Filmen om Nalen

Vi lyfter på taket till nya Nationalpalatset - och lyfter på hatten för SAMI, Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation, som satsat över 50 miljoner på nya Nalen. Nu är det mycket som händer och fötter igen på Gata Regerings 74.

Nalen, det legendariska och nedslitna dans- och jazzpalatset, har återuppstått som ett guldglänsande allmusikhus. Den 2 november 1998 var det hejdundrande invigning av nya Nalen med artistgala direktsänd i TV. Några dagar innan hade SVT visat Jonas Simas dokumentärfilm om jazzpalatset och hur byggare och målare och konstexperter återställt, dekorerat, förgyllt och fejat ”den gamla damen”, som byggjobbarna kallade huset.

Nalen är inte bara ett före detta världsberömt jazzpalats, utan en 5 500 kvm stor fastighet i centrala Stockholm med gyllene 1800-talstraditioner.
Ordenssällskapet Enighet och Vänskap byggde palatset som stod klart 1886.  Arkitekten var ung och hette Gustaf Adolf Fristedt. I ordenshuset skulle det bedrivas festligheter med ”spektakler, assembléer och conserter”.
Men ordensbröderna hade förbyggt sig med allt lull-lull och tvingades hyra ut till krögare och dansarrangörer. Under bostonvals-epoken fick Nationalpalatset heta Trocadero – och ganska snart fick etablissemanget dåligt rykte.
Offentlig dans sågs länge som ett mycket syndigt nöje.
På 20-talet bytte huset namn igen till Ceders Salonger och därefter till exotiska Alcazar.

Den stora uppryckningen kom när OS-hjälten, sportjournalisten och renlevnadsmannen Topsy Lindblom (1891-1960) övertog det nedgångna Nationalpalatset för en symbolisk krona 1934.
Topsy och Nalen är för alltid inskrivna i den svenska jazz- och nöjeshistorien.
På 40-och 50-talet förvandlade Topsy det ökända danshaket till den svenska jazzmusikens hjärtpunkt - eller BB. För det var här det svenska jazzundret föddes, med hjälp av många amerikanska och berömda faddrar. Svenska jazzmusikanter blev kända namn i hela jazzvärlden: Lars Gullin, Arne Domnérus, Putte Wickman, Roffe Ericson, Åke Stan Hasselgård, Monica Zetterlund...

Plantskola och universitet för svensk jazz

Nalen blev en plantskola och en karriärstege för svenska jazzmusiker. Utan Nalen hade vår egen hemmajazz säkerligen fått en annan utveckling.
Nalen blev också Stockholms största och populäraste ungdomsgård, framför allt för ungdomar ur arbetarklassen. På kvällarna var Stora danssalen och sidorummet Harlem med sin cabaret festligt och fullspikat med stammisar, snajdare, buggare, diggare – och danslystna brudar. Till söndagsmatineerna med dixiebanden på ”Stacken”, som det hette, smög sig skolungdomen från läroverken.
Många medelålders stockholmare kan vittna om att deras föräldrar betraktade Nalen ”syndens näste”, trots att Topsy bara tillät saftkobbel och kaffe i serveringen. Kraftiga boxare höll resolut ordning. Bråkade man eller luktade för mycket av Läkerol åkte man ut – eller blev portad och namngiven på en lista i entrén  – då vakten förstått att man sökt dölja groggen man tagit för att våga bjuda upp de tuffa Nalentjacken.
Allting kunde hända på Nalen. Topsy älskade tävlingar, jippon och det som kom att kallas ”happenings”.  Det blev inne för överklassen att på hemvägen från guldkrogen kolla in läget och de senaste tongångarna på Nalen.

Och så plötsligt var jazzeran över.

Rocken hade kommit med sina ”kungar” och dragit de unga med sig. Topsy dog, hans son Hasse tog över och gjorde om danspalatset till ett pop-palats. Men tiden hade passerat Nalen, som stängde våren 1967.
Pastor Erik Edin och hans ideella LP-stiftelse räddade Nalenhuset från att rivas.
Efter stiftelsens konkurs häromåret köptes fastigheten av SAMI, som upptäckt husets kulturvärde.
Nalen har kostat 45 000 kr i timmen att restaurera - eller 750 kr i minuten. Men så har det också blivit en glimrande skönhet, med hjälp av skickliga ådringsmålare, marmorerare, stuckatörer, förgyllare, konserverare och byggjobbare.
På ett år har ”den gamla damen” blivit helrenoverad.
Det har gått med en otrolig fart.
Slottsarkitekten Ove Hidemark har varit här och imponerats av glansen och kvaliten.
– Gubbarna har känt respekt för Nalenandan i huset. Entreprenörerna satte in sina bästa yrkesmän och alla har jobbade ambitiöst. Ett sånt här bygge upplever man bara en gång i livet, berättar den stolte projektledaren Christer Svensson hos Stockholm Konsult.

Vad minns du från Nalen?

 Monica Zetterlund:
– Nalen var den bästa skola man kunde få. Jag sjöng bland annat där med Dompans orkester. Dompan var en  sträng bandledare. Sjöng man fel kunde man få en snyting och få sitta med benen i kors!

Arne Domnerus:
- Topsy Lindblom, som drev stället i 26, år var helt tondöv.  Men han hade känsla för vad ungdomen vill höra, och han tog hit dom amerikanska stjärnor vi föreslog. Han gjorde en kulturgärning.

Putte Wickman:
- Nalen var min musikhögskola, måste jag säga. Här lärde jag mej både A och B dur. Här fanns ju alla man ville höra och träffa. Många var ju här jämt, stammisarna – och alla brudarna förstås!

Bengt-Arne Wallin:
– De amerikanska gästspelen efter kriget satte en oerhörd prägel på svensk jazz. Utan Nalen hade vår egen jazzmusik haft en helt annorlunda process, det är jag säker på.

Viktoria Tolstoy:
– Jag är ju för ung för att ha upplevt Nalen. Men jag har hört en del snuskhistorier av  musiker som var med. Många såg Nalen då som ett ”syndens hus”.  Det är kul att det återuppstått, tycker jag.

Tompa Jahn:
– Jag var ju med och uppträdde i kabarén i Harlem, sjöng scatsång och boppade. Nalen var ett fantastiskt ställe, där det verkligen kokade. Nu ska jag ta med mej mina barnbarn dit!

Lena Dahlman:
– Det var på Nalen skådespelarkarriären började för mej. Jag kom dit i mammas avlagda kappa. Då stapplade Topsy fram och sa att skulle vara med och tävla som Tusensköna. Och så vann jag!

Jack Lidström:
– Jag tror att jag och Hep Cats är det band som spelat längst på Nalen. Man dansade ju till jazzmusik då. Jag är också en av dom få som förärats Topsys Nalenpris, en bronselefant. Den är jag stolt för.

Bertil Bertilsson:
– Jag var kabaréledare inne i Harlem och minns när nedgången började, med en öppnad surströmmingsburk inne i stora salen. Publiken flydde. Nalen hämtade sig aldrig riktigt efter den attacken.

Lasse Kühler:
- Jag buggade på Nalen, hade en show där. Gud var vi slog oss. Det fanns kast som var direkt livsfarliga. Vi kom ju efter 40-talets jitterbuggare: tjocka Frotte och festliga paret Helan och Halvan.

Regi, klippning, produktion Jonas Sima. Producerad för SVT Evenemang 1997-98. 60 min.
Foto Åke Åstrand, Ljud Jörgen Wannefors, Videoredigering Tommy Ahlquist,
Ljud- och bildmixning Jens Meyer-Leegard, Håkan Linn, Göran Anderlind, Björn Perman, Ljussättning Björn Westergård, Assistenter Lova Sima, Jonna Sima,
Vinjett Per Hallerström, Ulla Öhrn Smith, Grafik Jan Stenmark, Produktionsassistent Lillebil Björkman.
Filminslag, incerat och stillbilder SVT programservice, SR bildarkiv, Grammofonarkivet, Pressens Bild DN/Expressens arkiv, ur Göran Skogsbergs program Svensk Jazz 1996, Arne Domnérus spelar, Svensk Talfilm 1952, Kvinnan som försvann, Anders Ångström 1949, Danssalongen, Börje Larsson 1955.

Medverkande musiker: Arne Domnérus, Putte Wickman, Tompa Jahn, Rune Gustafsson, Jan Allan, Erik Frank, Victoria Tolstoy, Monica Zetterlund, Bengt-Arne Wallin, Bengt Hallberg, Charlie Norman, Kenneth Fagerlund, Sven Bollhem, "Röjarn" Nyberg, Claes-Göran Fagerstedt, Nisse Sandström, Lars Bagge, Rolf Ericson, Hasse Kahn, Arthur Österwall, Gunnar Svensson, Jack Lidström, Hubbe Bergström, Dal-Pelle, med flera.
Musikinslag med Seymour Österwalls orkester, Hacke Björkstens orkester, "Norins Band" med Jan Allan, Charlie Parker, Sonny Rollins, Don Byas, Gunnar Siljabloo Nilsson, Arne Domnérus Drömorkester, Tages, The Streaplers med Gert Lengstrand.

Övriga medverkande: Fotograf Leif Erik Nygårds (vinjettbilden), dansarna Lasse Kühn och Marie Nilsson, konservator Lennart Tjernberg och Christina Thörnblom, Bertil Bertilsson kabaréledare, Lena Dahlman skådespelare, Erik Edin pastor, Nalle Nilsson inspicient, Lillemor Eriksson Nalenbesökare, Hans Lindström SAMI och Topsy Lindblom.