I HUVET PÅ n´GAMLIN

 Jonas Sima om
Yngve Gamlin

Yngve Gamlin 1926-1995:

Tusenkonstnär som motsvarar det svenska geniet: kort blomstringstid och långt nedvissnande. Ypperlig scenograf och svårstoppad idéspruta. Hjälpte Povel att knåpa ihop KnäppUpp. Var stolligaste skägget bland utskällda tv-Skägg. Gjorde roliga korta filmer och allvarliga långa. Upphov till tok som Hjolbänningen och Morbror Ruben. Superkändis som blev en tragisk ”glömdis”.
 

Tragisk! Glömd?

Jo, det stämmer nog in på Yngve Gamlin. Men fenomenet eller projektet Gamlin rymmer så mycket mer och är alltför fantastiskt för att bara kallas tragiskt och för storslaget att lämnas på glömskans orättvisa sophög.
Personligen ser jag på Gamlins gärning som en av de mera livgivande i modern svensk nöjeshistoria.
Att han ännu inte fått sitt rättmätiga utrymme i tidens lexikon kan förklaras dels av hans kontroversiella personlighet, dels av att hans konst framför allt var ingivelsens och ögonblickets. Där blev han en mästare. En bok borde skrivas om begreppet Gamlin och om hans många roller i svensk underhållning och i vårt teater- och filmliv. Detta tänker dock inte jag göra, utan i stället har jag här tecknat ner personliga ihågkomster och iakttagelser från mina tillfälliga kontakter med Gamlins kraftfält.

Det började 1963 på gamla Stockholms-Tidningen, ”Stocken”, som huserade i de klassiska Klarakvarteren.  Filmkritikerkollegan och kamraten Björn Norström, en begåvad och bohemisk filmskribent från Östersund, inviterade mig en kväll till det främsta intellektuella vattenhålet i Stockholm: Operabaren. Det var mitt första besök där och blev mitt första möte med Yngve.
”Baren”, som den kallas kort och gott, hade fått en interiör uppryckning av dåtidens främste kroginredare, nämligen Yngve Gamlin. Som betalning hade han fritt vivre av källarmästaren Tore Wretman, vilket Gamlin utnyttjade genom att titt som tätt sitta  på Baren eller Teatergrillen och hålla hov.

Björn Norström hade som redaktör för filmtidskriften Filmrutan skrivit en mycket uppskattande essä om Gamlins kortfilmer. Det var första gången någon hade tagit Gamlins filmande på riktigt allvar, och Yngve blev stormförtjust. Snart fanns Norström ständigt vid hans barbord; och när Republiken Jemtland bildades med Yngve som dess förste och självskrivne president utnämnde han raskt Björn till sin vice president.

En av ur-Knäppupparna

Yngve Gamlins filmverksamhet var mer omfattande än många vet. Till hans filmografi hör att han anonymt gjort dekor och gett idéer också till en lång rad reklamfilmer. Dessutom har han uppträtt som skådespelare i ett antal filmer.
Man kan säga att han filmdebuterade redan 1949 med en originell filmsnutt till revyn ”Byssan lull” på Stockholms högskola. Det är också på högskolan han får kontakt med Studentteatern och där verksamma regissörer som Per Verner-Carlsson, Bengt Ekerot, Bengt Lagerkvist. Det var på landets första källarteater, Studiescenen,  en gammal potatiskällare på Valhallvägen, som Yngve gjorde sin debut som teaterdekoratör och scenograf, med en enkelt genial lösning till Stina Aronssons ”Syskonbädd”.
- Jag slog knock på publiken, mindes Yngve. Jag lät drömgestalterna gå direkt genom väggarna. Jag hade gjort randiga tapeter av gummisnoddar från pyjamasbyxor, som jag belyste med strålkastare jag hade tillverkat av mjölkflaskor. Jag har alltid sett det som en utmaning (ett av favoritorden) att göra små scener till effektiva scenrum, förklarade han belåtet.

Några år senare, 1954, är han medförfattare till Povel Ramels ”I rök och dans”. Ett av avsnitten har han också regisserat, en pricksäker parodi på svensk bondefilm typ Hon dansade en sommar och med Martin Ljung som den dråplige ”Tattar-Martin”. Som förprogram till långfilmen (som klippts ner från en fyratimmarsversion!) visades två kortisar av Yngve, Trailer och Från ax till limpa, den  senare en stilsäker drift med så kallad informationsfilm.

Nu behövde Yngve Jönsson inte längre försörja sig som fönsterdekoratör - som han utbildat sig till - på varuhuset PUB. Han hade kommit som ett snöskred en aprilafton 1945 med en tunnbrödsstut med getost i näven och snabbt fått in en fot i Stockholms nöjesbransch. Snart skulle han få in hela den än så länge spensliga kroppen i det svenska teaterlivet och byta efternamn till det slagkraftigare Gamlin, påhittat av språkprofessorn i ”riktig svenska” Erik Wellander.
”Hur fan kan man heta Jönsson och vara begåvad”, muttrade professorn.

1952 hade Yngve fått kontakt med Povel Ramel inför den första KnäppUpp-revyn ”Akta huvet”, förmodligen rekommenderad av sig själv. Småningom skulle samarbetet och den personliga vänskapen kompliceras mellan de båda skojfriska snillena. Men i sin första memoarbok ”Som om inget hade hänt” (1999) skriver Povel mycket uppskattande om ”Mirakeldekoratören”. Han och producenten Felix Alvo hade funnit den felande länken de drömt om:
”Han damp plötsligt bara ned mitt ibland oss och visade sig dessutom vara en fullkomligt genial idéspruta…Det nästan fyrkantiga ansiktet, markerat av en tillbakadragen skäggkrans, glada skälmögon bakom brillorna och ett ivrigt ordflöde med jämtlands-eko ur streckmunnen, så var mitt första intryck av Yngve Gamlin. Det intrycket kom att bli bestående, liksom vår vänskap. Yngve blev utan tvekan en av de viktigaste komponenterna i den glada framtid som väntade runt hörnet. Han var ett totalt geni med en mångsidighet som måste kallas unik.
Rolig dessutom, allra roligast privat i slutna kretsar, en egenskap han för övrigt delade med Martin Ljung. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som åt dessa herrar när de kom loss i ogarderad blomning mellan skål och vägg.”

Det blev flera KnäppUpp-revyer och filminspelningar ihop med Povel Ramel och Martin Ljung under 50-talet: I rök och dans, Ratataa eller Staffan Stolle Story och den havererade ”Afrikafilmen”, vars spillror i dag bara finns kvar i form av vilda myter. Yngve uppträdde ibland själv med egentillverkade ”gubbar”, som dirigenten i Ratataa och i radio som Morbror Ruben, figuren som gaggade så igenkännande i Första Svamlaren. Små parodiska pärlor som många än i dag förknippar med satirikern Gamlin.

”Hjolbänningar” är höjdpunkten  

För mig framstår pseudo-dokumentärerna som de absoluta höjdpunkterna i Yngve Gamlins satirkonst, i första hand Hjolbänningar (1961), där Gamlins ”Tjärbrännarn” låter sig motvilligt intervjuas om det mystiska myrfolket, The Flata monster (1962), om Storsjöodjuret, och den perfekta parodin på Korsnärgården, Vid sidan av leden (1963),  jämte glesbygdsskämtet Kan bussen komma? och kvalitetsbelönade novellfilmen Elsa får piano (båda inspelade 1972). Sina dokumentärparodier spelade han in med enklaste rekvisita ”bakom knuten” vid sommarstället på Öhn under semestrarna. Varför visar televisionen inte dessa fenomenalt roliga humoresker, denna veritabla filmskatt, i ständiga repriser?

På 50- och 60-talet blev Yngve Gamlin så gott som oumbärlig i teaterlivet, på krogen, i film, i radio och senare på tv, inte minst som ”sabotör” i Hylands Hörna. En del avundsmän kallade honom ”Den störste amatören” Och visst var han amatör i meningen outexaminerad men också älskare i meningen fingerspetskänsligt kunnig om det rätta sättet att få föremålet för kärleken att blomma. Han var en artist ut i fingerspetsarna som kunde surfa på lätta vågor och också bottna när han ville.

Jag har inget distinkt minne av Gamlins sceniska närvaro i de tältversioner av KnäppUpp jag som ung såg i Ljusdal i Hälsingland, däremot minns jag hans kortfilm Sävdykaren som en uppenbarelse. Filmen med den tyska undertiteln Der Wassersprüchler visades som förspel till spelfilmen Den store amatören 1957. Den är en sanslös parodi på en för tiden typisk naturfilmsexpedition: här på jakt efter ett så sällsynt biologiskt fenomen att det gäller att få syn på det innan man hunnit upptäcka det.

I och med den kortfilmen börjar jag notera Gamlins namn i tidningarna. Genast upptäcker jag att han är notoriskt närvarande i pressen, det går inte en dag utan att någon tidning har en notis eller artikel om fenomenet Gamlin. Han gör scenografier till teaterpjäser och operor - hans scenografiska genius i Eldfågeln och Törnrosa lever kvar i habituéernas minnen. ”Sätter man bara rätt ljus så kan man få säckväv att se ut som silverlamé”, minns Hasse Ekman. Enkla stoffer skall det vara, han målar på slöjor, och på Operan har man aldrig sett maken.

- Eldfågeln är nog det bästa jag gjort, bekänner Yngve en gång för mig. Balettdekor är det finaste jag kan. Om jag fick välja så skulle jag helst ha suttit bland surrealisterna i Paris och gjort balett.

Han betraktade alltid sin dekoratörkonst som ”seriös”.
- Men egentligen existerar ingen gräns mellan allvar och skämt, poängterade han en dag när jag besökte honom och han visade mig scenografiska modeller han sparat. Jag har försökt odla Nilsson Piratens humor, en humor med förankring i mänskliga beteenden och attityder. Men baksidan på det allvarliga har alltid varit förfärande roligt i slutändan! klargjorde han.

Syns och märks över allt  

Yngve kan dock inte förmå sig vara nöjd med enbart det ”seriösa”. Han inreder innekrogar, som han sedan själv frekventerar flitigt. Han smilar upp sig inför kändisfotograferna på galapremiärer, han lagar mat i veckotidningarna. Han syns och märks över allt.

Han filmade också - och det var seriös filmregissör han innerst inne ville vara. Av konstnärlig fåfänge, hävdelsebegär eller inre drift låter jag vara osagt. Dock var det främst som uppfinningsrik scenograf  han var efterfrågad och högst skattad. Den stora publiken - och omgivningen - ville helst ha honom att skratta åt. Han behövdes som clown, men tecken tyder på att han med åren börjat känna stigande olust vid clownrollen. Hans parodier blev svartare, hans skämt vassare, sarkasmerna elakare, hans grin allt försmädligare.
Gamlin ville fördjupa sin konst, men var kanske inte filosofisk nog för att kunna se sig själv och potentialen hos sin mångsidiga begåvning. I allt större utsträckning började denne allt mer extravagante egocentriker att regissera sin egen enmansshow, som med tiden kom att präglas av en monumental självöverskattning, allt oftare avslöjande hans sociala osäkerhet och underlägsenhetskänslor inför det kulturetablissemang han ansåg sig tillhöra, men aldrig på allvar släpptes in i.

I botten finns ett enormt revanschbegär, som är den psykologiska drivkraften till det som också har kallats ”en enmans massrörelse”. Han har berättat att han som nyinflyttad nittonårig konstfackstuderande i sitt inackorderingsrum i Vasastan i Stockholm skrek genom fönstret ut mot stan: ”Akta er, era jävlar, här kommer jag!”
Motorn i mycket av Gamlins aktiviteter har varit självhävdelsen och aggressionen; och han var ilsken länge. Han skulle allt visa oss - och ”dom”. Han ville erövra huvudstaden, berömmelse,  kvinnor, kulturell prestige. Han styrdes av en energi som blev självförbrännande.

Det är den framgångsrika konstnären och kändisen jag lär känna vid mitten av 60-talet. Jag anar till en början inte att Yngve Gamlin redan passerat zenit i sin karriär, blott 40-årig.
Yngve och Björn Norström var nu ett oskiljaktigt par, en sorts far och son-förhållande etablerades dem emellan trots att åldersskillnaden inte var värst stor. Yngve var född 1926 som begravningsentreprenören Petrus Jönssons son i Strömsund, Björn är född 1939.
Framför allt träffades de på Baren eller hemma hos Yngve i dennes stora patriciervåning högt uppe på Grev Turegatan. Där fanns också till en början Yngves första hustru, Britt (död 1987), som efter skilsmässan efterträddes av andra hustrun, Eva Levén, numera verksam som bokillustratör. Man kan säga att kvinnorna så småningom blev utkonkurrerade av Yngves kamrater.

Björn blev ”talskrivare” åt Yngve - som inte gärna skrev ner någonting själv - inte bara till det årliga presidenttalet under ”Storsjöyran” i Östersund, utan också som medarbetare med filmmanus och som regiassistent vid filminspelningar. Framför allt blev han Gamlins uppmuntrande sparringpartner och planket mot vilket Yngve gärna bollade sina hugskott och idéer.
Mina egna besök i den gamlinska våningen på Östermalm var till en början sporadiska. Jag tror att Björn bevakade sin välgörare (och dennes spritförråd) en smula svartsjukt; och Yngve kunde vara på sin vakt mot en filmskribent med ambitioner som kunde befaras agera ”illojalt”. Dessutom var jag ju hälsing! Det hände dock att jag inviterades såväl till Gamlins hem som till hans stambord på Operabaren.

Långfilmaren Gamlin  

Sommaren 1965 fick jag möjlighet att åka på reportageresa upp till Yngve Gamlin och hans sommarviste på Öhn utanför Strömsund. Där drev han storhushåll med sin Eva och barnen i första giftet, Maria och Pär, i ett fantasifullt blockhusbygge. Den notoriske Björn Norström hade anslutit sig i Östersund. Gamlin hade nu  börjat betrakta mig som supporter. Året innan hade Yngve långfilmsdebuterat med den skruvade komedin Är du inte riktigt klok. Filmen fick ett svalt mottagande av Stockholmspressens ledande filmkritiker, vilket Stockholms-Tidningens kulturchef Göran O Eriksson i sin tur reagerade emot. En av 60-talets många våldsamma filmdebatter bröt ut, som slutade med Lars Forssells (som skrivit filmens manus) berömda ”Cinemassaker” i Expressen. Själv hade jag kastat mig in i striden, på Gamlins sida, med ett inlägg i ”Stocken”. Yngve var djupt sårad över att kritikerna inte förstått att det var ”schablonerna han ville åt”, men han kommenterade med gillande mitt försvarstal.

Våren 1965 återkom Gamlin  med sin andra långfilm, Jakten, efter en berättelse av Per Olof Sundman, författaren som Yngve lärt känna i Jämtland. För att över huvud taget komma ifrån Yngves uppfordrande frågor efter jag förhandssett filmen förklarar jag snabbt att hans film är lysande, varpå Yngve bjuder på lunch, slappnar av och talar sedan med oavbruten svada om sin ”Just nu-linje” som skapare av ”samhällstillvänd” film i ”nyprovinsiell” anda.

Jakten får emellertid blandad kritik, blir refuserad av festivalledningen i Venedig men erhåller en extra Silverbjörn (till skådespelaren Lars Passgård) vid Berlinfestivalen.
Gunnar Oldin, filmkrönikör i TV vid den här tiden, har lovat äta upp sin slips om Jakten får pris vid festivalen. Efter denna fadäs tvingas Oldin käka upp sin slips på Operakällaren, tillagad av Yngve à la Wretman. Han tar dock bort kråsnålen från delikatessen. ”Tackar-tackar”, flinar Gamlin. Man retar inte upp en hjolbänning ostraffat.

Det som framför allt rör upp känslorna är tidskriften Chaplins kollektiva redaktionella spolning av Jakten:
”Promenader och pratbubblor i Övre Norrland. Kameran vandrar sin trista ban, snön lyser vit på fur och gran, endast Passgård är vaken…”
Gamlin blir rasande, inte minst över att själv ha utsatts för parodi.
Björn Norström och jag rusar alltför tjänstvilligt till och försvarar honom i vår tidning med att tala om det ”ovärdiga” i tilltaget. Gamlin rasar vidare med att anklaga den etablerade delen av svenska skådespelarkåren för ”ordbajseri” och för dess traditionella ”magstöd”. Yngve är i sitt esse, men retirerar något när han får på tafsen av uppretade stjärnskådisar han vill vara vän med.
I stället börjar han en strid mot Europa Film som efter publikmotgången med Jakten inte vill satsa på hans nya filmprojekt Badarna. Med stöd av vännen Harry Schein - och mot att hans hustru Ingrid Thulini  ges huvudrollen - tar Sandrews över projektet.

Nu är det sommaren 1967 och jag är på nytt på Öhn hos Gamlin, denna gång för ett inspelningsreportage kring Badarna för Expressen - ”Stocken” har 1966 gått under och jag har räddat mig över till den stora kvällsdraken. Filmen, som blir Gamlins mest lyckade långfilm, bygger på experimentromanen Rök av Lars Ardelius, och såväl författaren som regissören gör misstaget att söka samarbeta på inspelningsplatsen.

Slagsmål och katastrof

Jag är med några dagar under inspelningen i Strömsund och märker spänningen mellan Ardelius och Gamlin. Björn Norström är denna gång inspelningsledare, vilket är ett annat misstag eftersom en mer opraktisk person sällan funnits inom filmindustrin. Däremot har Björn bättre handlag med aktörerna på filmens alkoholisanstalt, där jag vågar påstå att verkligheten oftast överträffade dikten.

I början på 90-talet utger Lars Ardelius självbiografin Livtag där han berättar om inspelningen av Badarna och kallar Gamlin en ”pompös despot”. Jag gör en liten intervju med Gamlin i ämnet och han svarar:
- Lars Ardelius blev ett socialt problem för mig under inspelningen. Han var för skör och hade för många egna svarta komponenter för den sortens jobb. Han förstod inte arbetsfördelningen mellan regissör och författare, men jag är inte sur, försäkrar Yngve.
Men du och Ardelius slogs ju till med på din brygga på Öhn, säger för att friska upp Yngves minne.
- Jag har alltid slagits med folk på den bryggan, skrockar Yngve och masserar sitt onda surben.

Men än är det långt till katastrofen och benamputeringarna.

Någon gång i början på 70-talet tycker jag och min hustru Inger att vi borde bjuda Yngve ihop med andra vänner till vårt hem på Söder. Han vill dock bli hämtad i taxi av sin personlige handsekreterare, det vill säga av Björn Norström. Han är i kanonform när han anländer och tar genast kommandet över konversationen. När elektrontonsättaren Ralph Lundsten dyker upp iförd i en för epoken populär unisexdress, hojtar Gamlin spetsigt: ”På vilken bensinmack har du hittat den där overallen!”
Under middagen tillåter inte Yngve någon annan att få en syl i vädret. När han alltför länge utbreder sig över en kvinnlig artist, flyttar sig övriga sällskapet sonika från middagsbordet till vardagsrummet. Uppskruvad kommer Yngve efter, sätter sig på en stol med en drink - och somnar. Björn hjälper honom hem i en taxi. Efteråt berättar han att Yngve vrålat i bilen: ”Jag var bäst, jag var bäst!”
På vad då? undrade Björn.
”Jag var bäst på festen!”

Yngve uppgiven och sjuk i sin nya lägenhet hos stiftelsen Höstsol på Kungsholmen i Stockholm, februari 1994. Foto Jonas Sima
 

Rapande provokatör  

Gamlins alkoholvanor har börjat få effekter på umgängeslivet. Han tar för vana att gissla någon närvarande person, eller helt enkelt skälla ut vederbörande. Om man själv inte är den stackars utvalde, kan man uppleva utbrotten som våldsamt roliga uppvisningar i invektiv-virtuositet. Yngves finkalibrerade, musikaliska känsla för falska tonfall, poser, pretentioner, hyckleri och inbilskhet gjorde att han kunde skapa ett infernaliskt porträtt av den han attackerade, uppbyggt på träffsäkra iakttagelser av offrets svagheter, förmenta förtjänster och undanhållna tillkortakommanden. Han kunde träffa djupt.
Dessa Gamlin-shower i hans lägenhet påminde om hans satirprogram i TV som exempelvis  ”Skäggen”, där en rad heliga tabugränser tangerades och överskreds och där rapningarna, spolningarna och svordomarna ingick i skändningen, som reflexmässigt hetsade tittarna till folkstormar. 

Samma provocerande lust kunde flöda på hemmaplan som i pratprogrammen, men indignationen började här allt oftare färgas av förgrämdhet och avundsjuka som kunde kännas illasinnad och sårande. Flera av vännerna, som utsattes för tråkningarna och utbrotten, återkom inte mera.
Yngve kunde också i intoxikerat tillstånd ringa upp och råskälla på makthavare, gärna misshagliga chefredaktörer och påstått inkompetenta TV- och teaterchefer.

Med åren glesnade således kamratkretsen kring Gamlin. Hans andra hustru lämnade honom. Småningom gifte han om sig igen, nu med Ragna (även hon avliden). Inte heller det blev ett lyckligt äktenskap.
Flera av de gamla vännerna dör dessutom: Åke Söderqvist, Lasse O Månsson, Beppe Wolgers, Tage Danielsson. Följeslagaren Björn Norström drabbas av förlamning efter ett delirium och blir sittande med afasi i rullstol på ett vårdhem.

Republiken Jemtland, en rörelse som Gamlin startat 1963, kanske först tänkt som ”politisk kabaré” eller en ploj mot den ”storsvenska imperialismen”, hade blivit ett allt allvarligare projekt för honom. Han började se sin roll i hemlandskapet som mer politisk än underhållarens. Jämtland var då som nu en region som avfolkades och tömdes på sina naturresurser, till båtnad för tätorterna söderut. Men det var inte centerpartiets politik som appellerade till honom, utan pardoxalt socialdemokraternas, som enligt den gängse partipolitiska bevisföringen hölls ansvarig för centraliseringen, urbaniseringen, rationaliseringarna och Store brors-attityderna i Stockholm mot landsorten, enkannerligen Norrland.

Komisk höjdpunkt

På sommaren 1967 hade Gamlin som republikens president gjort en uppvaktning hos statsminister Tage Erlander på Harpsund. Yngve och vice presidenten anlände stilenligt i helikopter. Erlander, själv en stor humorist från Värmland, spelade glatt med i föreställningen och tog högtidligt emot gästerna på Harpsunds gräsmatta. Gamlin höll ett brandtal  - skrivet av Norström - och överlämnade ett minne från älgjakten, en fårbog.
Tage tackade med en spirituell krumbukt, varpå de båda statsmännen gick ner till sjön för en roddtur med den berömda Harpsundsekan. Där gjorde Gamlin sin kupp, väl filmat av det påpassliga tv-teamet.
Gamlin tar plötsligt upp en drillborr och hotar med att sänka ekan om inte Tage ger honom full reseersättning och helt dagtraktamente för besöket. Statsministern vill inte bryta ”Harpsundsandan” och går med på kravet. Efteråt bjuder Tage på rysk konjak som han fått vid ”Krusses” statsbesök. Yngve och hans vice president tycker drycken smakar polityr.
Triumferande meddelar Gamlin vid hemkomsten till Jämtland att han lagt beslag på statsekans bottentapp, som Erlander kan återfå på vissa villkor, bland annat att Frösön blir fristat med ett casino. Statsministern svarar direkt med ett statligt telegram där han förklarar: ”Vi har 23 bottentappar i reserv”.

Detta är en komisk och politisk höjdpunkt för Yngve personligen.
På köpet blir han en stark anhängare av Tage Erlander och senare av Olof Palme, som han också fått personlig kontakt med. Han utvecklas till en rabiat försvarare av Olof Palme och tål inga ”Palmehatare”. Det berättas att han kunde slänga ut gäster från sitt hem om någon råkat eller vågat framföra kritiska och ofördelaktiga synpunkter på Palme och hans politik!
Han sörjde djupt Olof Palmes död.

Moralisk satiriker  

I Yngves satirkonst finns en moralism som sannolikt fått sina inslag från hans religiösa uppväxtmiljö. Och Jämtland är en hjärtesak för honom.
Snart kommer Yngve i konflikt med köpmännen i Östersund som hellre vill se Jemtländska frihetsrörelsen som en kommersiell lustifikation ingående i jippot ”Yran” och inte som en politisk manifestation styrd av den egensinnige Gamlin.
Yngve känner sig förnedrad när han i praktiken blir avsatt 1978 och Moltas Eriksson utropas som Republikens president. Inte långt därefter tvingas Gamlin lämna sitt kära viste på Öhn efter en ekonomisk schism med sin forna välgörare, familjen Simonsson i Strömsund.
Bägge händelserna förbittrar Gamlins liv.
Inspelningen av en TV-serie i engelsk stil i Göteborg blir olycklig. Gamlin lämnas på kvällarna på ett hotell där han sitter ensam och dricker. Studioarbetet haltar och resultatet blir konstnärligt mediokert.
Han har också drabbats av diabetes, börjat få cirkulationsproblem, har besvär med lederna och ont i en fot. Yngve börjar isolera sig. Han går allt mer sällan ut. Han vägrar att åka tunnelbana - ”har aldrig åkt tunnelbana!” - och tar taxi om han ska någonstans. Till Systemet skickar han Stadsbudskåren.

Ungefär i den här vevan förbereder jag  spelfilmen Barna från Blåsjöfjället. Inspelningen kommer äntligen igång 1980 och jag som regissör erbjuder Yngve en mindre cameo-roll som berättelsens förvirrade landshövding, som ska inviga en ny tunnelbanegren. Yngve blir glad över uppdraget och kommer samlad och inspirerad till inspelningsplatsen, där han i mitt tycke gör en lustig och lyckad sketch. Efter tagningarna frågar Yngve mig: ”Var jag bra?”
”Klart du var bra,” svarar jag tanklöst. Yngve plirar och säger: ”Det är alltid så roligt att få  beröm!”
Av detta kan man lära mycket.

Onekligen blev det tystare kring Gamlin.
- Helt frivilligt, förklarade han för mig. Att gå på premiärer och representera teatrar och filmbolag är inget för mej längre.
- Men jag är inte dö än, sade han, och jag tyckte mig se hur han grinade upp sig på jamtgubbars vis. Huvva, han hade ju nya ”grejer” på gång. Operan i Oslo ville ha hans berömda scenografi till Eldfågeln. Det fanns kvar att göra i ”sektorerna” (hans nya favorituttryck), men det var den förbannade omgivningen för dum för att begripa.

Favoritsektorn var självklart fortfarande Gamlin själv. Men jag kunde ana en ny och mjukare ton i hans alltid underhållande svada. Han hade blivit tilltufsad och tydligt sänkt sin höga svansföring. Det var med blandade känslor vi i omgivningen märkte hur han sårad drog sig tillbaka.

I huvet på n´Gamlin

Riktigt nära Yngve Gamlin kommer jag åren 1989-1990 när jag får möjlighet att göra ett  filmporträtt för TV1-Nöje om tusenkonstnären och underhållaren, eller ”Jönssons pojk från Flata”. Gamlin håller på att glömmas också av den nya tidens chefer och redaktörer. Men efter ingripande av TV-teaterregissören Bengt Lagerkvist får jag klarsignal och kan sätta igång att leta godbitar i arkiven och filma intervjuer.

Yngve har nu fyllt 64, har ont i sitt ben och svårt att gå, men kämpar tappert på med hjälp av en käpp. Inspelningen måste dess värre kortas ner till några få dagar på grund av hans vacklande hälsa.
Fotograf är Erik Eriksson och vi filmar framför allt i Gamlins stora lägenhet, där han i arbetsrummet har en patetisk tavla på väggen där han nålat upp sitt liv: gamla skolkort, polyfoton av unga flammor, manusfragment, tidningsklipp, rubriktexter, kändisnotiser, brev och olika handskrivna utkast och idéer med kryptiska budskap, lager på lager med olika projekt. Denna kreativa kökkenmödding är framför allt det tänkta råmaterialet till hans drömprojekt, en stort upplagd Fellini-inspirerad film om sitt eget liv, en Gamlins Amarcord. Där vill han foga in det privata och personliga med de jamtska skrönorna.
Det jäste i komposten. Men filmen skulle aldrig lämna Gamlins vägg.

Jag föreslog en filmresa upp till hembygden i Jämtland, som han inte besökt på tio år. Där hade han ju fortfarande sina rötter. I så fall ska det bara göras en enda scen, menar Yngve: Han ska sitta i en bil i centrala Strömsund, veva ner rutan och fråga en förbipasserande om vägen till Ulriksfors!
Naturligtvis blir resan aldrig av. Yngve har fått för många taggar till hembygden. Gamlin har aldrig blivit bygdens uppriktigt erkände son.

Mitt under vår TV-inspelning får han överraskande ta emot ”Jönsson-baggen”. Yngve kommer faktiskt till premiärfesten för den aktuella Jönssonligan-filmen och får ta emot belöningen av en berörd Gösta Ekman, som talar översvallande om hans mästerskap som ”ögonblickets man”
- Man känner sig nästan som en rockidol, skrockar Yngve när han stolt tar emot det egendomliga priset.

I mitt TV-porträtt klipper jag in åtskilliga av Gamlins godbitar, och jag ger det timslånga programmet den talande titeln I huvet på n`Gamlin. Yngve förefaller nöjd, inte minst med lanseringen i pressen. Flera journalister har ringt om intervjuer, men Yngve är nödbedd. Några får dock audiens i våningen och skriver sedan om den ”glömde Gamlin”.

En gemensam vän berättar att Yngve sitter på kvällarna och ser programmet på video gång på gång. Han tycks aldrig få nog av att betrakta sitt verk, som ändå inte är komplett, vilket han också påpekar.
- Jag kunde fylla flera kvällar, säger han utan falsk blygsamhet. Det är en konst att vara påhittig. Och det kan vara ett helvete att vara begåvad, lägger han till med en grimas.

Det ska inte dröja länge förrän han har helvetet också innanför sina dörrar.

Olyckorna hopar sig

I augusti 1990 är Yngve Gamlin nära att dö av kallbrand och akut blodförgiftning i sin onda fot. Det blir hans mångårige vän och livmedikus Tor von Schreeb, överläkare på Ersta sjukhus, som tvingas att snabbt amputera hans ben under knäet.
Yngve stoltserar över kvällspressens löpsedlar - han är ju inte alls bortglömd! I en intervju från sjukbädden hälsar han glatt till läsekretsen: ”Man ska veta att jag varit nära att dö förr, när jag störtade med Spökis helikopter i jämtlandsfjällen. Då var det riktigt nära.”

Nu när han blivit sjukpensionär, kämpar han med sin benprotes, går i ”gå-skola” på Norrbacka-institutet och tappar under träningen 22 kilo av sin gamla rondör.
- Ännu har jag mycket ogjort i vissa sektorer, säger han sammanbitet vid sitt belamrade arbetsbord.
Olyckorna hopar sig dock.
I september 1993 blir Yngve upprörande vräkt från sin nu handikappanpassade bostad på Grev Turegatan, där han bott i 30 år, efter en uppslitande hyresstrid med den nya bostadsrättsföreningen som vill åt hans stora lägenhet. Socialtjänsten tvingas hämta honom och han förs direkt i sin rullstol till Gärdets sjukhem, där han placeras i ett trebäddsrum, sjuk och kränkt, medan kronofogden tömmer hans bostad.
Han är bitter men har kämpaglöden kvar: ”Jag är inte knäckt!”, hälsar han till mig i telefon.

Hur kan denna ovärdiga hantering genomföras?
Livet är över huvud taget ingen lätt sektor längre.

Tidigare hade jag ringt upp Povel Ramel och berättat om Gamlins bekymmer och föreslagit honom en recettföreställning av hans aktuella revy Knäpp igen till förmån för Yngve. Povel ber om betänketid. Dagen därpå har jag honom i luren, han har funderat ut en lösning: Gamlin får ta emot 50 000 kronor av Nöjesknäppen, Povels och producenten Vicky von der Lanckens bolag för revyn. Summan ska sägas vara ett förskott för en scenplan som Gamlin ska utföra åt nöjesbolaget.

Nu kan Yngve betala av på sin hyresskuld, men bostadsrättsföreningen fullföljer ändå vräkningen.
Yngve är tacksam för pengarna, men tycker att det är inte mer än rätt. Yngve har i motsats till Povel Ramel inte brytt sig om att säkra sina insatser i Knäpp Upp-revyerna med kontrakt, han har inte ens samlat sina idéer eller skrivit ner sina texter.

Slutet på Höstsol

Tomas Bolme på Teaterförbundet förbarmade sig när han hörde om Gamlins förfärliga förvisning till sjukhemmet och erbjöd honom en lägenhet i förbundets bostadskvarter Höstsol på Kungsholmen. Dit flyttar nu Yngve och inrättar sig med hjälp av hemtjänsten.
Året därpå bjöd flera av hans gamla artistkamrater på en vänskapsmanifestation på Vasateatern till förmån för Gamlin. Där uppträdde Gunwer Bergkvist, Hans Alfredson, Birgitta Andersson., Martin Ljung, Monica Zetterlund och Owe Thörnquist. Intäkterna, över 100 000 kronor, kunde garantera Yngves vistelse på Höstsol.
Yngve är rörd men kan inte närvara. ”Jag skulle lipa ihjäl mej. Och sånt gör man bara inte”, säger han till mig. ”Jag är ju egentligen blödig, fast på ett trevligt sätt.”

När Yngve också fick sitt andra ben amputerat på grund av cirkulationsbesvär tycktes han ha tappat livsgnistan. Han slutade ringa och ville inte längre ha besök. Han blev sittande fjättrad i sin rullstol, övergiven av de flesta.

Den första februari 1995 avled Yngve i en hjärninfarkt på St Görans sjukhus i Stockholm. Han blev 68 år.
Hans aska är urnsatt på Strömsunds kyrkogård. Stenen över graven har en nedåtgående pil designad av Yngve, och med påskriften han själv bestämt: ”Här vilar Yngve Gamlin”.

I dag ser jag på Yngve Gamlin som en sorts renässansmänniska, en mångkonstnär och ett universalgeni, som själv kunde kalla sig ”diversearbetare”. Han var en fantastisk figur, både rå och roande i framtoningen, såväl härligt genuint svensk som genuint osvensk. 

Min nekrolog i Expressen fick följande avslutning:
Nu är Yngve Gamlin borta - trollet har återvänt till fjället i hjolbänningslandet - och vi som blivit kvar förundrar oss över allt det märkvärdiga vi fått vara med om. Var han en trollgubbe eller en männischa? 
Ingen som vet.

JONAS SIMA

Regi, manus, produktion Jonas Sima. Producerad för SVT-Nöje, Kanal 1. Inspelad i Stockholm 1989-1990. 67 min.
Foto Börje Gustavsson, Erik Eriksson, m.fl. Ljud Ragnar Samuelsson, Jonas Sima, m.fl.
Klippning Birgitta Nordin. Musik Ralph Lundsten, m.fl.
Filmincerat från SVT programservice.

Medverkande: Povel Ramel, Hans Alfredson, Martin Ljung, Gösta Ekman, Björn Gustafson, Nils-Petter Sundgren, Edvard "Skägget" Matz, med flera.