|
|
Filmaren
i Storskogen
BILD 1:
Dokumentärfilmaren Erik Eriksson fotograferad i sitt Hälsingland av sin filmkamrat
Jonas Sima.
BILD 2:
Erik Eriksson filmar 1986 höhässjning i byn Stocksbo, Färila, för sitt ”livs film”,
I Kolarskogen, Ljudtekniker vid tillfället är filmaren Jonas Sima.
BILD 3:
Erik Eriksson regisserar sina flottare för en scen i filmen
"Flottningen i Kvistbäcken". 1992
|
|
|
Filmaren i kolarskogen
En dokumentärfilmares strävan är ofta budskapet att vi inte får glömma vår närhistoria. Filmaren Erik Eriksson var en person som bidragit mycket till detta vårt gemensamma minne.
Sedan många år bodde denne urhälsing i skogsbyn Näsberg mellan Korskrogen och Los. Han var född 1933 och alltså 72 år vid sin oväntade bortgång (den 14 oktober 2005). Han levde ensam i ett stort rött trähus sedan hans mor Tekla gick bort för ett antal år sedan.
Intill gården uppförde han en timrad studio där han redigerade sina många filmer. Han var förargad i flera år på mej när jag i en tidningsartikel råkade skriva – för att romantisera eller mytologisera honom – att han inrett sitt klipprum i ett härbre. Som före detta bondpojk fnös han åt jag kallat hans timmerstuga för ett härbre. Trots mina förklaringar fann han det på något sätt nedsättande – och som hämnd började han kalla min studio på Hornspuckeln i Stockholm för ett ”kyffe”. Fast han hade faktiskt mer rätt än jag!
Jag vet att Erik själv var osäker på hur många filmer han gjort sedan debuten i slutet på 60-talet. Minst 130 stycken, gissade han. Men det finns kvar tusentals inspelade filmmetrar och videotimmar som han inte hann redigera till nya produktioner och program.
Flertalet av Erik Erikssons filmer har endast visats av honom själv. Tills ganska nyligen reste han i bygderna, framför allt i de nordliga länen, och visade sina filmer och uppträdde som sin egen introduktör och maskinist. Men efterfrågan på hans föreställningar minskade när människor flyttade och de äldre dog ut liksom byarna, konstaterade han med saknad.
Dokumentärfilm kan vara ett livstidsprojekt. En film eller inspelning behöver aldrig ta slut. En sådan filmare var Erik Eriksson.
En dokumentärfilmare har ofta sina teman. Men Erik Erikssons tema var egentligen ett och det samma, nämligen skogsarbetet. Han upphörde aldrig att skildra arbetslivet i skogen.
Erik Eriksson måste ständigt utgå ifrån sig själv, sina erfarenheter och sina personliga möten med människor. När han ibland filmade utanför sina personliga erfarenheter, intresseområden och sin egen geografi kunde han bli vilsen och resultatet osäkert. Han var helt enkelt en mycket etnocentrisk filmskapare. Tillika en originell person med bestämda åsikter som det inte gärna gick att rucka på.
Han var ”egen” i allt. Men alltid en lojal och slitstark filmkamrat man kunde lita på och luta sig emot. Jag vet; och har mycket att tacka Erik för i filmlivet.
Det var således i skogsriket han bedrev sin filmverksamhet, och särskilt i hälsingebygderna. Hans filmer är etnografiska och historiska dokument som noggrant, ibland omständligt, följer och redovisar olika arbetsmoment i skogsbruket. Erik avbröt ogärna människor och skeenden med abrupta filmklipp. Folk skulle få tala till punkt, ett arbete skulle skildras tills det var färdigt – och en musiker (oftast en dragspelare) måste få spela sitt stycke till sista tonen.
Longörer var inget Erik fruktade, därför kan hans långa sekvenser kanske kännas prövande för en yngre, urban och otålig publik van vid snabbare tempon. Men äldre människor, särskild dom med egna erfarenheter av hårt kroppsarbete, kunde aldrig få nog av hans filmer, tycktes det mig när vi ibland visade film tillsammans. Därför höll också Eriks styvt på sin egen kulturpolitik att söka upp sin publik.
Erik hade visserligen redan gjort ”sitt livs film”, ansåg han, med den fantastiska ”I kolarskogen”, en dramadokumentär i två delar som nådde en stor TV-publik och fick mycket kritikerberöm. Men han talade gärna om sina tankar på en sista stor filmberättelse om sina uppväxtår och sitt skogsarbetarliv i byn Tevansjö.
Han hade själv arbetserfarenheter från ungdomsåren som skogshuggare och kolare, timmerkörare och hästkarl, innan han skadade ryggen och blev friställd, varpå han omskolade sig av en slump till fotograf och filmare i Stockholm och blev en av landets märkligaste dokumentärfilmare.
För historiekunskapen och forskningen kommer Erik Erikssons filmer att vara ovärderliga dokument. Hans verk visar oss hur det en gång såg ut i skogarna – och vi får träffa många av dem som varit med. Säkert har de flesta nu hunnit gå ur tiden och blivit glömda.
Erik ville hålla kvar dessa människor och deras minnen, kunskaper, bilder, röster, musik. Det var som om han ville ropa ut att dessa arbetsmänniskor – skogsbygdernas arbetsfolk – inte får glömmas!
I över 35 år filmade Erik Eriksson, ett arbetsbi som ständigt sågs med sin kamera på spelmansstämmor, bondbröllop och andra bygdearrangemang och folkfester. Han har filmat och synliggjort flottare, musikanter, skogsbönder och skogskarlar, fäbodstintor och kvinnor som lärt de gamla metoderna att tillverka lin, och mycket annat. Han har berättat om arbetsmödor och levnadsöden.
En av de allra senaste filmerna handlar om den gamla kvarnen i Österfärnebo och om mjölnaren där. ”Den är efterfrågad”, berättade han.
I hans hus och ateljéstuga fanns mängder med filmer som måste tas om hand och arkiveras för framtiden. Filmer som handlar om tider som flytt, människor i skog och glesbygd, gamla yrken och hantverk som inte längre finns. En ovärderlig skatt för framtidens forskare och historiker.
Till stor lycka har denna filmskatt också tagits om hand, av Ljusdalsbygdens Museum i Ljusdal, som nu har digitaliserat de flesta av hans filmer – och därmed bevarat dem för framtiden. Eriks bror Olle och hans svägerska Ruth donerade det mesta av Eriks filmkvarlåtenskap till museet för att den skulle bevaras.
Men i Sveriges Televisions programtablåer är det länge sedan man fann en film av Erik Eriksson. Jag är övertygad om att många tittare säkert vill se ovisade verk av honom som Vinter i timmerskogen, Flottning i Kvistabäcken, Spelmansstämma i Delsbo, Amandus på Stensjö, Där man gör papper och massa, Vattenrallare, Kockorna i Ritsem, Strövarläger i Klocka… Filmer som samtliga skildrar den svenska landsbygdens förändring – och kanske i värsta fall – bortdöende.
Erik Eriksson var övertygad om att han hade något viktigt att berätta om ett Sverige som kan kännas förgånget och passerat men ändå ligger oss så nära.
JONAS SIMA
FILMAREN I STORSKOGEN, 56 min. Producerad 2008-2009 för SVT
Falun.
Fotografer: Erik Eriksson, Åke Åstrand. On line-redigering Torbjörn
Allard. Produktionsledare Björn O Henriksson. Manus, klippning, regi
Jonas Sima Produktion.
Skriv ut |
