|
Min
katt är död
Min katt är död
är ett dokumentärspel regisserat och producerat för SVT-Örebro
av Jonas Sima, 1978-79. Manus bygger på en artikel i Expressen av
journalisten Brita Håkansson, som också spelar huvudrollen.
Fotograf är Åke Åstrand.
En
berättelse om kärlek och sorg
En
katt eller en hund dör. Äsch, säger kanske den som aldrig haft
ett sällskapsdjur. Det var ju bara en hund! Och en katt mer eller
mindre, vad spelar det för roll.
Men för många människor spelar en katts eller en hunds död en
stor roll. Ty ett djur är ofta en vän för livet. Jag har själv
aldrig haft katt eller hund och kommer inte att skaffa mig ett
djur, så länge jag bor i Stockholm. Fast vem vet, en dag kommer
kanske min lilla dotter hem och meddelar att hon förälskat sig i
en guldhamster.
Mycket riktigt. Sedan jag skrivit denna inledning till min och
Brita Håkanssons debattbok
Min katt är död, 1979, började min äldsta dotter Lova
tjata om att hon ville ha ett marsvin. Vi lovade henne detta på
hennes tioårsdag under förutsättning att hon läste en liten
skrift om hur man sköter marsvin. Den texten gick ovanligt fort
att plugga in. I djuraffären hittade hon sin helvita Mimmi som
enligt expertisen kunde få en beräknad medellivslängd på
tre-fyra år. Men Mimmi var ett segt marsvin, trots att hon
började med att knapra sönder en elledning och fick sig en
elchock som jag tror gjorde henne beständigt ängslig över
tillvaron i vår våning. Hon lämnade ytterst ogärna Lovas rum.
Men levde gjorde hon, i sex år. Lovas intresse hann svalna, och
yngre systern Jonna fick ta över skötseln. Hon hann också
ledsna - varpå jag motvilligt fick ta vårdansvaret för Mimmi.
När marsvinet drabbades av en svulst i magen och fick mycket ont,
tvingades vi åka till djursjukhuset i Alvik, där en veterinär
förklarade att djuret var så svårt sjukt att det
barmhärtigaste vore att det fick dö.
Jag försäkrar att jag grät med flickorna när lilla Mimmi fick
somna in.
Kärlek är en sak, ansvar är en annan. Den som tar på sig
ansvaret för ett djurs liv, tar också ansvar för dess död.
När Brita Håkansson, journalist och länge kollega till mig på
tidningen Expressen, skrev en artikel om sin gamla siameskatt
James, som fått sluta efter 18 år, berördes många läsare. Jag
blev också engagerad av Britas personliga berättelse om James -
namnet uttalas som det stavas!
Artikeln handlade om det svåra beslutet att låta James dö, och
om Britas sorgearbete. Många kände igen den svåra situationen
som drabbar djurägare. Detta, tänkte jag, handlar inte bara om
en död katt, utan om en livsfråga.
Erbjuder en hund eller en katt någonting utöver eller vid sidan
av gemenskapen mellan människor? Är husdjur en ersättning för
utebliven människokontakt? Är husdjur en ersättning för
utebliven människokontakt? Ett tecken på ensamhet i ett kallt
samhälle?
Mitt intresse för dessa frågor, livåskådningsfrågor, fick mig
att föreslå Brita ett nytt samarbete. Tidigare hade vi gjort ett
"dokumentärspel" för TV tillsammans,
Döden tänkte jag mig inte så, 1972, om en änkas
praktiskt och personliga problem vid ett plötsligt dödsfall.
Brita samtyckte till att än en gång uppträda i en TV-film
producerad av mig. Det nya dokumentärspelet fick titeln
Min katt är död (visat i TV 1979) och där Brita spelar
sin egen huvudroll - men det är den 12-åriga siamesen Janus som
gestaltar James.
Vi fick ett starkt gehör för vår film.
- Vi grät oss igenom hela filmen, berättade flera tittare.
Djurägare borde förberedas på hur slutet kommer att bli.
- Tänk om det vore så fint att avliva sitt djur som i Britas
berättelse, suckade andra.
- Det var en plåga att sitta hos veterinären. Jag fick vänta i
timmar på min tur.
- Jag kände mig skyldig och hade samvetskval. Gjorde jag rätt
mot min kompis? Hade jag kunnat behålla honom trots allt?
- Det var bra att vår dotter fick veta vad som en dag väntar
henne och hennes djurkompis.
- När jag var tvungen att avliva min hund för många år sedan
tog man ingen hänsyn till matte. Det var fruktansvärt.
- Man måste visa hänsyn till sitt djur, man får inte låta
djuret plågas i onödan.
- Tänk om man visade lika mycket hänsyn till människor som man
gör till djur!
- Det kändes alltför betungande att själv ta beslutet att låta
en familjemedlem, vår pudel, dö.
- När vi till sist åkte iväg till veterinären förstod vi att
vi gjorde rätt. Ändå visste vi att samvetskvalen skulle komma.
Alla sådana reaktioner på vår film, positiva såväl som
kritiska, fick oss att utveckla vårt samarbete till en bok, där
jag sökt sätta Britas självupplevda berättelse om James död i
ett vidare sammanhang med en serie intervjuer och (delvis
kritiska) dokumentära scener.
Med
både filmen och boken
Min katt är död ville vi beskriva känslor mellan
människor och djur, berätta om vänskap, kärlek, ömhet,
dåligt samvete och innerligt beroende, samt ge goda råd, inte
minst när en gammal och sjuk katt eller hund måste avlivas.
I ett samtal tog vi upp de så kallade stora existentiella
frågorna, om livet, kärleken och döden. Det kan måhända synas
anspråksfullt att se en katts död som en livsfråga - och Brita
filosofi var osentimental härvidlag: "En katt kan aldrig
ersätta en människa."
Men frågor om människors liv, deras gemenskap och deras död är
ständigt närvarande i Britas berättelse. De praktiska och
ekonomiska problem och känsloupplevelser som delas av så många
djurägare har också en "livsåskådningskvalitet",
vilket Sveriges Televisions förre "livsåskådare"
Per-Arne Axelsson reflekterar över i sin efterskrift i vår bok.
Ett djur är ett djur och en människa en människa, men
känslorna kan vara lika. Ofta uttrycker folk kärlek och sorg
öppet när det gäller djur. Det är svårare när det gäller
människor.
Jag tycker det är någonting att fundera på.
Jonas
Sima
Boken Min katt är död
(Sveriges Radios förlag 1979) är sedan länge slutsåld. Du kan
kanske låna den på bibliotek eller hitta den i ett antikvariat.
Filmen finns dock att hyra på VHS videokassett.
Skriv
ut |
