Döden tänkte jag mig inte så

Dokumentärspel av Jonas Sima om dödens praktiska, ekonomiska och sociala problem. Producerad för SVT-Örebros livsåskådningsredaktion och TV2 dokumentär, 1973. 60 min.
Regi, manus, produktion: Jonas Sima. Regiass. Staffan Torhamn.
Foto Börje Gustavsson. Ljud Per Ekberg, klippning Lars-Göran Pettersson. Mixning Bengt Törnkrantz.
Filmen är inspelad i Stockholm och Västerås.

Döden tänker jag mig inte så är en osentimental beskrivning av döden i Sverige. Problem som berörs i filmen är bland annat begravningsbranschens affärsmetoder, kyrkans roll, eldbegängelserörelsen, skilda begravningsskick, sjukhusen och kommunalpolitiken.

Frågeställningen är: Varför kan vi inte tala mer öppet om döden?
Varför är vi så rädda för döden? Behöver vi livsfilosofi och religionen för att klara av att möta döden?

Detta dokumentärspel söker diskutera människors jämlikhet inför döden med hjälp av autentiska och fiktiva scener, intervjuer och reportage.

Ehuru filmen är inspelad 1972-73 känns den inte daterad. Mycket av det som sägs och avslöjas i berättelsen har fortfarande sin aktualitet och giltighet; tyvärr.

Expressenjournalisten Brita Håkansson (nu avliden) spelar en sörjande änka, som efter makens oväntade död i hjärtinfarkt ensam - och utlämnad åt marknadskrafter - måste sköta alla de praktiska och ekonomiska bestyren kring begravningen.
Hennes sociala situation känns säkert igen av många.

I huvudrollen: Brita Håkansson (fru Gustafsson)
(Brita Håkansson deltar också som skådespelare i Jonas Simas film Min katt är död, 1976).
Övriga roller:
Olof Jonsson (herr Gustafsson), Anna-Maria Lantz (fröken Gustafsson).
Medverkande: Läkarna vid Västerås sjukhus Peter Lee och Svante Sima, kyrkosångare Gustaf Hellblom, sjukhusprästen vid SÖS Towe Tirén, redaktör Kerstin Vinterhed, poeten Mads Rydman, disponenten i Fonus Harry Söderberg, direktören i Stockholms kyrkogårdsförvaltning Olof Santing, direktören vid Eldbegängelsebyrån i Stockholm Nils Gustafsson, direktör vid begravningsbyrå Arne Beckman, prästen Widar Hedin.

När änkan i filmen uppgivet säger Jag tänkte mig inte döden så alluderar hon med en negation på en berömd dikt av Bo Setterlind som ofta reciteras vid begravningar och citeras i dödsannonser.

Förre sjukhusprästen vid Södersjukhuset Towe Tiren blåser liv och tröst på sina fiolsträngar. Producenten spelar patient.
Foto Börje Gustavsson.

Döden tänkte jag mig så

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra
sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.