DÖDEN I FINNSKOGARNA
Dokumentärspel om finnmarken, dess folk och legender

Sjö-Johan

Av Jonas Sima

Sjö-Johan Olsson var hans namn. Han kom från torpet i Hydensenlatti, ”Satviken”, nära berget Pilkanampi Noppi vid Storhamrasjöarna i Orsa finnmark. 
1876 föddes han i armod, 1953 dog han på Ljusdals lasarett i elände. Törstig var han ofta under sin livstid. Nu när döden ryckte i hans livstrådar började han hicka upp blod från sitt magsår. 

På dödsbädden ryter han åt sjukbiträdet att anteckna. ”Du ska skriva så här: Efter min begravning ska folket sätta sej på gravhögen och skita. Sen ska man så tistel över. Ingen ska sörja.” 

Det var en förskräcklig historia redan från början. 
Många var dom i byarna som sa: ”Nu är det fan-i-mej nog! Här ska sättas stopp! Dom måste bort!” 
Sjöpojkarna for fram som jävlar i skogsbyarna Toms och Björkberg, på logdanserna nere i Hamra och Los kunde de komma bara för att få slåss. Axelbreda som ladugårdsdörrar, seniga som björkslanor och med nävar som prisboxare. 

En gång skar Sjö-Johan en karl väldigt styggt i Färilaskogen och fick fängelse. 

- Dom var vedervärdiga de där sjöpojkarna, mindes Elin Lundgren i Björkberg. Det var hon som fick städa efter Sjö-Johan när han dött och byborna trodde han gömt pengar i sina pinnmöbler och köpte upp rubb och stubb på auktionen efteråt bara för att sedan slå sönder kommoder, byråer, utdragssoffan, fåtöljen och radioapparaten uppe i backen där i Satvika. 

Inte fan fanns det några pengar. 

Jo, fem tusen kronor på en postsparbanksbok som en liten pojke han fäst sig vid fick ärva. Den pojken är en av mina kusiner; det hör till historien, fast inte här. 

Mord i skogen 

Nu var det 1901 och det var bara Erik-August som tordes. 

Bakom en stor sten – eller kanske var det en gammal lada – lurar tre figurer. De har bössor i nävarna. På skogsstigen kommer sjöpojkarna skrålande som vanligt. 

Ett par skott smäller och ekar mot berget. En gröngöling far upp med vilda skrin. Det är Sjö-Johan dom ska ta, men dom bommar och skjuter bror hans i stället, Olle.
- Jag korna för grovt, sa Erik August uppriktigt vid tinget. Hade han sagt något annat hade han kanske klarat sig. Nu fick han sju hårda år på Långholmen för dråp. 

Erik August har fortfarande släkt kvar i finnmarken, där befolkningen annars glesar ut. Man vill inte gärna prata om det hemska från förr. Men i skogsbyarna lever berättelsen kvar – och Sjö-Johan själv har stigit in bland finnskogens andra legender. 

Johan sprang efter dådet genom skogen hem till torpet i Satviken, hämtade ryggsäcken, gick milen till Hamra, tog bussen till Ljusdal och sedan ångtåget till Hudiksvall. Eller var det Norge han rymde till?Ingen kan längre så noga veta. 

Sjö-Johan tog i alla fall hyra på en tysk steamer och blev borta i många år. 

Tjugo år senare stånkar en T-Ford genom Kårböleskogen upp mot Hamra och finnskogen. Sjö-Johan har kommit tillbaka.
Han har pengar i sjömanssäcken när han kliver av skjutsen i kyrkbyn.
Han är grå vorden men ännu kraftfull, på axeln bär han en back pilsner. Han ser fortfarande mycket stark ut, mustaschen sitter tung och tät under kroknäsan. Snuggan har han i käften. 

Ryktet går före honom på vägen hem.
Hela kapellaget känner hans historia, många är ännu rädda för honom och ryser nu när de kikar ut genom stugfönstren och får syn på honom på landsvägen. 

Han hade visst seglat på alla haven, besökt otaliga hamnar, sett många stora städer. På Nya Zeeland hade han blitt änkling. På Guinea varit nära att bli uppäten av kannibaler…I Sydafrika skulle han ha köpt sig en farm.
Myter växer som barn.

Döden i finnskogarna 

Ytterligare ett tiotal år senare. Min farfar Adolph Fredrik, distriktslantmätaren, har köpt torpet av Sjö-Johan, som då kör flottarlagets motorbåt på Storhamrasjön. Farfar, pappa och hans bröder ska bruka den ensligt belägna skogsfastigheten för jakt och fiske i finnmarken. På somrarna får vi ungar följa med upp och bo i Satviken och träffa Sjö-Johan, som bor kvar i stugan, ”till döddagar”, enligt kontraktet. Han är därtill städslad att sköta om hemmanet åt vår släkt. 

Jag tycker att han ser ut precis som Stalin i sin vegamössa, men han är snäll med oss barn. 

Jag hade således hunnit bli bekant med Sjö-Johan när han började hälsa på hemma hos oss i Ljusdal. Pilsnerbacken han köpt från bryggeriet i köpingen placerade han under sängen. Han hade kommit i taxi de tolv milen från finnskogen ner till Statt för att supa. Det gjorde han ungefär varannan månad, regelbundet som vore det läkarbesök. En gång köpte han ett helt kilo kola i kiosken vid kyrkan åt mig och min bror. 

”Jag hade också en pojk som du”, sa han och bet i den nu gråa mustaschen. ”Han bor i Australien och är förmodligen idiot!” 

När jag filmade i Orsa finnmark 1991-1992 – i det väldiga skogsriket som korsas av flera län och landskap, Härjedalen, Dalarna, Hälsingland – träffade jag på människor i nästan öde byar och ensamstugor, utan elektricitet och rinnande vatten inomhus, som mindes Sjö-Johan. Där satt Sven Björk i sin inrökta stuga i Ämodalen. David och Helmer Nyberg, Harabacksbröderna, drev sin svart-vita TV-apparat med solceller på stugväggen. 
Björnjägaren Erling Riis minns mycket. Hans far arrenderade åkern i Satviken:- Han var en sate, men snäll samtidigt. Han hade nog två hjärtan, och två arslen! 

Finnskogskulturen lever än – men dör nog snart ut. Jag har passat filmtillfället när det fortfarande fanns kvar. Inte många nu för tiden kan berätta om finnmarkens långa och hårda historia. Om skogsfinnarna som en gång i början på 1600-talet lockades från Finland till Sverige, för att mot sex skattefria år svedja, bryta mark, bygga sina torp och slita ont i väglöst land. 

- Det var dom bästa som kom hit. Då som nu, säger i filmen Eric Matsson, den gången ordförande i Orsa finnmarks bygdekommitté och en baddare på att smida finnknivar. 

Sjö-Johan begravdes inte på någon av de gamla ödekyrkogårdarna som återupptäckts i finnmarken. Han ligger på kyrkogården i Hamra nära den vita träkyrkan som lyser som en fyr över det väldiga skogslandskapet, med stora sår efter de många och svåra kalhyggena. 

Släkten Sima reste en sten på gravplatsen. Där står inhugget Johan Olsson. Där växer ingen tistel. 

Döden i Finnskogarna är ett dokumentärspel producerat för SVT Sundsvall 1991-92. Fotograf är Rolf Gripsäter.
Sjö-Johan gestaltas av konstnären Bengt Ellis. Musikanterna Björn Ståbi och Bengan Janson gör mindre roller som finnskogsbusar och har också spelat in filmmusiken.
Övriga aktörer är bland flera: Anders Ferm (bilägare), Gunilla Gröning-Nilsson (sjukbiträde), Bengt Haglund och Mattias Haglund (mördare), Bengt Jönsson (Sjö-Johans bror Olle), Rolf Norman (droskchaufför), Kjell Malm (värdshusägare), Petters-Börje Olsson (auktionist), Fredrik Hansson och Andreas Sjölund (buspojkar).
Berättare: Tomas Laustiola.

Intervjuade: Sven Björk, Ämodalen, Olof Forsberg, Björkberg, Elin, Felix och Gunnar Lundgren, Björkberg, Eric Matsson, Los, David och Helmer Nyberg, Harabacken, Ivar Persson Tult, Los, Erling och Svea Riis, Orsa, Margit Stenberg, Hamra, Kaarina och Sven Åström, Rullbo, Ingemar och Signe Åström, Lillhamra.

Ljud Tommy Olsson, Gunnar Tufvesson, Elektriker Ernst Näsholm, Passare Thomas Lundmark, Videoredigering Håkan Alamaa, Ljudbearbetning Gunnar Tufvesson, Bildingenjör Göran Hultgren, Thor Westman, Calle Öberg, Specialfilm Kenneth Jacobson.
Musik Bengan Janson, Björn Ståbi (musikinspelning i Hörrgård av Jonas Sima).

Inspelad i Orsa finnmark, i Färila, Lassekrog, Kårböle, Ljusdal och Forsa i Hälsingland 1991-92.