|
|
| PORTRÄTT
AV PER!!
Ett dokumentärt filmporträtt av en
narkotikamissbrukare.
Producerad av Jonas Sima, 1968, 30 min.
Fotografer: Åke Åstrand, Stig Hjert, Sv v 16 mm.
Ljud Börje Wiklund.
Klippning Lennart Arvidsson, Jan Lundberg.
Inspelad i Stockholm i juli 1968.
|
 |
Under arbetet 1968 med min debutfilm för TV, om Tage Erlander, fick jag idén att göra ett porträtt på en mycket udda person jag lärt känna genom några nära vänner. De hade kommit i kontakt med en missbrukande man som fascinerat dem och som de nu försökte stödja på ett naivt men rättrådigt sätt. Personen var Per Jendel, en redan ganska nedgången narkoman.
I den här vänkretsen hade vi inga som helst erfarenheter av narkomaner - vår bakgrund var borglig medelklass från norrländsk landsort. De enda missbrukare vi råkat på var alkoholister.
Per var redan en känd profil i Stockholms missbrukarkretsar. Han var intelligent, vältalig och mycket övertygande. Han var ingalunda en uteliggare utan uppträdde mer som en konstnärlig bohem. En släkting till honom var på sin tid en ganska känd proletärförfattare, Ragnar Jändel, som dog ung.
När jag lärde känna Per var han 34 år. Han betonade ständigt att han var en så kallad legal narkoman. Han missbrukade framför allt amfetamin, som han intog med sprutor. Hans situation hade säkert också psykiska orsaker.
Före halvårsskiftet 1968 fanns det 50 legala narkomaner i landet. En doktor Åström hade blivit känd - och utnyttjad - för sina legala förskrivningar av amfetamin och andra droger. Den legala förskrivningen blev mycket omdebatterad och bekämpad (särskilt av dr Nils Bejerot) i slutet på 60-talet, och därefter förbjuden. Socialstyrelsen utfärdade en bestämmelse som vägrade läkare licens för utskrivning av narkotiska preparat då indikationen var narkomani.
Per situation förändrades plötsligt när den legala förskrivningen av narkotika upphörde vid de kliniker som varit öppna för läkemedelsmissbrukare.
Jag mötte alltså Per av en slump. Jag och mina vänner försökte ordna en temporär bostad åt honom i ett studenthus i Stockholm.
Han provocerade oss med sina problem. Upprepade gånger sa han till mig: "Följ mej ett dygn med filmkamera så får ni själva se!"
Då gjorde jag den här filmen i stället, sommaren 1968.
Inspelningen inspirerades av tidens dokumentära mode "cinéma vérité", en sorts pre-dogmafilm, där man arbetade med direkt och rörlig kamera.
Men min modell för Porträtt av Per var att placera honom i en lånad etta (på Folkungagatan i Stockholm), sätta honom framför en TV-apparat - där Sovjets invasion av Tjeckoslovakien pågick i Aktuelltsändning- och låta honom prata fritt ur hjärtat. Han skulle få framlägga sin egen version, utan invändningar eller följdfrågor. Han fick oavbruten berätta om sin situation och förklara omständigheterna för sitt missbruk. Här skulle inte censureras!
Grunddén var också att filmens tid skulle vara den reella tiden, en förutsättning som dock sprack på grund av tekniska fataliteter och Pers lynniga agerande.
Filmen är således delvis ihopklippt ur ett större material.
Det största problemet uppstod emellertid när filmen presenterades för Sveriges Television, som var uppdragsgivaren. Här slog censurinstinkten till hos framför allt företagets socialpolitiska guru, Lis Asklund. Hon (och andra i ledningen) kunde inte accepterade denna "plädering för narkomani".
Trots min invändningar att detta var ett dokument som beskrev en narkomans autentiska situation och subjektiva tankevärld, ansåg TV-ledningen att filmen var omöjlig att visa med denna utformning. Ledningen var inte ens intresserad av att använda filmen som ett debattinlägg i en diskussion i televisionen kring narkotikaproblematiken.
Filmen stoppades - totalförbjöds. Långt senare skulle SVT också låta förstöra filmnegativet, utan att först tillfråga upphovsmannen!
Ironiskt nog fick Porträtt av Per ganska snart efter totalstoppet på TV en omfattande distribution och uthyrning genom FilmCentrum och Barnavårdsnämndens fritidsavdelning i Stockholm.
Fritidsavdelningens dåvarande chef var den vänsterpolitiske aktivisten och debattören Kjell E Johansson. Han kom att intressera sig för filmen och inse dess värde i upplysningsverksamheten.
Kjell E Johansson skrev en samtalsfolder för filmen. Den utgavs 1970 av Socialstyrelsens hälsovårdsupplysningsdelegation (HVUD), Statens ungdomsråd, Barnavårdsnämndens fritidsavdelning i Stockholm och FilmCentrum. (Foldern kan ännu beställas gratis hos Jonas Sima Produktion).
I samtalsfoldern, som är tänkt att följa med filmen, diskuterar och kommenterar Kjell E Johansson Pers sociala situation. Författaren poängterar att
Porträtt av Per inte ska visas okommenterad och att åskådarna eller deltagarna ska ha möjlighet att diskutera filmens frågeställningar. Exempelvis:
Är detta en nödvändig film?
Är det ett sant filmporträtt?
Var beror Pers distans till omvärlden på? (Han vänder
verkligheten ryggen och TV-rapporteringen från Sovjets invasion av
Tjeckoslovakien).
Är Per representativ för narkotikamissbrukare?
Ska legal förskrivning tillåtas?
Vad kan vi göra för Per?
I sin folder skriver Kjell E Johansson band annat:
"PORTRÄTT AV PER är en oerhört viktig film men det ligger ett stort ansvar på dem som använder filmen. Den måste användas på rätt sätt. Dess styrka är också dess begränsning.
Det har funnits tveksamheter inför användandet av Porträtt av
Per. Tveksamheten är obefogad. Den argumentering och synpunkter som kommer fram i filmen kan verkligen diskuteras och är på flera punkter felaktig. Å andra sidan förekommer redan denna diskussion och genom filmen får vi möjlighet att presentera en missbrukares egen syn och positioner. Genom det efterföljande samtalet blir det sedan möjligt för den grupp som sett filmen att sätta in Per och hans utveckling i ett större samhälleligt sammanhang."
Självklart blev jag ursinnig på TV-ledningen för dess kategoriska stopp för min film, men jag ställde inte till ett större larm eftersom jag inte önskade äventyra mitt pågående projekt med statsminister Erlander. Jag tycke också snart att Kjell E Johanssons och socialstyrelsens intresse för filmen blev en sorts äreräddning, liksom FilmCentrums omfattande distribution. Jag tror att ett 20-tal kopior av filmen varit i cirkulation under 70-talet.
Per själv blev rasande över att TV inte ville visa filmen, som han haft stora förhoppningar på. Han försökte till och med tränga sig in i TV-huset, men avvisades.
Per började nu uppträda allt mer aggressivt också mot sina vänner. Snart förlorade vi - eller gav vi upp - kontakten med honom. Han gick ner sig i narkotikaträsket.
Per Jendel dog i början på 80-talet.
Skriv ut |
