takten. Många musiker verkar ha en medfödd mental metronom i skallen. Andra får öva med en mekanisk metronom som takthållare, en pyramidformad mackapär med en metallpinne som pendlar fram och tillbaka, tick-tock-tick-tock. Numera används vanligen ett elektroniskt instrument med display där en blinkande lampa eller visare ger fast puls.
Metronomen patenterades år 1816 av tysken Johann Nepomuk Mälzel, nu vet ni det.
Före metronomen fick man själv stampa takten. Eller följa någons taktpinne.

Som amatörmusikant med outvecklat taktsinne har jag i hela mitt musikintresserade liv fascinerats av dessa levande metronomer. Vad har sådana människor fått i sin genetiska uppsättning som inte jag utrustats med? Jag har känt – och känner fortfarande – många jazzmusiker eftersom jag är obotlig ”jazzoman”. När jag under förra århundradet gjorde en dokumentärfilm om Putte Wickman, en av världens främste jazzklarinettister, blev vi vänner för resten av hans liv och vi pratade mycket om klarinetteknik och särskilt jazzmusikens inre väsen.

En gång frågade jag honom om hur han kunde vara så säker på var han befann sig i melodin och harmoniken under sina mest utsvävande och vidunderliga improvisationer?
Det var en konstig fråga, tyckte Putte: ”Det känner man bara”. Han ansåg att hans sinne för takt och ton på de flesta områden var fläckfritt och medfött. Dessutom kan man som jazzmusiker luta sig mot ”kompet”, trummor, bas och piano.

Jag vände mej då i min taktnöd till Arne Domnérus, beundrad altsaxofonist och klarinettist, som jag också lärt känna. Arne svarade alltid ”instrumentägare Domnérus” när man ringde. Hans svansföring var något lägre än Putte Wickmans. Dompan menade att man behöver öva också på taktindelning och notläsning, helst med lärare på en musikskola. Putte däremot hävdade att han var ”självlärd autodidakt”.

En av tillskyndarna för kammarmusikfestivalen i Hudiksvall, Musik mellan fjärdarna, heter Ingmar Höglund och är skicklig pianist. Det är den klassiska repertoaren han helst spelar, det är den sortens musik han brinner för, men han kan också spela jazz, till och med dragspel. Under mina somrar i Hudik får jag ibland spela jazzklarinett ihop med Ingmar. Mitt problem med honom är dels att han är för styv för en amatör, dels har en inbyggd metronom i den musikaliska knoppen. Till råga på allt är han en hejare på att läsa noter och missar ogärna ett taktslag.

Ingmar har blivit alltmer road av min självutlämnande historia om ett samtal jag hade med jazzpianisten Berndt Egerbladh där jag klagade över mina brister i taktindelning. ”Hörru du”, svarade Berndt vänligt, ”sådana som du ska spela med sådana som du!”
Jag har börjat inse att jag spelar bäst helt solo. Då är inga taktmobbare med!


Ny artikel:
EN EGOTRIPP TILLBAKA TILL RÖTTERNA

Nyligen var jag bjuden av fotoklubben i Ljusdal att komma och prata om ”Mitt Ljusdal” med stöd av personliga minnesbilder. Det blev en egotripp. Att få prata om sig själv inför en lyssnande publik är förstås euforiskt, fast också lite genant. Du ska inte tro att du är märkvärdigare, varnar Jantelagen.

Jag föddes inte i Ljusdal – den tiden låg närmsta BB i Hudiksvall – men jag är uppvuxen på orten, som jag lämnade i senare tonåren. Att växa upp i Ljusdal har satt sina spår hos mej, i form av två dokumentärfilmer och ett antal texter.

Jag brukar säga om hemorten att ”Ljusdal” är en komplikation för mej. Fast numera har jag inget riktigt bra svar på varför det skulle vara så. Min familj var inte olik många andras, det gick hyggligt i skolan, jag var framåt i fotboll, hade kompisar, lyssnade på jazz och lärde mej småningom dansa med tjejer i folkparken. Det känns inte så komplicerat längre. Möjligen har jag skapat en myt för att min bakgrund ska bli intressantare. Jag har förstått att jag fått kreativ energi ur denna verkliga eller tillskapade komplikation.

Mitt förhållande till Ljusdal har blivit en story om min plats på jorden.
En idéhistoriker har skrivit: När vi som individer ska säga vilka vi är berättar vi vår historia. Det vill säga, vi säger var vi kommer ifrån, vilka liv vi levt och vart vi tror oss på väg. Kanske är det så.

När jag reste upp till Ljusdal tänkte jag: Är jag på väg hem nu, men vad är egentligen ”hem” för mej i dag? I över halva livet har jag bott i Stockholm. Mina föräldrar och lillebror bodde längst kvar i samhället. Mellanbrorsan och jag fick gå i läroverk, för säkerhets skull i varsin stad. Han i Bollnäs och jag valde Hudiksvall, ingen ville bli kollad av den andre. Jag trivdes bra i Hudik och fick kamrater bland det tvivelaktiga klientel som var jazzdiggare som jag. På helgerna svängde vi runt i folketshusen som fanns den tiden i trakten. Alltmer sällan tog jag rälsbussen hem – dessutom var det alltid så grönkallt i Ljusdal!

På sommarloven jobbade jag i skogen som pinnpojke vid farsgubbens lantmäteriförrättningar där han gick sina obegripliga ”polygontåg”. Eller så satte jag plant. En gång prövade jag på kolvedhuggning och fick knappt ihop ”res” så jag kunde betala kockan och slafen i baracken. En sommar följde jag ”rumpan” i älven och stötte ut timmerstockar som fastnat längs stränderna. Ett härligt knog.

Vad är det som formar en människa?
Det var i Ljusdal jag slog min första bandyboll och kanske ska sätta min sista potatis.

Men samtidigt som jag får varmare känslor för den gamla hemorten blir bygden allt mer främmande. Jag känner sällan igen en enda människa när jag går omkring här. Nästan alla bekanta är borta, jag har ingen släkt kvar, de flesta kompisar utvandrade som jag.
Allt är främmande men samtidigt välbekant. Jag kör en vända till mina gamla hemadresser: Hofsberg-Borrgården-Norevägen. Allt finns kvar, ungefär som förr. Fast mormor och morfars idylliska stuga i Norrkämsta är riven. Minnesbilderna drösar över mej som i en gammal långfilm där jag igenkänner varje person och minns varje scen. Storyn är alltjämt tydlig.
Det finns livstrådar som är omöjliga att klippa av.


Ny artikel:
NORRLÄNDSKA NYNASSAR

Nynassar har visat sina trynen igen i vårt landskap. Ett vilset gäng som kallar sig Svenska motståndsrörelsen har marscherat och gapat rasistiska slagord i Bollnäs. I våras sågs ungnassar ”heila” på gågatan i Hudiksvall. En kassör hos SSU Gävleborg har fått hotbrev med hakkors och går inte längre ut ensam om kvällarna.
I opinionsundersökningar får sverigedemokraterna över 6 procent och sitter allt kaxigare i Riksdagen. De har bytt ut sina bruna skjortor mot vita och ledaren viftar med nationella knätofsar. Hotar den här nygamla rörelsen vårt demokratiska samförstånd? Knappast. Men nynassarna är obehagliga pinligheter i samhällsbilden.

Det skadar inte att vara på sin vakt, som ungdomarna i Bollnäs, som svarade med en manifestation för mångfald och alla människors lika värde.

Också under 30-talet demonstrerade hälsingarna mot den bruna smittan, som då kom från det tyska nazistriket. I den glada staden Hudik fanns den tiden bruna män med en egen ”Führer”. Denne lokale nazistledare hette Bertil Lantz, var född i Hudiksvall 1902 och medlem i flera nationalistiska organisationer. Han var ofärdig efter en olycka under sin militärtjänst och bosatt på Kungsgatan 42 där han drev en byteshandel och tog emot stickylle som skickades till ett ullspinneri i Edsbyn. Garnet såldes senare i Lantz lilla butik. Affärsrörelsen gick att leva på men det var en knaper tillvaro för familjen.
En äldre hudikbo minns att Lantz var en liten krokryggig man som uppträdde stöddigt.
”Han var inte särskilt omtyckt och antagligen rätt ensam.”

Andra minns hur Bertil Lantz gick omkring och bröstade sig i brun skjorta med koppel. ”Han såg ut som Goebbels, en otäck typ”.
Lantz ordnade möten som samlade nazistsympatisörer i en biograf och på Godtemplarhuset, där vänsterfolk ofta stod utanför och häcklade dem.

1953 flyttade den politiskt uppgivne landsortsführern till Bålsta. Han avled 1975. När jag för en uppsats forskade kring nazismen i Hälsingland och om Bertil Lantz öde fick jag veta att han inte fortsatt sin nationalsocialistiska karriär i Uppland utan gått med i dåvarande bondeförbundet och suttit i kyrkofullmäktige i Yttergrans församling. En sorglig företrädare för talesättat att när djävulen blir gammal blir han religiös.

Jag fann ut att Lanz hade en son som jag ringde upp för ett samtal om faderns nazistiska aktiviteter i Hälsingland. Förståeligt var sonen ovillig att svara på frågor. Eftertänksamt sa han till sist: ”Han pratade aldrig med oss barn om den tiden. Många går vilse. Då som nu.”
Något större stöd fick inte brunskjortorna i Hälsingland på 30- och 40-talet, trots att den beryktade nazistiske kyrkoherden Ernst Ålander i Gnarp var en flitig resetalare som torgförde en positiv inställning till Hitlers regim och ryade om att bekämpa marxismen, storfinansen, judendomen och bolsjevismen.

Andelen svenskar som röstade nazistiskt överskred aldrig två procent. Fast de bruna idéerna sipprade ned, också i Hälsingland, där draksådden inte riktigt ville slå rot.
Då som nu.

Ny artikel:
ÅRETS FYND EN RIKTIG KONSTSKANDAL

Nyligen delade kulturgruppen Hälsinge Akademi ut sina kulturbelöningar i solig – men inte solvent – kulturmiljö, nämligen på Ystegården i Hillsta i Forsa. Den unika storbondegården med dess 16 000 allmogeföremål inhandlades av storsamlaren Jonnie Dahlström som rustade upp den till sin forna glans med egna slantar. När hans pengar tog slut fick han lämna gården, som nu kämpar för sin museala överlevnad. Jonne eller JD visste värdet hos Hälsinglands allmogekultur. Inte alla värdesätter ens vår närhistoria.

Författaren och bollnäsbon Karl Rune Nordkvist upprepade ständigt sitt mantra: Vi får inte glömma vår närhistoria! Det mesta han skrev om påminner om det som helt nyligen var nutid. I Hälsinge Akademi delar vi synsättet att vi som lever nu bör bevara det som vi fortfarande kan minnas. Därför kulturbelönas fyra helt olika museimän i landskapet med känsla för just närhistorien: Tord Nyberg för sitt arbete att bevara industrihistorien i Ljusne, Ryon-Janne Olsson som byggt sitt Idrottsmuseum i Hudiksvall och Owe Norberg och Åke Palm som på Ljusdalsbygdens museum skapat ett bild- och filmarkiv med dokumentärfilmaren Erik Eriksson filmskatt i fokus.

I förvaltningshuset i Ljusdal, däremot, tycks kultur- och konstintresset vara lågt numera.
När nye kommunchefen flyttade in i sitt tjänsterum hängde där en liten målning av idag världsberömda Cecilia Edefalk vars konst säljs för miljoner. Tavlan, inköpt för 3000 kr, lämnades till Bukowskis auktionshus, fast kommunklippet blev en klen affär: 60 000 kronor.
Samma väg gick en vacker glasvas av kända Eva Englund, inköpt av kommunen och placerad i en monter på våningsplanet där ledningen huserar. Försäljningens underpris blev 15 tusen. Tillsammans en spottstyver i kommunbudgeten.

Varför säljer kommunchefen egenmäktigt ut Ljusdals konst? När jag ringer Nicklas Bremefors medger han att han har gjort fel och att det inte ska upprepas.
– Jag har gjort avbön, säger han och förklarar samtidigt att kommunstyrelsen saknar strategi för konstinköp.
I grannkommunen Bollnäs vårdar man sin konst och sina konstnärer: målarna Mårten Andersson och Fritjof Strandberg jämte bildhuggaren Nils Blixt har egna rum i biblioteket. Efterföljansvärt.

Torbjörn Brandt med antikvariat och egen konsthall i Färila berättar en annan rysare.
Under ett besök på Ljusdals sopstation upptäckte han på dess Loppis ett ”drömskåp” av Bisse Thofelt fyllt med dennes egenartade ansjofiskar i trä. Konstverket har köpts in av skattebetalarna – kommunens stämpel finns på baksidan – men nu realiserades fyndet för en femtilapp.
Hade Bisse varit i livet hade han säkert skjutit av en rasande dikt mot Förvaltningshuset med sin speciella poesikanon.

– Varför man gör så här begriper jag inte, säger Torbjörn Brandt. Det ska kosta kommunen dyrt att återfå drömskåpet!
Jag vågar lugnt påstå att årets fynd på soptippen i Ljusdal samtidigt är årets konstskandal i kommunen. Kommunchefen lovar bättring. Bra.
De som inte bryr sig om sin närhistoria saknar känsla för feeling, som Stikkan ”Abba” Andersson brukade uttrycka saken.

Kommentera gärna artikeln till Jonas@sima.nu

Ny artikel
LJUSET FINNS FORTFARANDE I LJUSDAL

Ljusdal är en komplikation inte bara för mej.

Jag var barn i underbara byn Borr, flyttade till köpingen och gick i folkskola i Vij och realskolan i Stenhamre. Därefter inackorderas jag i Hudiksvall för att läsa till studenten. Jag trivdes jättebra i Hudik, fick intressanta kamrater, träffade fina flickor och skaffade äntligen glasögon (med följd att fotbollskarriären tog slut). Allt mer sällan tog jag rälsbussen hem till Ljusdal.

När pappa dog och mamma flyttade till Västerås, där brorsan Svante jobbade som läkare, och sedan lillebror Mats bosatt sig i Gästrikland, var det som om rötterna klipptes av.

Jag förargade lokalpatrioter när jag sa att jag var glad att ha vuxit upp i Ljusdal, men framför allt för att jag kommit därifrån i tid. När jag sedan 1976 gjorde tv-dokumentären ”Ljuset från Ljusdal” och inledde med att från vattentornet läsa jantelagen över bygden, blev jag ”varg i veum” och närapå en fredlös på orten. Efter den filmuppgörelsen fick jag en fantastisk recension per telefon från en uppretad ljusdalstittare: ”Får vi syn på dej inom kommungränsen ska vi slänga ett skott efter dej!” Jag svarade att med en sådan reaktion har man inte levt förgäves.

Må dock bygden förlåta mej somliga rader och bilder.

Mycket vatten har runnit under älvbroarna sedan jag cyklade omkring i köpingen och visslade på jazzlåtar. Långsamt har jag sökt mej tillbaka till rötterna. Jag har få gamla kamrater kvar här, Birgitta, Kay och kanske någon till. De flesta har flyttat, eller är döda som Janne Signeul och Stig Ehnebom med vilka jag alltid kunde prata ljusdalsminnen. Det är sorgligt.
Jag har fått nya kompisar i kommunen som Owe och Åke på museet och Björne och ”Morran” i Korskrogen. Och jag håller mej uppdaterad med Ljusdals-Posten som blivit en riktigt bra lokaltidning sedan redaktören Mats Åmvall skapade synergieffekter med de andra hälsingetidningarna. Det var på Posten mitt journalistliv började, med jazzspalt och signaturen ”Cool Mix”.

Nu läser jag om hur Ljusdal kämpar med glesbygdsproblemen och lokalpolitiken. Jag tycker det är en jädrans tåga i ljusdalingarna som aldrig ger upp trots alla svårigheter. Ljusdal blir ingen svart fläck på kartan som olyckskorparna kraxat om. Nu klingar stridsropen med ny kraft med bandylaget tillbaka i elitserien: ”Let´s go, LBK”! Och naturligtvis: ”Vi flytt´ int!”

Fast jag retar mej på en del ogjorda saker. Självklart måste man bygga bandyhall på Östernäs och få tillbaka världscupen, liksom att rusta Folkparken för ny storhetstid med midsommarfest och höstfest. Bygga upp Parkbion igen och satsa på Stenegård och Ängratörn. Allt går om alla hjälper till. Utlys en arkitekttävling för hur man ska nyttja det tomma vattentornet och se för tusan till att museet kan flytta till bryggeriet. Stoppa byfejderna i sopsäck och skapa ett elitlag i fotboll med talanger från Färila, Järvsö och Ramsjö till ett starkt LIF. Käbblet och splittringen i sporten och kommunalpolitiken är genant. Jägarnas varghat är en annan pinsamhet.
Jag vill ju att det går bra för Ljusdal. Tänd idéljusen bara!


Ny artikel
VAD SA EGENTLIGEN ANDERZ HARNING?

VAD VAR DET JAG SA är den utmanande devis som är inhuggen i en tung stenbumling över Anderz Harning. Bjässen är placerad vid Storgatan i centrala Hudiksvall, strax utanför Hälsinglands Museum och gamla posten där Anderz mormor hade en lya och där han själv bodde under skolåren. På stenbalustraden framför, där Anders suttit och skrävlat och fortfarande unga sitter och snackar, finns en metallplatta med texten Anderz Harning 1938-1992, författare och förargare.

Det är tankeväckande att ingen åverkan gjorts på stenen sedan den placerats där i oktober 1995 av hans hälsingekamrater: författaren Sven O Bergkvist, målaren Bisse Thofelt och jag - nu enda överlevande.
Bisse hittade naturstenen i ett grustag, blocket har det rätta skrovlet i graniten och påminner om Anderz rondör. Fortfarande finns en telefonkiosk nära minnesstenen. Helt okej, den står inom räckhåll för denne storsnackare och telefonmissbrukare.

Vi misstänkte att stenen kunde uppfattas som kontroversiell i staden – vi var säkra på att vår kamrat flinade bakom Pärleporten där han försvunnit. Anderz hade ju skällt och skämt ut polismästaren, skattechefen och andra lokala potentater. Och hur han ”skandaliserat” sin familj (vilket man ännu kan höra) med sina självbiografiska romaner om sin svåra uppväxt i Stocka med en nazianstucken far och styvmor, i Stålbadet och Asfåglarna, hans mest kända och minnesvärda böcker. Men flertalet hudikbor tycks gilla det originella monumentet.

Samtidigt växer myten kring Anderz Harning, en skribent som tog plats och debattör som det svängde om. Han hudflängde ”det nya politiska frälset” och bullrade bäst mot bryåkraaaaterna. Han förargade många, men gillades av fler och blev folkkär efter sina orädda och sanslöst roliga sommarpratarprogram.

Denne rabulist och storkäft hade en enastående stilistisk förmåga och kunde skriva både argt, tufft och provocerande om samhällsfrågorna och känsligt om utsatta människor, särskilt i Mellanöstern – läs novellsamlingen Gerilla – och så vackert om den hotade naturen i sitt kära Hälsingeland.

Jag minns hans 50-årskalas på Konstepidemin i Göteborg. Jan Guillou höll ett bejublat hyllningstal med omkvädet: ”Vem kan älska Anderz Harning”. Och alla i det stora festsällskapet bara ääälskade honom!
Harning dog alkoholiserad på sjukhuset i Mölndal 23 april 1992. Han blev 54 år. På begravningen sjöng Lapp-Lisa ”Guldgrävarsången” från grammofon – och menigheten hulkade till.

Hans stoft kremerades och spreds i smyg i Öresund av döttrarna Nina och Boel, bosatta i Danmark. Inför allmänheten hette det att askan grävts ner utanför hans skrivarlya på Konstepidemin. Men på platsen planterades en sibirisk gran som kan bli 600 år. Flera författarkolleger skrev personliga minnesrunor, jag skrev i Expressen att ”största verket är hans eget fenomenala förskräckliga liv.” Fast bästa artikeln skrev naturligtvis Anderz själv i sitt sista kåseri i Dagens Nyheter, infört dagen efter hans död. Texten slutade med utropet ”Livet är härligt!”

Kommentera gärna artikeln: Jonas@sima.nu

Ny artikel:
EN TRÄTOBRODER HAR TYSTNAT

Journalisten, radioreportern och TV-producenten Stig Ehnebom gick ur tiden i Sundsvall den 29 februari 2012. Han blev 76 år.

Vi var trätobröder, Stig och jag. Ständigt gnabbades vi och hade roligt med och åt varandra. Det började i ungdomsåren i Ljusdal i Hälsingland när sjuttonårige Stickan blev sportskrivare i Ljusdals-Posten. När jag var framåt i pojklaget, avslutade Stig ofta sina matchreferat med: ”Och så snubblade Sima in ett par mål”! Sådant kan sätta djupa vänskapsspår.

Stig blev anställd som juniorreporter i Posten och skrev romantiskt om älvor på ängen och Lill-Babs – sin första recension i karriären fick hon av Stig – och mindre om jazz, den rätta ungdomsmusiken. Då angrep jag honom i mitt livs första insändare. Följden blev att chefredaktören fick Stig att surt överlämna ungdomssidans jazzspalt till mig. På så sätt blev vi kolleger.

När jag efter lumpen blev volontär på Hudiksvalls Tidning fanns Stig redan där som tuff nattredaktör. Jag blev hans biträde. Min enda grundkurs i journalistik var att titta på och hänga med honom. Det gick hyggligt, vi blev kompisar och delade på nattjobbet och reporterskiften.
Stig var en envis murvel och styv i korken. Det uppskattade ekochefen Per Persson och Stig kom 1962 till Stockholm som reporter på Dagens Eko med sin etershejkröst. Men Stig trivdes illa i huvudstaden. Han var en fyndig fotograf och ville hellre berätta i bilder och drog norrut till Sundsvall och hamnade snart i sitt rätta fack som TV-producent.

Stig blev en mästare i kortformat och klagade på oss som gjorde alltför långa filmer. Han producerade många udda TV-reportage, särskild kring botanisten och trollgubben Rolf Lidberg och förstås program med favoriten Lill-Babs. Jag sätter hans porträtt av målaren Ragnar Johansson högt, liksom dokumentärerna Bandyfeber och Länsman som kom bort. I Café Sundsvall var han Gunnar Arvidsons ankare med kluriga och bildmedvetna inslag.

För 15 år sedan blev ”Mr Parkinsson” hans följeslagare. Han lärde sig leva med sjukdomen och skrev flitigt i hälsingepressen och gav ut en kåseribok. I sin sista artikel ärade han stilenligt 70-jubilaren Lill-Babs. Han var en verklig kämpe och fick Hälsinge Akademis hedersbelöning 2005 som kulturodlare i den norrländska moränen.

Mina trätobröder och -systrar blir allt färre. Det är förfärligt sorgligt. Snart har man kanske ingen alls kvar att träta och bråka med!


Ny artikel:
SNART DÖR URSPRUNGSFOLKET UT PÅ HAWAII

Äntligen kom jag till Söderhavet, inte till Tonga som jag längtat efter utan Hawaii mitt i Stilla havet. En personlig omständighet förde mej till ön O’ahu där Honolulu ligger. Jag bodde inte i den trafikstökiga huvudstaden utan i kuststaden Kailua, stor som Hudik, vid en palmkantad beach i sydost. Tropiskt varmt året runt och blomstrande vackert, och från mitt enkla krypin bland strandvillor i mångmiljondollarklassen skymtade jag Oceanen med vänligare vågor än de skrämmande monstervågorna på North Shore, där man kunde se knölvalar blåsa vattenkaskader ute i havet. I Kailuas bukt med skyddande korallrev vimlade simmare, surfare, snorklare, kanotister och kiteflygare.

Men jag ville också kolla Honolulu och se det glatta livet i Waikiki med det klassiska rosa hotellpalatset – och sippa på paraplydrinkarna i hotellets Mai Tai Bar medan solen sjönk blodröd i havet och lyxkryssarna glittrade i sammetsnatten.

Och överallt japaner, japaner. 40 procent av Hawaiis miljonsdryga befolkning har japanskt ursprung. Efter den lömska attacken mot amerikanska Stillahavsflottan i Pearl Harbour 1941 har japanernas fredliga ockupation av de åtta huvudöarna varit framgångsrik. Flertalet människor bor på O’ahu, varav 24 000 amerikanska militärer i välbevakade baser.

Finns då några ”äkta hawaiianer” kvar på Hawaiiöarna? Inte många. Det är få platser i världen där de etniska grupperna är så mixade med varandra. Toleransen är stor mellan ”locals”, inflyttade och turister – ingen synlig rasism – och man är ”aloha” med alla. Eller som det heter på Hawaii: Vi sitter alla i samma kanot.

Men det finns hawaiianer som oroar sig över utvecklingen och opponerar sig mot den amerikanska dominansen. 1778 fanns det över en halv miljon ursprungliga polynesier på öarna, 1993 var bara 40 000 kvar. 2044 beräknar demograferna att den sista ”äkta hawaiianen” är borta.

Av en slump hamnade jag i en nationell demonstration utanför State Capitol, den postmoderna jättebyggnad som hyser guvernören för USA:s 50:e stat. En arg talare krävde att USA:s regering återlämnar det land man stulit från urbefolkningen. På patriotiska plakat läste jag: ”Vi kräver vårt land tillbaka! Återupprätta Hawaiis kungadöme!” Kungaätten Kamehameha dog ut – Kamehameha Den Store var Hawaiis Gustav Vasa som förenade öarna till ett rike 1795. Drottning Lili’uokalani i nya kungafamiljen störtades 1893 i en amerikansk statskupp och sattes i husarrest där hon skrev den ännu populära sången ”Aloha Oe”, som jag köpt noter till. Ska kanske översätta den till hälsingska!

Amerikanerna annekterade 1898 Hawaii som blivit strategiskt viktigt. Efter andra världskriget blev Hawaii det stora semesterparadiset och en resort för världens rika. President Clinton bad hawaiianerna om ursäkt för statskuppen hundra år tidigare, stora landarealer har avsatts åt urbefolkningen, men suveräniteten lär man inte få tillbaka.
President Obama, uppvuxen på Hawaii och med fritidshus på O’ahu, blir aldrig Kung över ett fritt Hawaii.

Skicka kommentarer till jonas@sima.nu

Ny artikel:

TILL STOCKHOLM FOR HÄPPE, NÄPPE, TÄPP

Det heter att man ”ligger” i Uppsala när man läser vid universitetet. Fast det är nog fler som ”festar” i lärdomsstaden. Själv har jag både legat och festat mej igenom studieåren i Fyrisstaden. Ibland gick vi kompisar från Hudiks läroverk, som alla bodde i studentkorridor på Studentvägen, på gasque och drack kask och sjöng Häppe, Näppe, Täpp (alla verserna) stående på borden: Och supen tog Häppe, Näppe, Täpp. Och supen tog jag. / Och supen tog Amaaaalia, som bad oss supa bra./Och supen tog alla raska gossar som i laget där va´.

Detta apropå att jag i Hälsingetidningarnas lördagsbilaga 24 sidor läste ett indränkt reportage om Gästrike-Hälsinge studentnation i Uppsala. Nutidens studenter tycks inte ha legat av sig vad festandet beträffar. Det nyrestaurerade nationshuset på Trädgårdsgatan tycks numera vara ett veritabelt festpalats, med baler, gasquer, middagar, danser, luncher, bruncher och pubaftnar stup i ett. Man har ett restaurangkök som kan servera en bankett med 350 gäster, och i baren finns det 300 ölsorter och 50 whiskysorter att välja mellan. Häpp!

Hur hinner studenterna med att studera för allt festandet?
Jag har ett bestämt minne från min studenttid att vi också råpluggade en hel del och att faktiskt flertalet i gymnasiegänget lyckades ta examen. Förmodligen är nutidens studenter av hårdare virke.
Hur som helst satte jag sällan min doja i det konservativa nationshuset efter en upphetsad debatt om nationen skulle tillåta en preventivautomat på herrtoaletten. Visserligen stod jag på den segrande sidan. När jag nyligen med Hälsinge Akademi inbjöds för ett program på GH passade jag också på att inspektera herrtoan: inte ett spår kvar av kondomautomaten!

Kulturen var inte påträngande på GH under vår tid heller, men kulturinslagen var nog fler än i dag, har jag skäl att förmoda. Vi hade en klassisk orkester som höll konserter (jag spelade klarinett), vi skrev spex och det ordnades litteraturaftnar och annat finlir. Inte fanns det spritbar, pub och bruncher på den tiden i nationshuset, däremot ett hyfsat bibliotek och läsrum med våra lokaltidningar. Där satt vi och försökte ragga på de seriösa studentskorna över en fika. Fast på gasquerna var det förstås klackarna i taket och sulan i dansparketten.

Döm om min häpnad när jag för tio år sedan kallades till hedersledamot i nationen och iförd frack måste tacktala på en bal inför inspektor, kuratorer och handklappande studenter blossande av vin och Häppe, Näppe, Täpp – fortfarande inofficiell nationssång.
Jag kände mej ovärdig upphöjelsen eftersom min enda och inte ens bestående insats i nationslivet varit aktionen för preventivautomaten.
Jag har nu GHasetten på livstid och kan där läsa om alla fester och spektakel, illustrerade av berusade studenter med höjda glas. Jag har funderat på att skriva en insändare i nationsbladet med kärva uppmaningen: Mera kultur och mindre supa på GH!
Men då kräver nationen kanske tillbaka det blågula hedersbandet och kallar mej en sur glädjedödare som missunnar studenterna deras lyckliga dagar.
Och en gammal stöt vill man ju inte vara.

Skicka kommentarer till jonas@sima.nu

Ny artikel:
BOLLNÄS FINNS JU FORTFARANDE!

Hur står det till med Bollnäs, frågar jag mej efter en besynnerlig text i Dagens Nyheter (27/5) om stängningsdags i Bollnäs – apropå en aktuell fotoutställning i Kulturhuset av Jens Assur (uppvuxen i Bollnäs, Hudiksvall och Stora Blåsjön) med bilder av ett folktomt Bollnäs.
Artikelförfattaren Sverker Sörlin (miljöhistoriker i Umeå) har kanske gjort ett kort besök i Bollnäs och skådat Brotorgets ödeläggelse, sett att Snoddasmonumentet är borta och att målaren Mårten Anderssons konstscen ska flyttas. Där finns ingenting där mera. Han förfäras.

Men bollnäsborna finns ju kvar, utanför Assurs folktomma bilder, och är förbannade på godtrogna kommunalgubbar och opålitliga danska entreprenörer. Sega hälsingar ger inte mycket för tappade sugar. Halva Bollnäs demonstrerade när sjukhuset hotades med nedläggning. Nå, det kanske sviktar i Bollnäs liksom i övriga Hälsingland, men man håller emot. Landsbygden angår oss ännu, men konkurrenskraften avgör om hela Sverige ska leva.

Mina hälsingerevir är Hudiksvall och Ljusdal, fast i Bollnäs har jag varit en hel del. Två mostrar har jag haft i stan, den ena blev över 90 och bodde på slutet i Karlslund – bästa äldreboendet jag sett. Den andra, också född i Ljusdal, blev efter flytten fanatisk lokalpatriot. Retade jag henne med att hålan Ljusdal i varje fall är bättre än hålan Bollnäs, gick hon direkt till motattack. Jag har en kusin som är bondmora i Wäxsjö, en annan har sommarstuga vid Warpen. Inte minst har jag filmat i kommunen: Snoddas, jazzlegenden Åke Hasselgård, arbetarförfattaren Karl Rune Nordkvist, konstnären Fritjof Strandberg som målade själens insida. De är döda nu, men kulturen lever i Bollnäs.

Besökte inte Sverker Sörlin det välskötta biblioteket, den aktiva Konsthallen, folkhögskolan med sitt teaterliv, Helins generationssäkrade bokhandel – en av Norrlands bästa boklådor. Träffade han inte kulturpersoner som verkar i kommunen: väldige Mårten Andersson målar sina hälsingekurbitser i Freluga, paret Anna-Clara och Thomas Tidholm skriver flitigt i Arbrå, Stefan Daagarsson med sitt välbesökta konstgalleri i egen gård, eldsjälen Helena Ehrstrand med sin Viksjöforsbalett , författaren Kerstin Svevar som driver skrivarlinje för unga. Och många andra som kämpar. I Kulturkvarteret kring Folkets hus, nu med Stor scen, är det full sving och det är drag i musiklivet vid Ljusnan. Dessutom har stan ett av jordens bästa bandylag.
Orten Bollnäs är ingen ”utrotningshotad art”, som Assur-Sörlin beskriver den. Nog överlever Bollnäs, liksom hela vårt landskap! Än så länge, måste man lägga till i denna dystopiska tid.

Jens Assurs bollnäsbilder ser ödsliga ut – mer uttryck för ett själstillstånd än en dokumentär manipulation. Hans bild är just hans bild. Det kan vara skillnad mellan ”platsen” och ”bilden” av platsen. Det är exempelvis också ödsligt i Blackebergs centrum en kväll i västra Stockholm. Till och med Sergels torg kan ligga övergivet, med bara soporna kvar.
Hälsingland är glesbygd men människorna där håller landskapet öppet. Hälsingland finns – också utanför bilderna av det.

Jag kan ibland titta till Åke Hasselgårds oansenliga gravsten vid Bollnäs kyrka och rysa inför minnesstenen över de 13 döva barnen som drunknade i Warpen 1896.

Ny artikel
SLAS SKA VI OCKSÅ MINNAS!

Riktiga vänner blev vi egentligen inte, men jag kände Slas, det vill säga författaren, konstnären och söderkisen Stig Claesson. Hans polare sa Stig och inte Slas, och jag hamnade en tid i kanten av den kretsen.

1966 blev jag regiassistent åt Janne Halldoff när han gjorde ungdomsfilmen ”Livet är stenkul”, ingen lysande rulle men under inspelningen träffade jag Slas. Han hade skrivit manus och kom då och då och kollade om Janne skötte sig. Inspelningsdagarna brukade sluta prick 17, och då drog Janne och jag med Inger Taube, som spelade huvudrollen, till Operabaren där Slas ofta tillstötte. En scen är faktiskt inspelad på Baren där jag sitter statist bland Slas, målaren Lage Lindell och skådisarna Keve Hjelm och Bengt Ekerot. Jag hade ett par repliker, som givetvis klipptes bort.

En dag kom Slas och visade filmgänget ett porträtt han målat av Halldoff. Den tavlan vill jag köpa, sa jag utan att tänka mej för. Jag försörjde mej som filmrecensent och var pankare än en kyrkråtta. Okej, sa Slas, du får köpa den på krita, 30 spänn i månaden. Akta vad noggrann jag var med avbetalningarna. Det var mitt första konstköp och porträttet har jag kvar.

Annars kunde Slas vara nyckfull och småtaskig mot omgivningen. En kväll satt en kvinnlig kollega till mej med vid bordet. Va sysslar en sån som du med då? undrade Slas släpigt. Jag jobbar på Expressen, svarade tjejen. Det ser du verkligen ut för, sa Slas surt.

Problemet med Stig Claesson var hans periodsupande och spritmissbruket drabbade främst familjen. Sonen Nils gav häromåret ut boken ”Blåbärsmaskinen”, där det avslöjas att folkkäre Slas plågade barnen och hustrun med elakheter och sin hänsynslösa självupptagenhet. Uppgörelsen väckte rabalder och kan sägas ha korrigerats av Niklas Rådström med sin oromantiserade vänbok ”Stig”.

Småningom flyttade jag till ett höghus i Tanto på Söder. I samma hus bodde Slas med sin hustru Taki, som sades vara indian från Kanada. Hon var trevlig men anonym. Jag undvek oftast Slas sarkasmer men ibland råkades vi på bio. Slas gillade boxning och amerikanska B-filmer och han blev belåten när jag förklarade att ”Streetfighter” med Charles Bronson var en häftig rulle. Du verkar ha bra koll, sa Stig.

När jag bad honom teckna av Årstabron så gjorde han det för en schysst slant. Snart började han prata om Hälsingland och Mekrossla där konstnären John Sten växt upp. På 50-talet köpte Sven Erixson, X:t, torpet som Slas fick låna. När man bytte ut den gamla läkten, spikade Slas ihop ett kors som han lär ha skickat med minfartyget HMS Carlskron till Bali där John Sten dött i kolera. Vet någon om korset står kvar på hans grav? Stigs aska är spridd vid en sjö i Västergötland.

Ny artikel
HILLSTAS ALLMOGESKATTER MÅSTE RÄDDAS!

Bråken kring träslotten börjar likna ett hälsingeslagsmål. Blir de snickarglada hälsingegårdarna någonsin ett världsarv? Härförleden avslöjade kulturjournalisten Anders Jansson i en artikel hur arrogans och inkompetens präglat projektet: alltför många sturiga gårdsägare och beskäftiga byråkrater är inblandade.

Själv hävdar jag att Ystegården i Hillsta är det verkliga världsarvet som absolut inte får förspillas.

1969 dog sista ättlingen till Ystegården, Hälsinglands äldsta fyrbyggda gammelgård med anor från 1600-talet. Den ligger i Hillsta by i Forsa socken. Framlidne finansmannen och storsamlaren Jonnie Dahlström från Bjuråker upptäckte den kulturhistoriskt värdefulla gården, fick en vision och köpte fastigheten med dess många allmogeföremål på en auktion som blivit legendarisk. Hillsta var hans livsprojekt där han samlade tiotusentals inventarier. Som mest ägde JD, som han kallade sig, 30-40 000 allmogeföremål. Efter hans katastrofala konkurs på 90-talet övertogs Ystegården av en stiftelse med ekonomiskt stöd av ”Hillstas vänner”.

– Nu kan jag lugnt gå in i min ”hög” när jag vet att Hillsta är räddat, förklarade JD för mej. Han var stukad men fortfarande morsk. Helt kunde han inte släppa Hillsta och gästspelade ibland som suverän guide på gården.

Men ”vännerna” svek när driftkostnaderna blev för höga, styrelsen hoppade av, EU-bidraget försvann, Hudiksvalls kommun är kallsinnig och länsstyrelsen i Gävleborg har lämpat över huvudmannaskapet till länsstyrelsen i Dalarna! Intresset för att bevara Hillsta intakt är svalt i vårt län.

Nu hotar i stället ”permutation”, alltså förändring av stiftelsen, så att man kan sälja allmogeföremål och betala en bankskuld på en och en halv miljon kronor. I värsta fall måste hela gården säljas. Kammarkollegiet säger nej till försäljning, men nya styrelsen har överklagat. Tala om att förskingra en kulturskatt.

Jag har pratat med några personer som verkat för att bevara Hillsta. De är uppgivna och anser att bara gårdens 600 unika originalföremål bör bevaras. Men ingen vill länsa Hillsta. Däremot kan mycket av JD:s samlingar auktioneras ut, till exempel finns där mängder med textilier, över hundra Delsbokoftor, hundratals kopparkärl, otaliga selkrokar etc. Det är ”opåtagligt”, säger en auktionist, där finns för mycket ”lösöre” och samlingen är ohanterlig utan en katalog. Dessutom ska JD ha plockat med sig många rara föremål: fint målade bandskedar och rockhuvuden, landskapets alla sockensigill med mera.
Vart de värdefulla sakerna tagit vägen vet nog bara Dahlströms familj.

Kan en ny miljonär rädda Hillsta igen? Knappast. Här måste riksintresset gripa in. Fast alliansregeringens stöd till allmogekultur är spinkigt. Låt oss börja med en länsinsamling till Hillsta!
FOTNOT:
Jonas Sima gjorde 2004 en TV-dokumentär om Ystegården och Jonnie Dahlströms samlargärning, ”Storsamlaren på Hillsta”, med JD som ciceron.
Den kan beställas som dvd-film på www.sima.nu

Ny artikel:
HISTORIEN OM NYA HÄLSINGEFLAGGAN

Det finns en förarglig flagga som spritt sig som ogräsfrön i Hälsingland. Man kan numera se den vaja överallt i landskapet: från flaggstänger, på väggar och husknutar, på sommarstugor och båtar.

Själv har jag en liten flagga klistrad som dekal på min bil. Det är nya Hälsingeflaggan, en korsflagga utan hälsingebockar. Vad är det för fasoner, fnyser förståndiga hembygdskämpar, vem har hittat på och lanserat den här fåniga landskapsfanan?

Här ska det avslöjas: upphovsmannen är bildkonstnären och poeten Bisse Thofelt, en gång bosatt i Bobygden och som många minns för hans eviga vävda pannband.

Egentligen är flaggan Hälsinge Akademis fel. Bisse, som gick ur tiden i fjol 70 år ung, var en av stiftarna till kulturgruppen 1988. En tid efter akademins tillkomst presenterade Bisse oväntat ett förslag till en landskapsflagga. Han ansåg att den gamla symbolen eller heraldiken för landskapet, med en gyllene hälsingebock mot svart bakgrund, var förlegad. I täten för en ny fana borde akademin gå!

Men Bisses flaggförslag väckte liten entusiasm i kamratkretsen, flera ledamöter var klart emot att lansera en korsflagga. Hälsingemålaren Mårten Andersson framhöll att en ny flagga måste godkännas av riksheraldikern. Det är nämligen mycket noga med måtten, färgerna och symbolerna i dessa sammanhang – och Bisse hade skapat sin flagga efter eget huvud.

Flaggan har ett mörkgult kors på mörkblå botten. Korsets ytterkanter har en röd bård. Det gula står enligt upphovsmannen för solen och hjortronen; det röda för lingonen, blodet och hjärtat; det blå för himlen, de blå bergen, sjöarna och poesin.
Vad Bisse inte tänkt på var att flaggan påminner om Ålands flagga, fast tvärtom med röd-gult kors på blå botten, vilket förvirrat många, särskilt sjöfarande.

Hälsinge Akademi tog alltså inget beslut om att föra fram en ny landskapsflagga, som inte kan godkännas av expertisen. Däremot tyckte ledamöterna att Bisse prototyp – framställd hos flaggfabriken Svanen i Gävle – kunde användas som gruppens egen flagga. Så nyttjas också flaggan, som pryder akademins högtider och kulturarrangemang

Men se, av föreningsfanan blev ändå en landskapsflagga!
Till akademiledamöternas förvåning och kanske bestörtning kom Bisse flagga att snabbt spridas över Hälsingelandet. Förmodligen bidrog flaggfabriken till effekten när den sydde upp flaggan i olika storlekar.

I dag kan man se fanan hänga i byar och tätorter. Båtfolk flaggar med den, affärsmän hänger upp den utanför butikerna, campingvärdar hissar den över sina anläggningar, presentbodar säljer flaggan som turistsouvenir eller typisk hälsingegåva. Bisses landskapsflagga är på väg att bli den officiella Hälsingeflaggan. Vad kan nu stoppa dess otillbörliga utbredning?

Hälsinge Akademi kan bara konstatera faktum och beklaga att Bisse inte tog patent på sin skapelse och att kulturgruppen inte har royalty på försäljningen. Kamraterna bidrar själva till spridningen när de uppvaktar varandra med ”akademifanan” på bemärkelsedagar.

Så kan det gå när en flagga inte halas i tid.


SNODDAS FÅR VI HELLER INTE GLÖMMA!

Apropå ett 30-årsjubileum

Varför hyllar vi inte 30-årsminnet av Gösta Snoddas Nordgrens död?
I hans hemstad Bollnäs är Per Nilsson-Östs Snoddasmonument borttagit från Brotorget och ligger nerpackat hos tekniska förvaltningen. Torget som skandalöst såldes till en oseriös entreprenör ligger ödelagt, men har köpts tillbaka av kommunen. Vad händer då med Snoddasstatyn?

Personligen tycker jag att monumentet, som det en gång stod så het strid om, ska flyttas med vattenfall och allt till Långnäsparken och sättas upp nära Varpen.
Sedan kan det bli återinvigning. Men det lär inte bli samma folkfest som i augusti 1984 då drygt ett par tusen bollnäsbor stod på torget och hörde Lennart Hyland hålla tal varpå Snoddas hustru Britta avtäckte minnesverket.

Snoddas har inte blivit en stor man i Bollnäs och ingen profet i Hälsingland. Kanske handlar det om jantelagen eller om att Snoddas själv alltid betraktade sig som vem som helst. Köpmän i staden har gjort tafatta jippoförsök med Snoddas som varumärke, bandyklubben har inte arrangerat en Snoddasturnering, hembygdskämpen Lars-Holger Röstlunds Snoddasmuseum har aldrig permanentats. Synd och skam? Kanske, men Snoddas överlever. Minnet av Snoddas finns kvar, framför allt i landsbygderna. Men jag hörde nyligen när jag passerade ett dagis där jag bor i Stockholm att en unge skrek: ”Haderian, hadera, doppa Snoddas i chokla!”

Nu är det 30 år sedan Snoddas gick ur tiden.
Han avled oväntat under en turné den 18 februari 1981, endast 54 år gammal. Snoddas fick en massiv hjärtattack när han spelade innebandy i Vänersborg och var död redan när han slog i golvet.
Det blev stora rubriker i kvällstidningarna. Snoddas var inte bortglömd, eftersom han aldrig övergett sin publik när den åldrats. Efter de hysteriska succéåren då kvinnor kunde kyssa han skitiga Folka, fortsatte Snoddas att turnera livet ut, nu till sjukhem, servicehus och ålderdomshem.

Många tycker som jag att Snoddas sjöng mycket vackert. Han textade väl och trodde på sina sånger om naturen, flottare vid Ljusnans stränder och ”barndomshemmet”. Sångerna hade ofta anknytning till hans egen hälsingemiljö. Känslan för sitt ursprung förlorade han aldrig. Detta förstod människorna.

Den högbrynta ringaktning som ”tönten” Snoddas fortfarande kan möta bland urbana intellektuella tror jag är ett vanligt uttryck för den gängse antagonismen mellan stad och land, mellan folkkultur och finkultur. I landsorten beundrade man tvärtom hans enkla rättframhet.

Fast jag är inte säker på att alla betraktade Snoddas som en stor artist, utan många såg i honom en person som företrädde publikens egen dröm om framgång, upphöjdhet och enkelhet. Man ville vara som han!
Jag tror att bohemen Snoddas fortfarande hos många uppfattas som ”en av oss”. Hans naturstil påminner om ett minne som är på väg att blekna bort och som man vill hålla kvar. Snoddas blir helt enkelt gripande. Eller som hans sångarkamrat Arne ”Rosen” Qvick i Växbo sammanfattat fenomenet: ”Snoddas var någonting som folk behövde just då!

Ny text:
Läs minnesorden över Bisse Thofelt:

PANNBANDET VAR BISSES STAMMÄRKE

Min gode vän och kamrat i Hälsinge Akademi är död.
Bildkonstnären och poeten Bisse Thofelt, Höganäs, avled på Ängelholms sjukhus efter en hjärnblödning den 19 april i 2005 en ålder av 70 år. Han sörjes närmast av sin hustru Ulla-Britt och döttrarna Lotta och Frida med familjer.

Bisse Thofelt var för oss kamrater en stor och varm nallebjörn – sin egen nalle Lillherne bar han ständigt med sig i sin ränsel. Hans sista bok, ”Lille Herne och Livsträdet” 2008, är en hyllning med fantastiska färgbilder till denne filosofiska huvudfigur i Bisses eget existentiella universum befolkat av sagans alla djur.
Bisse var en romantiker men med sina jättesandaler (storlek 47) stadigt i hälsingejorden; och senare i den skånska myllan, dit han utvandrade efter hårda vintrar och klen konstmarknad i hembygden. Att han var uppvuxen i Djursholm var en omständighet utanför hans kontroll.
Och han vägrade bestämt att ingå i den militära femkampstradition där såväl hans far översten som en bror vunnit lagrar som världsmästare. Nu var ju Bisse till staturen heller ingen idrottstyp! Till en början utbildade han sig till ingenjör innan han insåg att hans håg låg åt konsten, och han sökte och kom in på konsthögskolan Mejan.

När Bisse och hustrun Majan flyttade upp som gröna-vågare på 70-talet till Hälsingland och bokstavligen grävde ner sig i Bobygden – i sin jordlya fostrade de två döttrar – väckte det förundran och förargelse. Hälsingarna fann dock snart att Bisse Thofelt var en vänsäll och humoristisk person som förtjuste omgivningen med sin konstnärslook: Långt pagehår som Prins Valiant och med sitt eviga delsboband kring pannan. Många har undrat: tog han någonsin av sig pannbandet? Jodå, när han gick till bädds i sin nattskjorta, och kunde då likna den Vandrande vålnaden utan Fantomendräkt. Utan band ingen Bisse!

Bisse Thofelt var en ljusets målare och en vatteninspirerad konstnär. Med kraftfulla penseldrag fick han havet att häftigt skumma och svalla. Dessa blå målningar och akvareller blev hans signatur. Men han ville vidare och kom också att ägna sig åt skulptur. Han gjorde märkligt dansande maskiner och svävande mobiler, ren teknisk magi. I sina fantasirika ”drömskåp” kunde han plocka in sina gamla leksaker och leka barn på nytt, liksom i sin livsberusande Ansjovisklubb som han förevigat i ”Ansjofiskens bok” 1996. Bisse var en naivist men medveten om sina korrespondenser med folkkonsten och modernismen. Han var också en flitig utställare i riket och utomlands.

När Bisse inte beflitade sig i ateljén skrev han egensinnig poesi, där de viktiga orden skrevs med Stor Bokstav. Han gav ut flera diktsamlingar, vackrast är konst- och diktboken ”Vinden Flyger Mina Drömmar” 2004. Också när han debatterade kulturfrågor var poesin aldrig långt borta. Ett inlägg kunde ofta börja med ett poetiskt utrop: ”Vad är en Människa? Är hon en maskin eller en Dröm, en Ande en Själ?”
Magnifikast var Bisse som diktuppläsare då han röt fram sina lyriska eruptioner och sköt ut diktlappar över publiken med sin ”Poesikanon” – maskinen finns nu i Dunkers kulturhus i Helsingborg.

1988 var Bisse Thofelt med och stiftade kulturgruppen Hälsinge Akademi, där han lagt ner mycken omsorg och varit stor glädjespridare. Vi hans vänner i kretsen ska alltid minnas honom som den Bästa Kamraten.


Läs om mötet med legenden Lillian Gish:

JAG GICK ARM I ARM MED FILMHISTORIEN!

Jag är nog en filmnörd, alltså en person som älskar film intill vanvett. Jag har sett mycket film – minst en film varje dag – jag vet mycket om film, och jag bandar och samlar på alla sorters filmer. Mitt Videotek med filmer räknar idag över 4000 långfilmer, oräknat dokumentär, kortfilmer, porträttfilmer. Dessutom finns där över 60 egna produktioner. Inte många slår den filmsamlingen!

Numera samlar jag på svåråtkomliga filmer, som klassiska stumfilmer. Mina senaste fynd är Victor Sjöströms amerikanska The Scarlet letter, Erich von Stroheims Glada änkan och Queen Kelly samt D W Griffiths Broken Blossoms. Jag har hittat rara filmer som Bunuels mexikanska Robinson Crusoe och Howard Hawks Red River. Halvgamla filmer kan också vara svåra att få tag i, som Ingmar Bergmans Sånt händer inte här (han själv avskydde den), Bo Widerbergs Joe Hill (som producenten stoppat), Fords irländska humoresk Han vilda fru. Jag har kommit över den åtråvärda tjeckiska Extas från 1933, där Hedy Lamarr gör filmhistoriens första helt avklädda nakenscen. Hennes svartsjuke man köpte upp alla filmkopiorna, men någon rulle måste ha räddats!

Jag letar febrilt efter Teresa där min ungdoms filmförälskelse Pier Angeli spelar italiensk soldathustru i USA. Filmen är producerad av MGM i Hollywood, regisserad av välkända Fred Zinnemann och helt försvunnen. Jag såg filmen på Fenix i Ljusdal 1954 och en gång i TV – därefter är den spårlöst borta. Var och varför?

Det finns filmsamlare i hemliga klubbar på Nätet. Medlemmarna kan byta filmklenoder och ladda ner från fantastiska listor. Min tandläkare Jochen i Johanneshov har IT-nycklar till dessa exklusiva kretsar. Han fixar fram franska klassiker med Jean Gabin med mera och fyller också mina hål i filmsamlingen.

Just nu samlar jag på stumfilmstjärnan Lillian Gish, antagligen 100 år när hon dog 1993 i New York. Hon filmdebuterade 1912 och slog igenom i Griffiths märkliga Nationens födelse 1915. Ännu märkligare är att jag har träffat henne och gått arm i arm med filmhistorien. För så ung är filmkonsten att vi som varit med en tid har kunnat möta flera av pionjärerna, om vi haft tur.

Det är filmfestival i Moskva sommaren 1969. En dag blir det bussutflykt till en kolchos för oss festivalbesökare. Som vanligt är jag sent ute och slänger mej ned på enda lediga platsen, bredvid en liten tant. Damen visar sig vara Lillian Gish. Stumfilmstjärnan är festivalens hedersgäst och hennes bästa film Broken Blossoms ska specialvisas. Hon säger att det är roligt med en svensk cineast som inte är blyg, och hon börjar prata om Victor Sjöström för vilken hon gjorde Den röda bokstaven och Stormen i slutet på 20-talet. Har du sett dom? Jag blir generad – först nu har jag sett filmerna!

Sedan spatserar vi tillsammans, arm i arm, i de väldiga jordgubbsfälten. En babusjka bjuder oss på bär och niger djupt. Jag minns att jag tyckte att Lillian Gish var mycket söt.


Läs också om Harry Schein:
VEM VAR EGENTLIGEN HARRY SCHEIN?

Man kan inte så noga veta med Harry, kan Nalle Puh ha sagt om invandraren,
författaren, filmdirektören, debattören, bankdirektören, kulturpolitikern, filmkritikern, kemiingenjören, polemikern, förargaren, bråkmakaren, tennisspelaren, krönikören, elitisten, schackspelaren, äkta maken, ensamvargen, den exhibitionistiske socialdemokratiske miljonären, med mera.

När jag var ung filmjournalist i gamla Stockholms-Tidningen och därefter i Expressen och tidskriften Chaplin, hade jag åtskilliga duster med Harry Schein, den här perioden en mäktig och despotisk chef för Svenska Filminstitutet.

Harry uppträdde som en giftig debattör och var en tuff motståndare för alla. Det var lätt att hamna i gräl med honom, och det var inte helt enkelt att klara sig i en pennfejd med en sådan vinnarskalle.

Jag angrep honom ganska ofta i mina filmkrönikor i Expressen – och fick förstås råsopar tillbaka. Tack vare Harrys obändiga behov av att knacka ner varje filmlymmel som stack upp, fick man ju själv som färsk skribent medieljus på sig. Min pappa i Ljusdal blev så uppretad av Scheins tasksparkar mot mig att han hotade med att ta tåget till Stockholm och klå upp honom!

Scheins kom ursprungligen från Österrike och föddes som Harry Leo 1924 i ett välbärgat socialdemokratiskt hem.15-årig anlände han 1939 till Sverige, hitskickad från Wien av sin judiska mor som vill rädda sonen undan nazisternas förföljelser. Den Mosaiska församlingen i Stockholm hjälpte till med flykten. I passet hade han ett rött J stämplat. Först fick han arbeta som dräng hos en jordbrukare i Småland. Därefter pluggade han på NKI, läste till kemiingenjör, fick jobb som vattenanalytiker, gjorde en uppfinning och köpte småningom ett företag i vattenreningsbranschen, som han sålde till Bonniers – enligt myten ska han ha grundlurat Abbe Jr – och blev miljonär på kuppen.
Vill du läsa mer om Harry Scheins öde ska du läsa boken "Citizen Schein" som gavs ut häromåret på KB:s förlag. Där har också jag medverkat, med uppsatsen "Konflikternas mästare". Läsvärt!

Har du synpunkter på mina texter och artiklar är epostadressen
jonas@sima.nu