Från mina sinnen

Måleri, musik, magi med fantasimålaren, poeten och konstprofessorn Hans Viksten.

Magin var aldrig långt borta när Hans Viksten målade, tecknade eller skrev poesi.
Allting var vittring och formler, ting och tecken hos denne märklige konstnär.  När han hade fångat en fågel i bild blev det samtidigt en fågel som flyger i sitt eget ägg.

Hälsingland var hans yttre och inre landskap, fyllt med tunga skogar, blåa åsar, djupa sjöar och hemligheter. Där bodde han länge på fader Alberts paradistorp, som blev en komplikation för yngste sonen.

I 23 år hade Hans Viksten sina ”bästa målarsomrar” i ett gammalt Folkets hus på Värmdölandet utanför Stockholm. Härifrån målade han sitt eget universum. Här hade han också skogen och vattnet runt knuten och nära till den yttre rymden.

Man kunde inte så noga veta med Hans Viksten. Han plirade med sina uggleögon och myste i Leninskägget. De bästa skrönorna om Hans Viksten berättade han gärna själv.
Liksom författaren Vilhelm Moberg bar han helst sitt munspel med sig där han gick. Han var en solist också som spelman. Ofta spelade han till plattor med Louis Armstrong och andra gladjazzare som inspirerade honom i ateljén. Men han brukade säga att det finns två psykiska genier: Charlie Parker och Henri Matisse.

Han kunde vara rolig och seriös i samma penseldrag. Ofta hörde jag honom säga: ”Allt hör ihop och känner med allt. Det rinner till hela tiden, men allt kommer ur samma kran.”
Han ville att hans måleri skulle vara lika organiskt som en växt eller människan själv.

Tillsammans med livskamraten, promotorn och hustrun Desy Kallberg – också hon en fantastisk personlighet – flög de tillsammans i sin egen livscirkel. De var ett häftigt och kreativt par.
I den här filmens alla hörn, liksom i massor av målningar, skymtar Desy. Från mina sinnen är också en kärlekspresent till henne.

Naturen var besjälad för Hans Viksten, denne magimakare och drömgångare.
Hans bilder av ugglor, älgar och rovdjur uppträder i människohamn – många kan synas likna konstnären själv. Ödesfåglar ropar och konstnären sliter i sin livstråd. Hans Viksten var febrilt verksam bland sina tomtar och troll. Hans produktion var väldig. Målningar, akvareller, tusentals teckningar, dikter, dagsböcker….

I tio år var Hans Viksten professor och lärare på Konsthögskolan i Stockholm. Han trivdes att verka bland de unga eleverna. För när han var i elevernas ålder tänkte han sig knappast den uppgiften, kanske heller inte att konsten bokstavligen skulle rädda hans liv.
Uppväxtåren var totalt psykisk svärta och depression.
Han blev alkoholist och mer eller mindre utslagen som människa.
Mötet med Desy och senare hypnosterapin hos doktor Ture Arvidsson räddade honom till livet - och till konsten.
”Hela mitt liv har jag jagat mitt förlorade decennium mellan 20 och 30”, berättar han i filmen.

När han drabbades av strupcancer vistades han tidvis under ett och halvt år på sjukhus. Under sjukhusperioden skrev han kontinuerligt dagbok och gjorde 350 tuschteckningar och akvareller. Det blev en osentimental bok, Livsbok, 1990, en gripande, humoristisk och inspirerande skildring
Hans Viksten har berättat om sitt vilda liv ibland annat i böckerna Resa till med livstecken, 1976, Från sina sinnen, 1978, Mitt vilda liv, 1992, som är en fenomenalt rolig självbiografi. Hans lyriksamlingar är Dikter på liv och död, 1964, Nedräkning, 1966, Nollställd, 1987, med hypnosdikter.

Konsthistorikern Cristina Karlstam har gjort en inträngande analys av Hans Vikstens konst i boken Hans Viksten Livsmålaren, 1994. I boken tecknar också Desy Kallberg sin mans personhistoria och redogör för de många utställningarna med mera. Boken kompletteras av Livsmagi, 1990, där Desy samlat en del av Hans viktigaste akvareller med konstnärens poetiska kommentarer.

Hans Viksten föddes 10 juli 1926 i Färila i Hälsingland och dog i cancer den 29 december 1987 i Stockholm, blott 61 år gammal.

Desy Kallberg Viksten gick ur tiden 10 oktober 2002, 87 år gammal.

Jonas Sima producerade sin film Från mina sinnen 1985. Stora delar är inspelade på Ängratörn i Hälsingland och i Fågelbro på Värmdölandet.
Fotograf är Erik Eriksson. För musiken svarar Hans Viksten (fiol, munspel, näsflöjt, piano) och Walter Ramsby (spelpipa, lånlur, kohorn).

Filmen är 40 min.