DVD-film med box och cover 230 kr Med bonusfilm. Inklusive expeditionsavgift.    Köpa film, klicka här?

VARNING HARNING!

 Jonas Sima om
ANDERZ HARNING  

VAD VAR DET JAG SA är den utmanande devisen på minnesstenen över Anderz Harning i Hudiksvall.
Författaren, förargaren och akademiledamoten Anderz Harning dog på sjukhuset i Mölndal den 23 april 1992. Han blev 54 år. Hans stoft kremerades och spreds i smyg av hans döttrar i Öresund; inför allmänheten sades det efter begravningen att hans aska grävts ner utanför hans sista skrivarlya på Konstepidemin i Göteborg. På platsen planterades en sibirisk gran, ett träd som kan bli hela 600 år gammalt. 

Till oss närmsta kompisar i Hälsinge Akademi, författaren Sven O Bergkvist, konstnären Bisse Thofelt och jag, hade Anderz mumlat om att han inte hade något emot att en minnessten placerades i hans gamla hemstad Hudik. Bisse började leta efter en passande bumling och hittade  småningom en bjässe i ett grustag i Hallstaåsen. Blocket påminde om Anderz egen rondör, var tungt och med det rätta skrovlet i graniten. Stenen hade legat djupt i marken och var inte påverkad av luft och växtlighet.
Den forslades till ett stenhuggeri i Bergsjö, där inskriptionen höggs in i versaler.

Vi diskuterade var stenen skulle placeras: i födelseorten Stocka, vid hamnen i Hudik, längs Kärleksstigen runt Lillfjärden eller någonstans inne i stan. 
Vi kom plötsligt på den rätta uppställningsplatsen: utanför Hälsinglands Museum vid Storgatan i Hudiksvalls centrum, bakom balustraden där Anderz ofta satt efter skolan och där de unga fortfarande sitter och snackar. Och med en telefonkiosk inom räckhåll för denne storsnackande telefonmissbrukare!

En offentlig utsmyckning som det inte råder delade meningar om och pratas om försjunker lätt i likgiltighetens anonymitet. Tänk bara på vilket bråk det blev kring Snoddasreliefen i Bollnäs. Och Anderz var en författare som tog plats och som det svängde om. 

Vi initiativtagare hade trott att minnesstenen över Anderz skulle uppfattas som kontroversiell i den lilla staden - och vi var säkra på att vår kamrat flinade och höll med där bakom Pärleporten. Anderz hade ju skällt ut polischefen, skattechefen och andra lokala potentater, för att inte tala om hur han ”skandaliserat” sina föräldrar (vilket man ännu kan få höra hos borgerskapet) med sina självbiografiska romaner om sin nazianstuckna familj, Stålbadet och Asfåglarna.

Men muséets ledning tyckte till vår överraskning att det var en god idé, och vi fick också stöd av kommunalrådet Berndt Söderström, som lät kommunen bidra med frakten och utplaceringen av stenen på platsen.
Den 6 oktober 1995 invigdes stenen i samband med att Hälsinge Akademi svarade för ett kulturprogram i Hälsinglands museum under Konstens vecka.
Många hudikbor hade samlats spontant på gatan utanför gamla Telehuset för att bevittna avtäckelsen, med tal, diktuppläsning och musik av Akademins ledamöter.

När jag lärde känna Anderz Harning var han 16 år och bodde i det gamla posthuset - som sedan blev Telehuset och därefter togs över av muséets administration. Här bodde Anderz inhyst hos sin älskade mormor. Hon brukade berätta skrönor för honom om landet Bortom Bortom när han var liten och rädd för örfilarna och de vuxnas hån.

Vi blev klasskamrater i gymnasiet i Hudiksvall, i första ring på den fyraåriga latinlinjen. Men för Anderz blev det en kort skolkarriär, knappt ett år.  Nettonärvaron i läroverket var väl inte ens en termin - hans frånvarotimmar slog rekord - och mitt under en latinskrivning strax före jullovet 1954 reste sig Anderz slängigt ur sin bänk, gick fram till katedern där lektor Cavallin satt och vaktade och slog sina papper hårt i bordet och röt: ”Nu ger jag fan i det här!” 

Därefter gick han till sjöss - eller kanske tvingades ut av sin far skeppsmäklaren, som förgäves sökte få hyfs på den obändige sonen.

Jag hörde inte av honom förrän han, inte alls överraskande för oss kompisar, debuterade med romanen Fridagar, 1961.
Jag hade tagit studenten och gjort lumpen och fått jobb som sommarvikarie på Hudiksvalls Tidning. Nu fick jag uppdraget av chefredaktören att anmäla boken av bygdens son. Jag minns att jag satte rubriken ”En finnig debut” över min recension.
Anderz blev inte alls sur, utan kunde medge när vi senare råkades att det var en ganska träffsäker beskrivning av hans förstlingsverk.

15 romaner, hundratals noveller och tusentals artiklar senare besöktes han av Bisse och mig på sjukhuset i Göteborg dagen då han fyllde 54. Han skämtade stoiskt, för att inte säga tappert, om Pärleporten, som han insett att han ganska snart skulle passera igenom. Skrockande sade han att hans eventuella gravsten - eller minnessten - skulle ha texten VAD VAR DET JAG SA.
Vi hade hört tiraden förr. ”Det kommer att visa sig att jag hade rätt”, brukade han förklara för oss.
Sedan sjöng han för oss, svagt men tydligt, sin favoritlåt efter Lapplisa: Jag byter ej bort, den skatt jag fått,  för millioner, jag mår så gott…

Anderz hade en skräckinjagande humor och en förargelseväckare var han, alltid.
Han önskade att Akademin skulle ta till vara hans litterära kvarlåtenskap, och i en  pärm med outgiven poesi har jag hittat dikten Självbiografi.  

    Jag trodde länge att jag sov i havet:
 med ortoceratitens envishet
uppehöll jag mig alltid i de lägre skikten
 Mycket sällan borrade jag igenom speglarna
- men där bakom fanns absolut ingenting

 Jag kan inte minnas att vi någonsin drömde:
vi mätte inte ens tiden 
och knaprade bara förstrött på algerna

 Jag svalde inte ofta
men ändå inte tillräckligt sällan.  

Varning! Harning!

När Anderz Harning strax före sin död i april 1992 uppdrog åt kulturgruppen Hälsinge Akademi, som han varit med och grundat, att ta hand om hans litterära kvarlåtenskap, var det alltså tämligen okänt bland kamraterna att han också tidvis skrivit en hel del poesi.

I den efterlämnade pärmen finns en ganska stor mängd dikter av Harnings penna. En hel del är osorterat, andra texter är sviter eller ingår i block som han  kanske haft för avsikt att ställa samman till en diktsamling, till exempel Provokationer, 1962.
Den där jävla Oscarsson är en debattdikt som ingår i detta ihophållna manuskript. Den utgår från Per Oscarssons famösa framträdanden i Hylands Hörna på 60-talet, där skådespelaren klädde av sig i bara kalsongerna inför en bestört programledare och TV-publik. 

Veterligt har Anderz Harning aldrig haft seriösa planer på att publicera sig som poet. I början på 80-talet skämtade han allvarligt när han skickade in till en kulturredaktion ”anti-sociala dikter” skriva under det påhittade namnet Mörk-Nils Johansson, Färila.Av olika anledningar blev det ingen publicering – kanske avslöjades Harning eller så har han själv blivit tveksam. 

Dikten apropå människan förgår men byråkratin består är en av dessa Mörk-Nils dikter, från 1981. Texten pekar mot – eller är inspirerad av – Harnings satir över svensk åldringsvård i romanen Mogadondalen, 1982, som blev författarens sista.
Dikten Visst finns det hästar, 1988, publicerades på författarens uppmaning av hans kollega Niklas Rådström i Dagens Nyheter – där Harning ju varit mångårig kåsör – efter Anderz död. Texten är skriven i Turkiet under en av Harnings sista utlandsexpeditioner. 

Det äldsta fragmentet i Harnings poesipärm är en text daterad 1956. Han har då ganska nyligen lämnat Hudiksvalls läroverk mitt under läsåret och förmodligen gått till sjöss.
I början på 60-talet omsätter Harnings stora jazzintresse många texter som är tidstypiskt inspirerade av bluesen och flera av jazzens främsta personligheter, särskilt Bessie Smith, vars inspelningar på ”stenkakor” han samlade på under skoltiden. Här finns också ett embryo till en diktsamling arrangerad i skilda stämningar kring jazzens olika instrument och musiker. 

Sig lik som lyriker

Plågad av skattefogdar och byråkratisk överhetsnit skriver Harning också många ilskna lyriska texter, till exempel den symtomatiska Byråkrat,1968.
Anderz Harning förefaller inte ha varit en genuin poet – av vad jag kunnat se – trots att han är en framstående prosalyriker, med grandiosa naturskildringar som kännetecknar hans romaner. Hans rent lyriska texter – i vart fall de som återfunnits i hans ”poesipärm” – har oftast satirisk polemisk udd, i en programmatisk mening.
Centrallyriska försök är sällsynta i det efterlämnade manuskriptet.Men den personliga attacken, tonen, rytmen och ämnesvalet är omisskänigt harningskt. Han är sig lik, också som lyriker. 

Det är ganska osäkert om Anderz Harning önskat att hans lyriska övningar över huvud taget skulle tryckas. Jag har inte funnit några belägg för att han planerat någon lyrikutgivning.
Det är möjligt att han övade vissa uttryck och vässade sin satiriska penna med att skriva prosapoem i ämnen som han sedan utvecklade i romaner, noveller, debattartiklar;att hans poesi skall uppfattas som just övningsstycken och skisser. 

Harning tycks för övrigt haft en låg skattning av poeter. I varje fall raljerade han gärna om ”små poäter”, som han tycktes mena uppträder ängsligt och som kan vara rädda för ”vittra” och därför inte vågar vistas i skogen – och inte heller utför ett rejält litterärt arbete som prosaister gör!
Harnings egen machobild tålde tydligen inte det ”omanliga” och ”feminina” som han hävdade fäste vid lyrikskrivarna. Vad som är jargong och vad som är äkta kritik och känsla är nu omöjligt att avgöra. Antagligen är poesin en sida hos honom som han fullt ut inte vågat bejaka.
Kanhända skulle Harning ändå ha gillat att reta sin läsekrets en smula med sina poetiska provokationer.
Här finns utrymme för en djupare analys av hans person och författarskap. 

Jonas Sima

Filmen Varning! Harning! ( 40 min) är inspelad på flera platser i Hälsingland sommaren 1983 i samband med att romanen Mogadondalen nyligen utgivits. Författaren och förargaren sommarbodde då dels i stipendievistet Salagården, Delsbo, dels på det Vikstenska författartorpet Ängratörn, norr om Färila.
Fotograf är Erik Eriksson. Producent Jonas Sima för TV2.