|
Den
våta stenen
Ett Rondo Amoroso
Experimentfilm i färg och
svart-vitt.
Producerad inom Uppsala Studenters Filmstudio, 1964. Längd 11 min.
Slutredigerad på franska filmskolan, l´IDHEC, i Paris våren 1965
Regi, produktion, klippning Jonas Sima
Fotografer Åke Källqvist, Bertil Sandgren, Sten Karlström
Medverkande Sten-Åke Hallén och Titti Leczinsky
Efter den tveksamma debutframgången med den dokumentära kortfilmen Dragarbrunn (1962) fick jag för mig att göra en ny kortfilm, men denna gång mer av experimenterande karaktär. Projektet hade en del att göra med att jag börjat fundera på att söka mig till den nystartade filmskolan i Stockholm. Jag blev inte antagen; i stället kom det att jag 1965 blev antagen som frielev vid franska filmskolan i Paris, men jag hoppade av efter vårterminen för att fortsätta som sommarvikarie på Stockholms-Tidningen.
Min kamrat i Studentfilmstudion Åke Källqvist lovade att på nytt ställa upp som operatör av studions Paillard; senare under inspelningen fick jag fin hjälp med svart-vita sekvenser av Bertil Sandgren (som pryat hos Arne Sucksdorff) och bildmontage av studions nya tekniska ledare Sten Karlström. Dess värre tvingades jag till att själv sköta kameran i ganska många scener, med milt sagt bristfälligt resultat.
Jag kände en professionell fotograf i Uppsala och fick av honom fått låna ett zoomobjektiv till kameran - ett ganska ovanligt optiskt hjälpmedel vid den här tiden. Jag kan inte påstå att vi lärde oss hantera zoomen på något givande sätt.
Min alltför litterära utgångspunkt var att skildra en misslyckad kärlekshistoria som ett återkommande minne. En man ser på sin älskade kvinna - som han kanske förlorat - och minns i cirklande bildrörelser sitt sökande efter den första ursprungliga känslan. Hans ansträngningar att återfå och återknyta kärleken uttrycks metaforiskt på så sätt att han hela tiden springer i sitt sökande efter den förlorade kärleken. Därför filmens undertitel "Ett rondo amoroso".
De olika symboliska scenerna ska förställa skilda situationer där de älskande har varit tillsammans - eller tillstånd av längtan, förtvivlan, existentiell ångest - och t o m en religiöst präglad metaforik för förhoppningar om ett gemensamt liv.
Filmens coda är avsett att uppfattas som en ironisk grimas inför den romantiska föreställningen om lyckan i tvåsamheten. Äktenskapet uttrycks som ett slut på friheten. Nu är mannen fångad med barn och ansvar för en familj.
Inspelningen blev ryckig eftersom vi alla inblandade studerade vid universitetet. Särskilt var det svårt att få loss min korridorkompis och huvudrollsinnehavare Sten-Åke, eftersom han var upptagen av täta tentamensperioder.
Jag tog med mig det inspelade materialet till Paris och klippte och skarvade ihop materialet under påsken då filmskolan stod tom och jag kunde få arbeta i fred. Musiken - diverse jazz- och rockinspelningar - lade jag till senare. Codans slutmusik är Mozarts fantastiska Halleluja med sopranen Maria Stader.
Jag har inget distinkt minne av att Den våta stenen någonsin visades i Studentfilmstudion i Uppsala; eller över huvud taget kom att visas inför offentlig publik. Jag tyckte redan från början att filmen var skral och alltför privat.
Fast några gånger har jag visat den på video för mina och Sten-Åkes kompisar, vilka skrattat rått åt filmens tekniska tillkortakommanden och åt det svårt symboltyngda temat. Men en del lustiga kinematografier finns där dock!
Jonas Sima
PS.
Sten-Åke Hallén blev statistiker och hög tjänsteman inom SCB; Titti Nylander (f Leczinsky) blev journalist och utrikeskorrespondens för Sveriges Radio.
Åke Källqvist blev tjänsteman i radiohuset och en tid P3-chef. Bertil Sandgren utbildade sig till filmregissör men blev biografchef hos filmbolaget Sandrews
|
