KAJSA

Kortfilm om en gammal gatumusikant producerad för TV-programmet "Timmen", 1967. 

Huvudpersonen, framlidna Karin Lizzie Norlin, var i många år en känd och udda profil i Stockholm där hon ofta sågs sitta hukande i tunnelbanan med en schal över håret och spelandes på sin klarinett. Hon spelade alltid kända melodier efter noter som hon lagt upp i klarinettfodralet. Det handlade aldrig om någon improvisation.

Jag spelade också sensommaren 1967 in en film om en narkotikamissbrukare för TV, men som TV-ledningen av socialpolitiska skäl inte vågade eller önskade visa. (se "Porträtt av Per", 1967).

Filmen "Kajsa" väckte viss uppmärksamhet i pressen vid sändningen i TV. Vid den här tiden fanns en enda TV-kanal och ett brett underhållningsprogram som "Timmen", som sändes kl 20 på lördagskvällar hade praktiskt taget halva befolkningen som tittare. Inte undra på att många minns filmen och "Damen med klarinetten"!
Framför allt var det avslöjandet av hur Kajsa bytte om och satte på sig enklare och tåligare kläder på Stockholms central, där hon hyrde en förvaringsbox, som gav reaktioner. En del upprörda menade att Kajsa fuskade med sin fattigdom och att hennes gatuspel var en form av cyniskt bettleri.
Till råga på allt berättade Kajsa att hon bodde modernt med en dotter i en av Stockholms södra förorter.
- Det är ett fritt och behagligt liv, berättade hon.

När jag träffade Kajsa i tunnelbanan en tid efter TV-sändningen sade hon sig vara nöjd med filmen men mindre road av människors moraliserande. Hon menade att hon skulle uppfattas som en traditionell gatumusikant som följt med sin tid och spelade i tunnelbanan i stället för att spela på stadens innegårdarna .

För några år sedan försvann Kajsa ur gatubilden - hon var redan ganska gammal och sliten när jag filmade henne för 37 år sedan - och jag utgick från att hon dragit sig tillbaka med ålderns rätt.
Något senare såg jag en notis i en morgontidning att Karin Norlin avlidit efter en tids sjukdom.

I mars 2004 tog avdelningen "Stockholmsliv" i Dagens Nyheter upp mysteriet med "Damen med klarinetten" och efterlyste information om henne. Jag kunde då lämna en del upplysningar om Karin Norlin. Andra läsare hörde av sig med andra fakta, både till tidningen och till mig. Nyfiken på hennes öde hade jag tidigare tagit kontakt med flera poliser som haft Stockholms city som sitt arbetsfält. Alla mindes Kajsa. Hon var aldrig till något besvär, men polismännen tog ingen personlig kontakt med Kajsa och lärde aldrig känna henne. En av poliserna berättade dock att Kajsa en gång blivit rånad på sina ihopspelade pengar.

- Oftast satt hon bara där i tunnelbanan, helst i gångtunneln mellan Centralen och T-centralen och spelade på sin klarinett, dag efter dag. Och det lät allt jämmerligare, berättade flera av polismännen jag talade med.

Karin Norlin föddes den 12 december 1914 i Annedal i Göteborg. Hon kallade sig Kajsa när jag filmade henne. I en intervju som reportern Arne Wirén gjorde med henne för tidningen metro 25 augusti 1995 - då är hon 80 år - ville hon helst heta Lizzie, som hon ju också var döpt till. Hon hade efter 50 år som gatumusikant dragit sig tillbaka. Hon var sliten, hade drabbats av reumatism och fått ont i ryggen och benen av draget i tunnlarna. Nu hade hon svårt att röra sig och var tvungen att hasa sig fram över golvet, men var för övrigt pigg. 

Hon bodde i en liten villa på Runvägen i Västerhaninge som hon kunnat köpa med pengar (34 000 kr) hon fått när hon sålde sin bostadsrätt på Backvägen i Tullinge.
En tid hade hon en tio år yngre sambo, Lasse, som också varit gatumusikant. Det påstås att de träffats i tunnelbanan i Stockholm och spelat där tillsammans, men det har jag aldrig sett. I motsats till sambon var Kajsa, som jag föredrar att kalla henne, nykterist och vegetarian. Ungarna i Tungelsta brukade kalla henne för "Lökis" för att hon stank vitlök!
- Alla mina gamla kolleger är döda, spriten tog dom, berättade hon. Själv drack hon inte ens kaffe!

Kajsa blev en legendarisk gatumusikant som många stockholmare fortfarande minns och funderat över. Ganska yviga buketter av myter har vuxit upp kring "Damen med klarinetten". Till exempel fantastiska påhitt som att hon blev hemkörd i Rolls-Royce efter spelningarna inne i stan. Många har påstått att hon blivit miljonär på sitt spelande och att hennes hem var fyllt med antikviteter. "Du som är miljonär ska inte sitta här och tigga!" kunde folk fräsa åt henne.
Åt detta fnyser Kajsa i metro-intervjun:
- Jag gjorde kanske en hundralapp om dagen. Hur kan man bli miljonär på det?
Men hon var rädd för att ohederligt folk skulle få veta var hon bodde och få för sig att hon hade pengar gömda hemma.

Hon berättade att hon såg sitt spelande som vilket jobb som helst. Klockan fem varje morgon gav hon sig iväg på den långa resan in till stan. Hon spelade helst på förmiddagarna när det ännu inte hunnit bli så stökigt i city.
Hon har en dotter, Lena Kristina född 1957, som inte var så förtjust över att ha en mamma som spelade på gator och torg. Dottern lämnades som dagbarn i Lillgården i Tungelsta när mamman åkte in till stan för att jobba.

En annan myt är att Kajsa var utbildad musiker. Det var hon inte. Hon hade börjat med att spela mandolin. Sedan tog hon några lektioner i klarinett. Hon lärde sig aldrig spela bra på instrumentet. 
För mig som själv spelar klarinett hellre än bra blev filmen om Kajsa min första film om klarinettister. Senare har det blivit fler filmer om klarinettister: "Åke Hasselgård Story", "Pipmäster", Putte Wickman à la Clarinette", "Putte på Stampen" och "Klarinettkungar". Så kan en passion påverka ett filmliv!

Produktionsuppgifter
Kajsa
Regi Jonas Sima, foto Tony Forsberg (svartvit, 16 mm film, normalbild 1:1,37), ljud Tage Sjöborg, klippning Ingemar Bygdestam.
Längd sex minuter (finns som VHS video och 16 mm film med separat magnetljudband).
Sänd i TV 1967-11-11.