DEN NYA SÖDERN

En dokumentär reportageserie i tre delar från den amerikanska Södern. Av Jonas Sima och Jan Aghed.
1. Atlanta, Georgia, 2. Välkommen till Nord-Carolina, 3. Dixielandet 

Foto Åke Åstrand, ljud Ragnar Samuelsson, reporter Jan Aghed, mixning Bengt Törnkrantz, redigering Louise Brattberg.
Regi och produktion Jonas Sima, SVT 1, 1977-78.

DVD-film med hela filmserien, m box och cover 230 kr. Inklusive expeditionsavgift.  Köpa film, klicka här?

I Tuskegee, en stad i Alabama, var borgmästaren en svart man. En av mycket få svarta toppolitiker i USA i slutet på 1970-talet. Hans namn var Johnny Ford, gift med en vit kvinna och som gett stöd till Richard Nixons presidentkandidatur.
Denne Ford personifierar ett begrepp som fortfarande dyker upp inte bara i amerikanska massmedia utan också i svensk rapportering om USA, nämligen Den Nya Södern.

Inte minst president Jimmy Carter, den förste äkta sydstataren som valts till nationens högsta ämbete på drygt hundra år, har bidragit till att popularisera begreppet. Denne Carter som 2002 tilldelats det ärofulla men ofta kontroversiella Nobels fredspris.

Det har funnits många Södern - slaveriets, inbördeskrigets, den industriella och ekonomiska efterblivenhetens, eller Scarlett O´Haras och Rhett Butlers Södern, med pelarprydda herrgårdar, sirliga manér och romantikens månstrimmor genom magnoliaträden - en kultur nu "borta med vinden".
Alla har haft ett seglivat och beryktat drag gemensamt, Söderns mest notoriska kännemärke: den vita rasismen, som yttrat sig i Ku Klux Klans brinnande kors och nattliga terror, i lynchningar och kastreringar, och i rasåtskilda skolor, bussavdelningar, dricksvattenfontäner och bombattentat mot svarta kyrkor.

I Den Nya Södern är de grövsta utslagen av den vita rasens anspråk på överhöghet nästan försvunnen. Det som alltid gjort Södern annorlunda, nämligen den vita majoritetens sätt att behandla den svarta minoriteten, skiljer sig nuförtiden inte från resten av USA.
Detta betyder bland annat att de av 50-talets och 60-talets rasdemagoger som behållit den politiska makten numera anlägger en strikt salongsfähig uppsyn gentemot omvärlden. Man vill stanna kvar vid maktens grytor, och för att kunna göra det behöver man stöd också från de miljontals svarta väljare som man tidigare i det längsta hindrat från att utöva sin författningsenliga röstrött. I detta taktiska spel försöker de gamla rasistiska politikerna att framstå som de svartas trogne gamle vän.

I Tuskegee lyfte borgmästare Johnny Ford telefonluren och ringde upp sin vän George Wallace, staten Alabamas guvernör, i residenset i Montgomery. På så sätt fick vi, ett svenskt filmteam i färd med att spela in en reportageserie om Södern, en audiens med den man som tydligare än någon annan enskild amerikansk politiker brukade förkroppsliga den gamla vita Söderns oförsonliga rasattityder.

I den andra filmen i serien, Dixielandet, sitter George Wallace i Capitolium i Montgomery, ca en timmes bilresa från före detta motståndaren Johnny Fords flotta borgmästarkontor i Tuskegee, och pratar vitt och brett om sina traditionellt varma och respektfulla känslor för delstatens svarta befolkning. 
Det är en för Den Nya Södern betecknande uppvisning i oblyg förträngningskonst. Men en fråga om Ku Klux Klan, som vi skulle träffa i kuststaden Mobile lite senare, fick Wallace att blänga ilsket. Vad var det för fräckhet att insinuera ett samröre mellan den ökända klanen och Alabamas nu progressiva guvernör? Kom vi från ett kommunistland där uppe i nord?

Nere i Mobile flinade Chester Rockhold hånfullt när han fick höra om Wallace´s reaktion. Rockhold var Stordrake för Ku Klux Klan i Alabama och han vred historien rätt: utan Klanens stöd, rekommendationer och röstvärvningskampanj skulle en liten hatfylld segregationist vid namn George Wallace inte ha blivit vald till guvernör 1963.

Med Den Nya Södern menas en region som sedan 1970 dragit ifrån resten av USA i fråga om befolkningsökning, ekonomisk utveckling och industriell tillväxt.

Sinnebilden för allt detta är staden Atlanta, en av nationens snabbast växande metropoler och ett blomstrande affärs- och finanscentrum var självmedvetenhet speglas i kontorsskrapor, kongresshallar och hotellbyggen i glas och betong som tycks hör hemma i en film från 2000-talet. Inte konstigt alls att Söderns huvudstad utsågs till OS-stad år 1996.

Atlanta är Margret Mitchells stad, hon som skrev bestsellern Borta med vinden. Här hade Martin Luther King och den svarta medborgarrättsrörelsen ett centralt brofäste, och här uppfanns Coca Cola - och här har Coca Cola-koncernen fortfarande sin bas för erövringen av världen.

Den lagliga rasåtskillnaden är borta, den vita Söderns rastrauma har mildrats och ett utryck för detta är att Atlanta liksom Tuskegee fick en svart borgmästare på 70-talet, Maynard Jackson, som till och med omvaldes för en ny fyraårsperiod.

ATLANTA, GEORGIA (55 min)

Första filmen i reportageserien uppehåller sig till större delen i storstaden Atlanta. Till dem som intervjuas hör den berömda arkitekten John Portman, skapare av spektakulära hotellbyggnader med fläkt av science fiction. Den Nya Söderns hängivna fixering vid ekonomiska framsteg har i hög grad kommit den att likna andra framgångsrika regioner i landet. Här finns numera samma motorvägar, snabbmatsrestauranger, shoppingcentra, förorter, trafikproblem och luftföroreningar som man hittar i och omkring Chicago, Los Angeles och Boston.

Industrierna i norr har lockats hit av klimatet, den (till en början) billiga tomtmarken, de företagsvänliga skattesystemen, överskottet på arbetskraft och lantbruksmekaniseringen alstrat, de låga lönerna och frånvaron av starka fackföreningar.

Resultatet har blivit att massor av fattiga svarta flyttat från landsbygden in till storstäderna, där de bildat stora getton, inte minst i ekonomisk avseende. Atlanta, där majoriteten av befolkningen är svart, är inget undantag. Där befolkades länge stadskärnan av svarta utan utbildning och med dålig skolunderbyggnad, medan vit medelklass, detaljhandel och industri flyttade ut till ringen av förorter runt staden.
Under senare år har en motsats befolkningsrörelse präglat staden, mer eller mindre styrd av ekonomiska och politiska intressen.

VÄLKOMMEN TILL NORD-CAROLINA (50 min)

Söderns gästfrihet är mycket riktigt legendarisk. Välkommen står det på vägskyltarna när man åker in i staten Nord-Carolina, men den uppmaningen gällde inte det multinationella textilföretaget J.P. Stevens, om man råkade vara fackligt ansluten eller journalist, ty fackföreningar och insyn skydde det företaget. Det fick inte minst vi erfara!

Billig och oorganiserad arbetskraft, låga skatter och rika naturtillgångar har Södern alltid kunnat erbjuda, men landsändan började inte växa i industriell betydelse förrän det blev slut på det öppna rasförtrycket och den våldsladdade rasatmosfär som kännetecknade den gamla Södern. Det var alltså kring 1970-talets början som Söderns industriella och ekonomiska expansion började på allvar. Men det vore en grov överdrift att påstå att regionens svarta invånare fått sin beskärda del av det ekonomiska uppsvinget.

I sin företagslokalisering har industrin gärna undvikit områden med en stor och outbildad och fattig svart befolkning. Många företag skyr svart arbetskraft just därför att den helt naturligt tenderar att ha en sämre yrkesutbildning eller ingen alls. Ett annat skäl är att svarta ofta verkar mer benägna än vita att ansluta sig till fackföreningar. 

DIXIELANDET (60 min)

I seriens tredje film besökte vi bland annat en typisk svensk småstad i Södern. Den heter Washington, ligger i Georgia och är rik på historiska minnen. Här har tiden på många sätt stått stilla. Till och med gamla slavbostäder har sparats på en plantage, nu ett historiskt minnesmärke. Där träffade vi på en urgammal slavättling med bittra hågkomster från den onda tiden.

Den Nya Södern ses ännu av många med misstänksamhet och oro. Makten och affärerna ligger i den vita överklassens händer. Det gamla rasföraktets attityder lever kvar, till exempel i form av den strängt segregerade medlemssållningen till countryklubben, som i Washington såväl som på andra håll fungerar som den vita herrskaps-Söderns sista försvarsbastion.

Filmserien tar också upp kvinnosynen i Södern, vapenkulten och den amerikanske formen av fotbollstradition, som med sina militära uppställningar, sin brutala manliga tävlingsanda och sina kvinnliga hejarklackar blir en träffande metafor för det nya sydstatssamhället i stort.