VILJA GÅ VIDARE  
En film om OLOF PALME och hans idévärld  

Olof Palme (1927-1986) var en inspirerande politiker. Hans person och engagemang lämnade ingen oberörd. Olof Palmes talekonst och hetta i debatten väcker fortfarande både beundran och starka känslor. Hans idéer är ännu levande för många människor.
Men den unga generationen kan fråga: Vad var det han sa?
VILJA GÅ VIDARE är en film om ideologen och visionären Olof Palme.
I ett kollage av nutida röster och filmklipp med Olof Palme – i talarstolen, i valstriden, i intervjuer och reportage – sätts ljuset på ett antal centrala teman i hans ideologiska tänkande.
För Olof Palme var politik levande vilja att gå vidare. Detta var vad han tänkte, skrev och ständigt talade om.
I Jonas Simas film berättar nära vänner och medarbetare om Olof Palme och kommenterar hans politiska vision. De medverkande är: Ingvar Carlsson, Sten Andersson, Gertrud Sigurdsen, Anders Ferm, Bengt Göransson, Anna-Greta Leijon, Harry Schein, Stig Malm, Anna Lindh, Björn Rosengren, Kjell Larsson, Hans Dahlgren, Karl-Petter Thorwaldsson, Gösta Bohman – och Olof Palmes äldste son Joakim Palme (se intervju nedan).
Filmen är inspelad 1996 och 37 min.  
Fotograf är Åke Åstrand

Joakim Palme intervjuad om sin pappa  
Av Jonas Sima

Journalister och vanliga människor kunde komma förbi hemma i Vällingby och försöka kika in i huset för att utröna hur Sveriges statsminister hade det hemma hos sig.
- Antagligen var huset redan väl kartlagt, berättar Joakim Palme.

Vi hade stämt träff på Stockholms universitet.
Joakim Palme kör med växelbruk i sitt jobb. Han är docent i sociologi och forskar vissa dagar i socialpolitik på universitetet, andra dagar är han politiskt sakkunnig i socialdepartementet där han utreder socialförsäkringsfrågor.
Han är inte så lätt att få tag i.
Efter diverse irrande i Frescatis höga lärdomsskrapor hittade jag Joakim Palmes tjänsterum i en anonym korridor. Det är ett oansenligt och bråtigt forskarrum, närmast ett kyffe.  

Joakim hämtar en mugg kaffe och bjuder och vi pratar lite om hans yngre bröder, Mårten och Mattias, som han har fin kontakt med. 
Eftersom Joakim är äldst och ”den som är visast”, säger han och skrattar är det han som är syskonens eller familjens halvofficiella talesman. Lisbet Palme tycks ha tagit ett principbeslut att inte framträda i medierna med synpunkter på sin man och på mordet 1986, efter sitt överraskande samtal med Örebro-TVs livsåskådare Per-Arne Axelsson för många år sedan. 
Joakim sitter med i styrelsen för Olof Palmes minnesfond, han deltar i fondens  arbete och delar bl a ut Palmepriser. Några andra uppdrag har jag inte anförtrotts, säger han på sitt lite retsamt och ironiska sätt.
Det tycks inte vara kämpigt för honom att hålla på sin integritet.
Han  förklarar att han inte tänker svara på alltför närgångna frågor, ”då passar jag”, säger han glatt.
Han är öppen, skrattar ofta, men är noga med formuleringarna.  Han vill att det ska bli korrekt. Lite som sin mamma vindlar han ibland in sig i långa och lite omständliga satser, pauserar för att tänka efter noga precis som hans pappa kunde göra för att söka de rätta orden.
Joakim Palme är mycket vänlig, men på sin vakt.    

Pratade ni mycket politik i ditt föräldrarhem? frågar jag.
- Ja, det var ju svårt att undvika det. Samtidigt pratade vi om mycket annat också.
Hur uppfattade du din pappa som politiker när du var grabb?
- Ett tidigt intryck jag har gäller hans känslomässigt starka engagemang i de politiska frågorna, allt ifrån skarpa uttalanden, som det han gjorde julen 1972 när USA bombade Hanoi i Nordvietnam, till mer vardagliga svenska politiska händelser.
Så du minns när han gjorde det berömda uttalandet  om bombningarna hemma i ert kök i Vällingby, det som retade president Nixon till sånt ursinne att han bröt sina förbindelser med Sverige?
- Jag kommer ihåg att det var Rapport och Christina Jutterström, senare  Expressens chefredaktör och därefter vd för Sveriges Television, som var här.
Kommer du också ihåg hur han arbetade på hemmaplan så att säga med sina stora tal?
- Ja, han hade sitt skrivbord så placerat att han kunde ha ett öga i manuskriptet och ett öga på hockey-VM. Någon slags split vision kan man kalla det.  

Fanns det något politiskt område som du diskuterade med din pappa, och där du som ung förmådde hävda dej?
- Man var ju ganska underlägsen vad gäller fakta! Men man hade ju ett naturligt försteg som skolgrabb genom att man hade sina erfarenheter från skolan och följaktligen kunde en del om utbildningspolitikens grå verklighet. Då blev det lättare att diskutera med honom och att ifrågasätta en del eftersom man hade bättre på fötterna.
Ni pratade alltså mycket om skolan?
- Ja, det gjorde vi väl. Allmänt sett var han rätt öppen för att man tog egna ställningstaganden. Jag tror det hade sin bakgrund i att han själv tagit en annan ställning än sina föräldrar. Men det fanns i hans familj och släkt exempel på olika åskådningar och en frihet att välja det man själv tyckte. 
Så var det hemma hos oss också, så jag menar att han hade en självklar öppenhet för andras uppfattningar, inklusive sina barns. Även om vi sakligt sett var ganska bristfälligt informerade jämfört med honom.
Fast det är klart att om någon av oss hade fastnat för en annan grundsyn i politiken tror jag att han blivit mycket besviken, inte minst på sin egen förmåga att övertyga.
Så du kunde kritisera hans uppfattningar och damma på honom ibland?
- Knappast damma på. Det var ju inte fråga om några partiledardebatter vid köksbordet. Det var en helt annan typ av samtal, men ibland gick ju åsikterna isär. Jag tyckte till exempel att högstadieundervisningen var för splittrad. Det blev för ytligt och okoncentrerat med för många ämnen samtidigt. Jag minns att jag som en slags reaktion valde en försöksverksamhet i gymnasiet med färre ämnen, som man läste mer sammanhållet.
Finns det någonting alldeles  speciellt som du har fäst dig vid i din fars politiska budskap?
- Jag tycker att hans politik präglades av två olika spänningsfält: dels hur han skulle kunna koppla känslan som han hade för de små och utsatta människorna i samhället till praktiskt politisk handling, dels hur man kunde koppla mer övergripande idéer om social rättvisa och jämlikhet till praktisk politik.
Han tyckte det var viktigt att politiken skulle ge utlopp för känsla och engagemang.  Hans ideologiska intresse var tydligt. Samtidigt värjde han sig för väldigt teoretiska men tomma fraser, som inte kunde resultera i konkreta politiska åtgärder. Han ogillade ”testuggande”, som han brukade säga.
Det här är rätt slående, om man exempelvis tittar på hans politiska tal. Men det stämmer också med de samtal vi hade inom familjen.  

Det du säger här har du förstås kommit fram till senare i livet?
- Javisst. En annan sak som jag tycker utmärkte honom var föreställningen om det starka samhället, som man kan säga att han ärvde av Tage Erlander. De samarbetade ju från 50-talet och fram till det han tog över som partiledare och statsminister 1969.
Det starka samhället var en viktig ledstjärna för honom. Inte så att man måste lägga livet till rätta för folket, utan han såg det som en viktig uppgift i den allt mer komplicerade tillvaron att samhället och staten kunde gå in och lösa många problem som individen själv inte förmådde åtgärda, allt från kollektivtrafik till allmänna socialförsäkringar och social omsorg. Där var det svårt för den enskilde att agera, men genom de politiska institutionerna kunde man tillsammans organisera samhället på ett rationellt sätt. Men som ändå i slutändan gav utrymme för individen att styra sitt eget liv.
Finns det något politiskt tal av Olof Palme som du särskilt minns. Något som etsat sig fast hos dig?
- Det som nu far upp i huvudet när du frågar är hans tal vid Erlanders begravning 1985 som jag tyckte var bra. Det var ju på sitt sätt ett tal över deras gemensamma politiska testamente.  

Det gemensamma testamentet  

Under Tage Erlanders sista tid på sjukhus besökte Olof Palme honom nästan dagligen. Vid minneshögtiden efter Erlanders död talade Olof Palme den 30 juni 1985 i Folkets Hus i Stockholm över företrädaren, läromästaren och vännen Tage:
”Söndagen din sista vecka i livet sa du: ...Det är verkligen ett alldeles märkvärdigt samhälle. Det du talade om var egentligen inte din egen sjukdom, eller ens om den underbara personalen på Huddinge sjukhus. Du talade om din vision av det starka samhället. 
Du har ansett att samhället ska vara starkt, så att människor ska slippa att vara svaga. För dig var det starka samhället aldrig ett uttryck för myndighet eller ekonomisk övermakt som dirigerar människors liv.
Vad det gäller är, att alla ska ha rätt till fullgod vård  vid sjukdom och när ålderdomens oundvikliga skröplighet kommer. Alla ska ha rätt till en god utbildning för att kunna bli goda samhällsmedborgare, utveckla sin personlighet, icke hejdas i sina bästa stämningars längtan...”  

Har din pappa påverkat dig i ditt eget politiska tänkande, tycker du?
- Det tycker jag nog. Fast när man växer upp så försöker man ju efter förmåga värja sig mot föräldrarnas idéer, som man prövar och kritiserar från både höger- och vänsterhåll.
Han hade ju ingen auktoritär stil så att han drev några förhör i socialdemokratisk ideologi hemma, utan det var en mer indirekt påverkan som gjorde att jag hamnade på samma linje.
Det som gjorde det starkaste intrycket på mig tidigt var hans stora engagemang för de små människorna i samhället och för de små länderna i världen. Det finns en linje där som stämmer såväl på den nationella nivån som ute i vida världen.
Hans politiska ställningstagande var uttryck för någon slags inlevelse för de svagare i samhället.
Kan man säga att din mor Lisbet kom att påverka sin mans politik i vissa stycken? Jag tänker på jämställdhetsfrågorna, barnens situation i samhället...
- Det skulle inte förvåna mig att hon påverkade honom på sådana områden som han själv naturligt blev engagerad i. Barnomsorgsfrågorna är ju centrala för henne, men också det sociala arbetet för utslagna människor. Där kom hon att påverka honom, tror jag, tack vare sina egna yrkeserfarenheter.
Jag uppfattade att dom hade en väldigt likartad grundsyn.
Olof Palme var ju socialist, men en demokratisk socialist!
- Just det. Det hade sin grund i hans syn på demokratin. Jag uppfattade att han menade att om man inte kunde använda demokratin till att driva rättvisefrågor och stärka alla medborgares ställning, då skulle han nog ha känt sig ganska uppgiven.
Han var väldigt engagerad i demokratifrågorna i en vid mening. Han intresserade sig inte bara för den parlamentariska demokratin, utan också för ekonomisk demokrati, demokrati i arbetslivet genom medbestämmande och sådant. Det finns typiska uttryck som han brukade använda som att ”demokratin inte får stanna vid fabriksgrindarna”.
Att Olof Palme bröt mot sin egen politiska bakgrund sägs vara skälet till att överklassen hade svårt att förlåta honom hans ”svek”. Han blev en ”klassförrädare”!  Var det därför som han senare i sin roll som yrkespolitiker möttes av så mycket aggression, det beryktade Palmehatet?
- Jo, jag tror det betydde mycket för den starka reaktion han mötte hos högerkrafterna i samhället. Han blev ganska illa åtgången från högerhåll, tycker jag. Och högern tycks fortfarande fast i sin gamla polemik mot honom. 
Att han kunde vara hård i polemiken är det väl ingen tvekan om, men aggressiv tyckte jag han bara blev när han själv blev attackerad. Privat uppfattade nog väldigt få att han var arrogant.  

Han blev ofta angripen för just denna påstådda arrogans?
- Ja, precis. Det finns dom som menar att han blev annorlunda i talarstolen än mot vad han var privat. Men jag tycker inte det. Jag känner inte att det var olika roller, utan det var ganska helgjutet. Han var ingen uddlös politiker på det sätt att han inte själv stimulerade eller provocerade till debatt. Speciellt räddhågsen var han inte. 
När man är ung kan man vara både stolt ibland och ibland förbannad på sin pappa och mamma, ja, till och med skämmas för sina dagars upphov för att man tycker dom är ”töntiga” till exempel. Det är väl inte annorlunda för barn till en berömd och omtalad statsman?
- Jag kan inte dra mig till minnes att jag hade såna reaktioner som att jag inte var överens med pappa, eller att jag reagerade speciellt negativt till några av hans uttalanden till exempel.
Har du uppfattningen att Olof Palmes idéarv håller på att glömmas i dagens svenska samhälle? Pratas det för lite om hans idéer, tycker du, exempelvis inom den socialdemokratiska rörelsen?
- Jag tror det finns flera positiva orsaker till att man inte går omkring och rabblar Olof  Palme-citat, som jag ser det. Ingvar Carlsson till exempel lade stor vikt vid politikens innehåll, och han och min far hade i grunden samma syn på de viktiga politiska områdena.
Men det finns förstås också en lite mer negativ tolkning. Och en är att det blåste en rätt kraftig högervind under 80-talet, som i krisens spår fick ett starkt fotfäste också i Sverige. 
Tror du att din fars politiska tankar kommer att tas till vara av yngre generationer?
- Förutsättningarna i samhället förändras ständigt. Samtidigt är mycket likadant. Vi upplevde i Sverige under 60- och 70-talet en stark internationalisering i samhället, och den rörelsen fortsätter ju politiskt och ekonomiskt. 
Jag tror heller inte att idéerna om det starka samhället har mindre giltighet i dag.
Hans kanske främsta kännemärke, det internationella engagemanget, borde inte intressera dagens unga mindre trots förändringarna i samhället.  Men vi måste hålla i minnet att den europeiska bilden efter Berlinmurens fall 1989 i grunden förändrats. Det kalla kriget är slut, förutsättningarna för politiken har ändrats mycket sedan han var verksam.  

Det är alltså framför allt internationalisten Olof Palme som  kommer att leva kvar i historien?
- Jag vill inte uttala mig om framtiden. Men vårt internationella beroende innebär ju att vi blivit mer sårbara och då kan det vara en poäng att ha starka och stabila samhällsinstitutioner som ger människor trygghet och tilltro till framtiden.
Det kräver att man både har en hög ambitionsnivå i politiken och att man också vårdar samhällssystemen. Vilket innebär en försiktig reformpolitik.
De välfärds-institutioner som byggdes upp under hans aktiva tid som politiker, men självklart inte bara av honom, lever ju faktiskt kvar även om de naggats i kanten en hel del. Det är trögt att förändra samhället, både att bygga upp och riva ner!
Så du tycker inte det blivit för tyst kring Olof Palme under de tio år som gått efter mordet?
- Jag tycker man fokuserat för mycket av intresset på omständigheterna kring hans död, i stället för att diskutera hans politiska idéer och gärning. Men det tycks hålla på att vända nu.

Regi, klippning, produktion Jonas Sima. Producerad för SAP och Olof Palmes minnesfond. Inspelad i Stockholm 1995-96, 37 min.
Foto Åke Åstrand, Ljud Jörgen Wannefors, Videobearbetning Håkan Alamaa, Ljudbearbetning Gunnar Tufvesson, Musik Arne Domnérus, Rune Gustafsson med flera.
   

Intervju: JONAS SIMA