VÅRAN OLOF!

DVD-film med box och cover.  230 kr.  2 Palmefilmer, Våran Olof och Vilja gå vidare. Engelska texter ingår som bonus. 230 kr inklusive exp. avg. Köpa film, klicka här?

Olof Palme sprang genom livet – och under några månader i valrörelsen 1973 försökte jag och Åke Åstrand flåsande hänga efter honom med mikrofon och filmkamera.
Stilen är människan, har det sagts. Stämmer det också på politiker?
Jag är inte säker på att jag någonsin ställde just den frågan till Palme. Men jag upptäckte under reportageresan att det inte självklart finns en politisk mask och där bakom en annan okänd privatperson.
Politiken är människan!

Statsministern hade bråttom den här valrörelsen 1973 – och hans valspurt var fruktad av medtävlarna. Det här valet, Palmes andra som regeringschef, måste han bara vinna. Opinionssiffrorna för socialdemokratin hade hela tiden sjunkit efter Tage Erlanders stora segerval 1968. Oförutsedda händelser skulle dessutom förvandla valstriden till ett veritabelt valdrama. I ett bankvalv på Norrmalmstorg i huvudstaden förskansade sig två beväpnade banditer med fyra unga bankanställda som gisslan. På Helsingborgs lasarett låg gamle kungen döende. I Chile gjorde en militärjunta en kupp som snart skulle medföra president Allendes död.
Händelserna påverkade och störde valrörelsen – och stal tid från valarbetaren Palme. Han tvingades springa ikapp sitt eget inplanerade dagsprogram.
Palme for och flängde. När vi i filmteamet andtrutna kom fram till en platshände det att Palme redan var på väg till nästa. Trots att vi flög i eget flygplan, med Åke vid spakarna. Men Palme hade tillgång till helikopter!
- Man blir alldeles slut av att hänga med honom till och med på en promenad, anförtrodde oss en svettig kanslisekreterare under ett blixtbesök på Harpsund. 
Palme gick inte på sin motionsrunda i skogen, han halvsprang i lågskor, i joggingskorna drog han på för fullt.
Han väntade sällan in oss med kameran. Ibland fick jag intrycket att han lubbade ifrån oss med flit.
När jag uppe på gamla statsrådsberedningen vid Sergels torg försökte övertala honom att ställa upp för en dokumentärfilm förklarade han  rakt på sak:
- Jag skiter i historien. Jag ska vinna valet.
Yttrandet har blivit något av en minor classic och har citerats av andra i olika sammanhang.

Olof Palme tyckte illa om att politiken personifierades. Han sade till mig:
- Politikern ska inte lämna ut sig själv, han ska lämna ut politiken.
Palme menade att man blir bättre som politiker om man satsar på idéerna och det man står för än på sin egen person.
Därför blev Palme mycket oberäknelig för oss dokumentärfilmare, journalister, och andra förföljare. Han passade sällan tider, skuttade i sitt dagsprogram, improviserade, glömde bort, dök upp och försvann lika plötsligt.
Han var nattmänniska och ville ogärna gå och lägga sig. Inte ens efter sex vaknätter och upplösningen av Norrmalmstorgsdramat gick han direkt hem. Först ville han snacka med sina medarbetare och äta en pyttipanna.
I stället kom han sent till kanslihuset om mornarna, ibland lite morgonsur. Han var sällan uppe i ottan och lyssnade på radionyheterna från BBC, vilket Tage Erlander alltid gjorde.

Det har talats om den bohemiske Palme, inte utan anledning. Han var knappast störande formell där han kunde komma rusande i bruna oborstade skor till skrynklig blå kostym, och med slipsen på trekvart.
Det var killarna och tjejerna på statsministerns kansli som packade hans portfölj, såg till att resväskan fanns med, satte honom på rätt tåg och flyg, stoppade på honom biljetten och programmet. Hans dåvarande pressekreterare Berit Rollén fick gå med honom till frisören när han började se alltför poplånghårig ut.

Olof Palme var en koncentrationens mästare; yoga kallade han själv det. Och det kom aldrig att gå några så kallade Gunnar Lange-historier om honom: om hur glad han var att tala i Hässleholm när han i själva verket stod på torget i Hallsberg. Fast nog hörde man ibland att det muttrades bland ”Palmes pojkar” i regeringskansliet: ”Någon jävla ordning måste det väl ändå vara på en statsminister.
Säkert medvetet hade han valt ordningsmannen Thage G. Petterson som sin kanslisekreterare. När Palme och pojkarna flummade till fick Thage G. återställa disciplinen.

När hans elegante kansliråd och personlige vän Anders Ferm påpekade att Olof är så begåvad att han klarar det mesta själv, till exempel att egenhändigt skriva sina tal, så torde han ha syftat på just det politiska och inte det praktiska.
Fast i en telefonväktarstudio under valrörelsen 1973 skröt Palme efter avslutad sändning om sin goda sängbäddning, apropå en kvinnosaksfråga (som inte släppts igenom slussen). Exercis i sängbäddning hade han fått som ung kavallerist i det militära.
Men jag som skådat stöket i sovskrubben i hans dåvarande tjänsterum…låt vara under valspurten, jag hade mina dubier. Men kanske blev Palme ordentligare med tjänsteåren.

Blyg och vaksam

Många har sagt om Palme att han egentligen var ganska blyg, och det var lätt att se att han kunde bli generad och bita sig i läppen när han drabbades av alltför översvallande uppvaktning.

Han  kunde vara vaksam; misstänksam sade en del. Han höll ett getöga på fotografer som ville åt hans fotarbete när han var ute och talade.
När Palme talade om Sverige som ett bra land - ”Det finns inget bättre land” – skavde han extra på insidorna av skorna. Jag vet inte vad det betydde, men säkert betydde det något viktigt.

Han ogillade att vi skulle visa i bild att han rökte vid den här tiden. (Han slutade så småningom).
- Men du röker ju, invände jag
- Jo, det är sant att det tillhör verkligenheten. Men ändå.

När han satt tillsammans med oss journalister och pratade ”off the record”, utanför det officiella, kunde han vara nästan chockerande öppenhjärtig och ibland nästan ovarsam med orden. Han tycktes också i detta följa sin läromästare Tage Erlanders princip i samvaron med mediemänniskor: De som skriver allt han fått veta, han får heller ingenting höra.
I kretsen av sina närmaste medarbetare svor Palme lika osande som Tage. Jag vågar påstå att kraftorden är ganska typiska inslag i den socialdemokratiska ledarpofileringen. Kanske tror partiets akademiskt utbildade ledare att det ska vara så i en arbetarrörelse?

Olof Palme var överraskande känslig för kritik. Och han läste sina kritiker i pressen.
Författaren Per Olov Enquists försmädlighet, att statsministern måste ha tagit med sig kungatalet till Norrmalmstorg efter dramats upplösning, där han talade om en ”nationell samling” och avtackade polisen, förargade honom.
Moderatledaren Gösta Bohman blev den förste som fick sota för Enquists elakhet. Agitatorn Palme kom i högform efteråt i den stora debattmatchen mot Bohman i Scandinavium i Göteborg. Efteråt recenserade Palme sina huvudmotståndare i valet:
- Bohman är verbalt begåvad, helt klart. Folkpartiledaren Hellén är  f ö r  verbalt välutrustad, det flyter för lätt.
Vad Palme ansåg om Torbjörn Fälldin som motståndare och talare avslöjar han i dokumentärfilmen. Men efter visningen i TV ångrade sig Palme. Han ringde upp mig och försökte förklara varför han underskattat Fälldin. ”Fatalt!” hade hustrun Lisbet tyckt om Olofs nedlåtande ton i filmen, avslöjade nu Palme.

Svår att få kontakt med

Olof Palme var ingalunda en person som man satte sig ned och snackade med utan vidare. Jag förstod att också nära medarbetare kunde ha svårt att nå personlig kontakt. Hans skarpa blick kunde göra människor skraja.
Själv kördes jag på valnatten ut ur det allra heligaste valvakerummet i ABF-huset i Stockholm när röstsiffrorna började sjunka för socialdemokraterna. Det blev ju dött lopp till sist: 175 – 175.
- Det går taskigt, sa Palme och bad oss stänga av kameran när vi försökte filma när han oroligt vankade av och an.
Dess värre gjorde vi honom till viljes, kanske av hygglighet inför hans uppenbara vånda. Men samtidigt gick vi därmed miste om en pusselbit till bilderna av hans personlighet.

Det kändes ändå tryggt med en statsminister som både kunde fnissa, bli förbannad och vara låg – och visa det helt öppet.
När flera av statsrådsberedningens medarbetare på hösten efter valet 1973 lämnade sin hövding (som de kallade honom), kände Palme sig lite övergiven. Sentimentalt lovade man varann att till nästa val på nytt stå med laddade skrivdon och portföljerna packade med argument på kanslihusets trappa.

I dag, snart 25 år efter hans död, är det orden Olof Palme använder om demokratin – och om hoten mot demokratin – som lyser klarast i minnet.
Palme ansåg alltså att det finaste i en demokrati är en valrörelse. Och om han måste välja mellan socialism och demokrati så valde han demokratin. 
I denna film säger han visionärt, med syftning på Allendes död i Chilekuppen och dramat på Norrmalmstorg:
- Det här samhället är värt att försvara. Avskyn mot våldet måste vi alltid bära med oss.
Han fortsätter, nästan profetiskt:
- Våldet må triumfera på kort sikt. Men på lång sikt är dess situation hopplös.
Hörs det något sus i vissa filmsekvenser så är det framför allt historiens vingslag i detta uttalande.

Han stora insats blev också att vara en spjutspets för en unik och radikal jämlikhetspolitik med tyngdpunkt i jämställdhetsfrågor och reformprogram för kvinnor och barn.
För många i Sverige blev han ”våran Olof”, för många fler blev han det ute i världen.

Regi, produktion Jonas Sima, för SVT (TV2) Dokumentär, 1973. 58 min, 16 mm färgfilm.
Foto Åke Åstrand.
Ljud Nils-Åke Lithner.
Klippning Per Carleson, Jonas Sima, Mixning Lars Heleander, Färgsättning Tommy Glad.

Medverkande: Olof Palme, Tage Erlander, Sten Andersson, Thorbjörn Fälldin, Gösta Bohman, Leif Gustafsson, Eva Segerström, Thage G. Peterson, Roland Svensson, Jan O Karlsson, Berit Rollén, Monica Nielsen, Kung Carl XV1 Gustaf, med flera.

  Jonas Sima

Skriv ut