GLADA HUDIK  

Det gladaste för mej med Glada Hudik är att jag föddes här.
”Glada Hudik” är således en livslång och pågående berättelse hos mej.

Det var apropå Hudiksvalls 400-årsjubileum som stad 1982 jag fick tillfälle av SVT i Sundsvall att göra en hyllningsfilm om min födelsestad. Åtskilliga prominenser i staden utgick givetvis från att det skulle bli en allvarlig presentation av stadens kultur och näringar, med dem själva  huvudrollerna. I stället gjorde jag och min medproducent Stig Ehnebom till mångas förskräckelse tvärtom: en så kallad ”gladdokumentär”, som på ett anekdotiskt sätt presenterar staden genom några av dess original och lustiga profiler. 

Nu hör till saken att både jag och Ehnebom har vuxit upp i Ljusdal, sex mil från kuststaden Hudiksvall. Min pappa skulle försöka hitta ett yrke åt mej efter det jag tagit realexamen vid samrealskolan i Ljusdal – och han föreslog att jag skulle bli socialkamrer och söka plats på socialkontoret i köpingen. Jag fylldes av fasa. Jag insåg att min enda möjlighet att fly socialkamrerskarriären var att fortsätta att läsa. Så jag sökte och lyckades jag ta mej in på den fyraåriga latinlinjen vid det ärevördiga Högre allmänna läroverket i Hudiksvall.

En skolkamrat från köpingen och jag inackorderades hos ett före detta lanthandlarpar med villa på Ringvägen i Hudiksvall. Gatan ligger inte långt från läroverket, ändå lyckades jag nästan aldrig komma i tid till den förhatliga morgonbönen i aulan.

Första kvällen i Hudiksvall föreslog jag min kamrat att vi skulle uppsöka den exotiska hamnen. Min kompis hade redan hört från vår nya och mycket brådmogne klasskompis Anderz Harning att man kunde köpa en flaska smuggelwhiskey billigt på de utländska lastbåtarna.
Men när vi kom till korsningen Kungsgatan-Storgatan – och stod där i backen och blickade ned mot stadens i våra ögon myllrande centrum – så sa min änglige kompis: ”Nä, jag tycker vi inte går längre i dag så att vi hittar hem!”

De fyra läroverksåren får bli en lång parentes i det här sammanhanget – det är som man säger en helt annan historia. Jag kom dock snart att bryta upp från Ringvägen – jag blev osams med värdparet eftersom man inte fick ta emot ”flickor på rummet”, som det hette. I stället flyttade jag strategiskt in i ett rum i en patriciervåning i Automathuset, precis mitt emot gamla flickskolan. Med en bedårande utsikt över skolgården, eller snarare trottoaren framför, där flickskolans skönheter stod och smygrökte.

Ungdomens stad

Mitt Glada Hudik är framför allt ungdomens Hudik. Det var roligare förr, som förre grushandlaren Göte Borg brukade säga. 
Att bo inackorderad på sorglöst avstånd från föräldrahemmet gav stor frihet, under begränsat ansvar. Mina skolkamrater, som bodde hemma i Hudiksvall, levde naturligtvis under mycket strängare social kontroll. Den här avundsvärda situationen utnyttjade jag och mina lika lyckligt lottade inackorderade kompisar på så sätt att vi var ute och dansade tre kvällar i veckan: onsdagar på Kullen i Hudik, lördagar på Folkan i Näsviken eller Forsa, söndagar på Godtemplarhuset i Hudik eller på Folkets Hus i Iggesund. 
Ibland var det också dans i nya Idrottshallen, där man hartsade det gröna golvet – och till och med hade satt upp en mörk ”kärlekstunnel” i mitten där det naturligtvis var folkstockning. Orkestrarna var Murres trio i Forsa, John-Åkes i Näsviken, Sigge Erikssons gäng på Kullen ,Gösta Svenssons (redan då) i Godtemplarhuset; och någon berömdhet som Simon Brehms orkester kunde gästa Iggesundsfolkan.  

Jag hade lyckats lära mej foxtrott på de s k samkvämen på realskolan och sedan övat stegen på den moderna dansbanan i Ljusdals på den tiden berömda, eller beryktade, folkpark.
Mitt problem var dock min stigande närsynthet. Jag slutade tvärt med glasögon i folkskolan när jag blev retad för ”glasögonorm”. När jag kom till läroverket i Hudik skaffade jag moderna bågar och börja bära glasögon. Men jag insåg – med viss rätt – att glasögonen var i vägen vid s k raggning på dansgolvet.

Därför tror jag många damer i min egen ålder här i kommunen ännu minns den där fjantiga typen som spanade in tjejerna med att titta genom glasögonen – sedan stoppa dom i innerfickan och ta sikte på den utvalda som nu var en suddig person i rött eller grönt eller på nåt annat sätt utmärkande.
Vid den här tiden var dansgolven strikt uppdelade i två hälfter: männen på ena sidan, och kvinnorna på den andra. Under rusningen – eller galoppen – mot tjejerna hände det inte alltför sällan att den där röda suddiga klänningen hann bli uppbjuden – eller hade ändrat position under tumultet. Hon var försvunnen och plötsligt stod jag där fånigt famlande och halvblind och tvingades bjuda upp den som stod närmast. Det blev ofta överraskande möten.

Mina biovanor

Jag hade jag förskaffat mej biovanor hos bröderna Ellströms tre biografer i Ljusdal, men min framtida yrkesinriktning fick jag säkert, medvetet eller inte, som radskrivande filmskrivare i Hudiksvalls-Tidningen. 
På den här tiden på 50-talet fanns det tre biografer i Hudik: Rita och Röda Kvarn på Storgatan, och Skandia på Trädgårdsgatan. En skolkamrat, en duktig gymnast (inte gymnasist) vid namn Olle Fors, hade lyckats bli recensent för HT. Problemet var att han inte gillade att skriva. När han upptäckte att jag älskade film och gillade att skriva fick jag följa med honom på biobesöken. Honoraret var två gratis biobiljetter. Så han fixade uppdragen, och jag skrev recensionerna. Så småningom tog jag helt över ruljansen och blev filmrecensent i HT, först under signaturen ”Jonas” kort och gott  – senare kallade jag mej ”Cinema”.
Jag inbillar mej att mina filmskriverier hade uppmärksammats av chefredaktören, tillika travdomaren Olof Trolin, för när jag efter studenten och lumpen sökte sommarvikariat som volontär på HT fick jag jobbet. Lönen var 400 kronor i månaden, och arbetet blev först den besynnerliga uppgiften att sitta i växeln och samtidigt läsa korrektur på Trolins politiska ledare. Han menade väl att jag som studerande lärt mej att stava någorlunda. Jag upptäckte snart två saker: det gick inte att leva på 400 kr i månaden ens i Hudiksvall 1958, och att det var mycket fult att sitta i växeln och tjuvlyssna på personalens kärlekstrams. Jag bad om förflyttning och fick påökt till 500 kronor.

Ganska snart var jag reporter, om inte precis flygande, men jag hade skaffat mej en sämre begagnad skoter, av det tvivelaktiga märket Parilla med Huskvarnamotor (säkerligen en raritet i dag). Jag slapp i alla fall att begagna redaktionscykeln, den som användes av redaktionssekreterare Bertil Lundberg, ihågkommen som ”Belund”. Det här var på den gamla blytiden och gubbarna i sätteriet – typograferna – var alla personligheter var och en på sitt sätt. 
Mitt första stordåd höll på att sluta illa. Sommaren 1958 var het, mycket het. Granne med HT:s sätteri låg dåvarande Dahls skrothandel, där det fanns ett upplag med ben från slakthusen. Benen skulle väl användas till lim, kan jag tro. Stanken var vedervärdig från benhuset. Typograferna klagade över att de inte kunde ha fönstren öppna i värmen för stanken, som till och med slog ut skitlukten från sulfitfabriken i Iggesund.
”Du”, sa ombrytare Åhlund till mej. ”Du som är ung och uppkäftig och skrivkåt, kan inte du sätta ihop en blänkare om den där jävla stinkande benhögen!” Han undvek att säga ”ung och dum”, för skrothandlaren var en av HT:s viktigare annonsör. ”Visst”, svarade jag lättsinnigt, ”men måste inte insändare eller debattartiklar godkännas av chefredaktören eller redaktionssekreteraren?”
”Hörrudu”, sa Åhlund, ”det där fixar vi här i sätteriet, sätt dej och skriv du bara!”

Någonting ruttet i Hudik

Nästa dag kom Trolin utrusande från sin chefredaktörsmodul och viftade upprörd med en färsk HT. ”Vem har skrivit den här insändaren?” hoade han. Han pekade med ett darrande finger på en ganska stort uppslagen text med rubriken: ”Det är nånting ruttet i staden Hudiksvall”.
Ingen i tidningshuset hade naturligtvis en aning om hur den förgripliga texten hamnat i tidningen.
Skrothandlaren kom uppfarande och stängde in sig med en skakad chefredaktör och ursinnig ekonomisk direktör. I sätteriet var jag hjälte – och nästa sommarvikariat blev jag till och med nattredaktör.

Mina tre somrar som journalist på HT gav trots allt mersmak på yrket – och det var en perfekt utsiktsplats för att lära känna Hudiksvall och många hudikar. I dag har jag stor behållning av Lars Gösta Larssons krönikor i HT under vinjetten ”nu&då”, som berättar om personer och företeelser i ett förflutet Hudik med omnejd. Hoppas han fortsätter med den kulturgärningen!

Filmen Glada Hudik togs inte emot nådigt av den tidens ledande borgerskap i Hudik, inte oväntat; man tyckte alltså i de kretsarna att ett 400-årsjubileum var alltför högtidligt för att skoja om på det här respektlösa viset. 
Men samma TV-kväll hösten 1982 – som blev en riktig Hudikafton - visades också mitt mer seriösa filmporträtt på Hudiksvallskonstnären Gösta Bohm, God vän med Skapelsen heter den rullen. Därmed blev det balans i jubileet.

FRÅGOR om GLADA HUDIK  

·          Vilken svensk stad har haft en kvinnlig styresman som kunde berätta roliga historier om vår nuvarande kung – och ta sig vatten över huvudet?

·          Vilken stad i riket har hållit sig med en polismästare som spelar folkmusik på fiol och gärna drar en skröna om hembränningens fröjder och förtretligheter?

·          Vilken stad norr om Dalälven kan visa upp en bonde som är både skådespelare och auktionist och som på mål berättar roliga historier likt Delsbostintan?

·          Var någonstans sjönk i själva verket lyckolandet Atlantis?

·          Hur vid alla surströmmingsben har staden Hudiksvall fått sitt glada epitet?

·          Var uttrycket ”en glad hudik” känt i hela landet redan på 1850-talet?

·          Stämmer det att staden fick sina privilegier år 1582 under namnformen Hudwijkswald av kung Johan III – och därmed blev Sveriges äldsta stad norr om Gävle?

·          Är det nått glatt i Glada Hudik nu för tiden?

Musiken i filmen utförs av den numera upplösta gruppen Iggesundsgänget, med Östen "med resten" Eriksson och Britt-Marie Swing.