RÖDE SKRÄDDARN

Dokumentärfilm av Jonas Sima
Regi, intervjuer, ljud och produktion: Jonas Sima. Foto: Åke Åstrand.
Klippning: Karin Johnson, Lennart Malmer.
Producerad för SVT 1970.
Längd 27 min, sv-v.

Sista mötet med Röde Skräddarn

Under arbetarrörelsens pionjärtid kallades skräddarmästare Robert W Berglöw i Sveg för "Röde skräddarn" - efter August Palm - och var en riksbekant agitator, välkänd bland arbetarna i det politiskt oroliga Härjedalen, ökänd hos borgarna.

Med tiden gick för Sverige som gick för Sveg: reformismen segrade. Berglöw flyttade till huvudstaden, där han blev det socialdemokratiska etablissemangets hovskräddare och till och med blev belönad med "vasatrissan".

Revolutionsromantiska griller hade aldrig Röde skräddarn, det hävdade han bestämt när jag 1969 intervjuade honom i hans kombinerade skrädderi och bostad på Regeringsgatan i centrala Stockholm:
- Min röda linje var ORGANISERA! förklarade han och dundrade näven i skräddarbordet så strykjärnet hoppade. Försök få in folket i organisationerna, gärna i nykterhetsrörelsen. Gör dom till människor! Ni är människor, också ni arbetare, och inga djur. Tänk på era barn och på er framtid!
- Detta var min agitation, sade Röde skräddarna barskt. 
Hans valspråk var, fick jag veta: På de förtrycktas sida bör en godtemplare stå!

Jag hittade Robert W Berglöw (W:et stod för Willehard) när jag var på spaning i tidningsläggen efter den bortglömda "Revolutionen i Sveg", där Röde skräddarn varit en av huvudpersonerna.
Till min överraskning återfann jag honom mitt i Stockholm. Jag sökte upp honom - han var då 83 år - och vi blev vänner. Jag övertalade honom att ställa upp för ett TV-porträtt. Surmulet gick han med på inspelningen, som han snart fanns sig väl tillrätta med. Han fick ju tala om gamla politiska strider och än en gång stå i rampljuset.

När filmen sändes satt han hemma hos mig och tittade. Hans omdöme om programmet var korthugget: "Jag kunde inte ha gjort det bättre själv". Strax övergick han till att på sitt klara agitatoriska dalamål - han var född i Ore socken - berätta om hur han tvingade kommunalgubbarna i Sveg att ge pengarna för en ny kyrkorgel till fattigvården i stället.

Naturligtvis träffade jag honom alltför sällan efter filmäventyret, och några år senare skulle han tvingas byta sin utsiktspost vid fönstret till Regeringsgatan mot ett sjukhem i en förort.

Jag minns ett av våra sista samtal.
Röda skräddarn ångrade ingenting av det politiska i sitt liv. Där trodde han sig ha haft rätt. Men en sak ångrade han, ett fel hade han begått. Han satt tyst en lång stund och blinkade med sitt enda friska öga. Sedan lutade han sig häftigt fram mot mig där jag satt och väntade.
- Jag var för engagerad i allting, började han. Satt i fullmäktige, i nämnder, i styrelser. Ibland har jag undrat över hur jag hann med allting.

Röde skräddarn satt hopsjunken i sin favoritstol och med sin otända pipa i munnen.
- Inte såg jag åt fruntimmer när jag var ute i förrättningar. Men så blev jag med i lasarettstyrelsen, och där träffade jag en ung sjuksköterska. Vi blev tillsammans, jag kunde inte hjälpa det.
Jag måste ju tala om saken för hustrun min. Hon var en fin människa, vi hade aldrig grälat en enda gång. Nog förstod jag att hon skulle förlåta mig, men jag visste också att ingen av oss skulle kunna glömma det som jag hade gjort. 

Det bestämdes om skilsmässa.
- När jag lämnade min hustru sa jag: Det ska du veta att det blir aldrig någon mer som ska få kalla sig fru Berglöw. Och så blev det. Visst har jag haft bekanta, det är klart, men jag gifte aldrig om mig. Min hustru gifte heller aldrig om sig, och nu är hon död.
Röde skräddarn hade blivit påtagligt rörd under sin berättelse. Orden hade stockat sig och han urskuldade sig:
- Du förstår, det här är fortfarande så känsligt för mig.

Robert W Berglöw lämnade således Härjedalen, familjen och politiken och for till Stockholm, dit han anlände 1930. Dagens Nyheter uppmärksammade att Härjedalens omtalade agitator slagit sig ned i huvudstaden och publicerade en karikatyr med rubriken: Röde skräddarn kommer till stan.
Trots Zäta Höglunds och andra s-politikers påtryckningar blev dock Robert Berglöw ingen rikspolitiker.
I stället blev han en känd skräddarmästare i Stockholm, fackligt engagerad och en mentor för lärlingar i skräddarutbildningen. Kända regeringsmedlemmar som Torsten Nilsson och Sven Andersson lät sy sina kostymer hos Berglöws.
I oktober 1975 gick Röde skräddarn ur tiden några dagar före sin 89:årsdag. Till min förvåning hade hans anförvanter arrangerat en kyrklig begravning för rabulisten på Norra kyrkogården i Stockholm.

Jag minns ännu mitt sista möte med Robert W Berglöw, då han i sina klumpiga träskor ändå lätt följde mig ut i den murriga tamburen för att tacka för besöket och säga adjö. Innan jag fick gå rotade han fram ett gammalt fotografi som han ville visa mig. Det var en stor gruppbild tagen i Stockholm när några ryska bolsjeviker passerade Stockholm för att resa hem och göra revolution. Lenin var också med den gången 1917, men han finns inte med på just det här fotot.
- Men jag såg Lenin!
Röde skräddarn viftade med den bruna bilden framför mitt ansikte:
- Det ska du veta, ropade han och jag tyckte mig höra den gamle agitatorns röda hjärta bulta, att reaktionär det blir jag aldrig!

JONAS SIMA

TV-recension av signaturen P.E. i Östersunds-Posten 4.1.1971

Filmen: - Om det inte vore så besvärligt skulle jag förbanne mig vilja åka upp till Sveg igen, sa Robert W Berglöw, 86, i programmet om honom själv i TV2. Jonas Sima och Åke Åstrand hade gjort porträtt-programmet.

Robert W Berglöw är en av arbetarrörelsens många frontkämpar. De barrikader han slogs på fanns i Härjedalen, i Sveg där han bodde och verkade 1912-1930, som kommunalpolitiker, socialist och agitator. Han var ökänd bland borgarna, men älskad bland arbetarna. En stridbar man som slogs hårt för det han trodde på.
Försöken att komma åt honom var många och i det anspråkslösa dokumentära och rakt fotograferade programmet berättar han om smutskastningen, om makthavarnas motstånd mot de idéer han företrädde. Om stridigheterna i fattigvårdsstyrelsen, om nöden och svälten. Om åren i nykterhetsrörelsens tjänst, om kyrkoherdens visserligen välmenande försök att få Berglöw på "bättre tankar", om storstrejken 1909 då han i Forshaga för första gången blev klar över var han stod politiskt.
Om hur han blev beskylld och nästan åtalad för att ha planerat ett bombattentat mot en länsman, men hur han senare i Falukuriren fick en offentlig ursäkt från länsmannen i fråga. 

Kampanjerna mot honom i pressen bemötte han aldrig:
- Fanns ingen anledning för mig att stimulera deras lösnummerförsäljning, sa han. 
Sedan 1930 har han bott i Stockholm. Politik har han aldrig sysslat med där. I stället blev han den politiska societetens skräddare. Många försökte få honom att ta upp politiken igen, men han sade alltid sagt nej.
- Min uppgift som politiker hade jag där uppe. I Härjedalen behövdes jag. Det fanns ingen annan som kunde föra fram oppositionen där.
- Vem skulle dom gå till om inte till den där Berglöw, sa Berglöw. I Stockholm fanns det så många andra som arbetade för rörelsen.