DRAGARBRUNN

Filmen Dragarbrunn är Jonas Simas debut som dokumentärfilmare. Den är producerad inom Uppsala Studenters Filmstudio 1962, med stöd av journalisten Magnus Roselius och Åke Källqvist, foto, 16 mm sv-v film.
Ljudbearbetningen är gjord med hjälp av landsmålsarkivet vid Uppsala universitet. Filmen fick premiär i sal X på universitetet som förfilm till ett av Studentfilmstudions ordinarie program. Filmen har inköpts av Uppsala stad som visat den bl a vid stadens 700-årsjubileum.

Dragarbrunn är min första film. Den kom till av en slump. Jag var 1962-63 ordförande i Studentfilmstudion i Uppsala. Vår lokal låg i en murrig källare till ett annex hörande till Västgöta studentnation. Hur vi kunde får rum med studions stora bibliotek och klipparkiv i den bökiga lokalen är en gåta. Tillika hade vi våra teoretiska diskussioner i källaren och programpunkten Timmen T, en lunchtid då vi fikade, visade kortfilmer och snackade cineastiska.
Studentfilmstudion var ett omfattande projekt med många visningar på stadens olika biografer, med upptryckta program och elaborerade inledningsanföranden. Studenterna stod i kö varje termin för att bli medlemmar; jag tror vi kunde ta emot ungefär 400 personer per termin.
Klart att detta stora arbete tog sin tid - och förskingrade åtminstone ordförandens studier för det läsåret!
Under en inventering hittade jag i ett av studions skåp några 30 metersrullar med 16 mm oexponerad film. I Filmstudions ägo fanns också en Paillard 16 mm stumkamera. Hur kameran hamnat där vet jag inte. Men Studion har ett glansfullt förflutet som plantskola. Många medlemmar i Studion och dess styrelse har senare i yrkeslivet kommit att ägna sig åt filmkonsten och filmindustrin i någon form. Till exempel Rune Waldekrantz, Hugo Wortzelius, Torsten Manns, Leif Furhammar, Willmar Andersson, Leif Hedman, jag själv - och många fler. 1941 gjorde Lasse Swärd sensation med sin stumma skräckfilm Imperfektum, en klassiker inom Uppsala studentfilmstudio (se f ö texten om min film Åke Hasselgård Story).
Hur som helst. Jag visade filmrullarna för Åke Källqvist, Studions tekniske ledare och en fotokunnig person. Vi gör en film med Paillarden, drog jag till med. OK, sa Åke coolt, men vad ska vi filma? Vi filmar i det gamla kvarteret Dragarbrunn, sa jag. Det håller ju på att rivas. Uppsalas gamla centrum ska få luft och ljus. Det var tidens byggnadssvängiga melodi.

Bandtraktor stormar 59:an

(Artikel i Upsala Nya Tidning 23 oktober 1962. Här något redigerad)

Dragarbrunnsgatan höll snabbt på att ändra karaktär. Nu skulle raka, höga och vederbörligen planerade nya byggnader bryta de gamla kvarterens svarta taklinjer. Livet bland bakgårdarnas prång, bersåer och tvättlinor samhällsplanerades till torkfläktar och balkonger. Några enstaka hantverkare kunde fortfarande annonsera sin verksamhet med en gnisslande järnskylt, och ännu eldade man i järnspisarna i låga hus, som kurade ihop sig på en allt mer attraktiv och dyrbar mark.

Dragarbrunnsgatan i Uppsala har aldrig haft några paradhus. Den har rymt en stabil borgerlig lunk som stadens hantverkarkvarter. Därför var det kanske naturligt att det hus som med sitt leverne avvikit helt från gängse moraluppfattningar också blivit en av gatans mest kända - eller ökända - byggnader. Det vill säga sekelskiftets "glädjehus", också kallat 59-an.
I oktober 1962 stormades en gammal skola tillsammans med Dragarbrunnsgatan 59 av en bandtraktor. Lyckligtvis utplånade maskinen spåren efter sönderslagna brännvinsflaskor och slummiljön. I minst ett halvsekel, och säkert längre, har byggnaden stått, men revs nu ner på en timme.

Journalistens reflektion:
En 60-talets besökare bland krollsprint och pornografi gör en förvånad reflektion: Var inte detta omtalade hus större? 
Vill man eventuellt veta mer om husets funktion vid sekelskiftet kan gammalt folk i grannfastigheterna lämna upplysningar. Med en vokabulär, som gör att man till sist avstår från att anteckna vad som sägs, berättar de om militärer med röda revärer, studenter och borgare. Landåerna kom och stannade utanför björken och rabatten. Kvinnor från Stockholm och Uppsala och landsbygd steg av och försvann in genom porten.

Folket omkring erinrar sig mycket och har bott i grannskapet så länge att man är van att upplysa om 59:an. I varje fall finns det flera som vill minnas den goda punschdoften, som letade sig över gårdsplanket. Med den litterära anknytningen till Fröding tycks byggnaden dessutom i grannarnas ögon ha blivit upphöjd till något förmer än ett vanligt "glädjehus".

Inte ens den mest ivrige försvarare av gamla byggnader kan finna behag i 59:an. Takplankorna har lossnat och sågspån har silat ut över golven. Fönsterrutorna har varit måltavlor. Gamla grammofonskivor med Palmernas sång utförd av Elmers Hawaiikapell har krossats. Kvinnors skoblock och gamla nazistaffischer har lämnats kvar i bråten…

Resten av mitt gamla UNT-klipp har fallit bort.
Inte var det precis akademikernas Uppsala som sörjde att Dragarbrunnsgatan revs och sanerades. Men människorna som bodde i kvarteret trivdes, det fick vi veta när vi en vacker sommarlördag-söndag gick ut och filmade på gatan. Vart skulle man nu ta vägen? undrade många. På Dragarbrunns klassiska värdshus - där servitrisen Gun var den som kom och spillde! - var det som vanligt fullsatt och stökigt. Unga flickor gjorde sig fina med Brigitte Bardotkjolar med vida underkjolar av skumgummi, doppade i sockerdricka och nystrukna.
Kommersen på Systembolaget i det gamla fina tegelhuset, som fått stå kvar, var intensiv. Senare på kvällen var en del både glada och knalla. 

Vi filmade på gatan!

Jag hade hunnit bli påverkad av den nya dokumentära filmstilen, cinema direct från USA och cinéma vérité från Frankrike. Husgudarna hette bröderna Maysles, Richard Leacock och Chris Marker. Inte var jag intresserad av att dokumentera gamla hus och byggnadsminnen. Det var gatans folkliv som lockade. Tyvärr, säger jag i dag. Ty en nutida tittare är säkert mer intresserad av den gamla bebyggelsen, där faktiskt "Frödings bordell" i 59:an - kallad "bättre herrars tillhåll" - faktiskt skymtar förbi, dess värre ytterligare kortad efter en olycka i projektorn!

Den sommaren arbetade jag som semestervikarie och reporter på UNT. Där på tidningen var Magnus Roselius fast anställd och mycket kulturintresserad. Vi blev kompisar. Han satsade 200 kronor så att Åke Källqvist kunde köpa ytterligare ett par filmrullar.(Båda blev senare verksamma vid SVT i Stockholm).
Vi kunde nu dra runt i kvarteret och filma, stumt med 16 bilder per sekund (i ställt för ljudfilmens 24 rutor/sekund).
Pengarna och rullarna räckte till ungefär 20 minuters filminspelning. Sedan var inspelningen över.

Filmen om ett dygn på Dragarbrunnsgatan var alltså gjord på omvändningsfilm. Nu gällde det att klippa ihop verket. Det gjorde vi i filmstudion. Hur vi arbetade minns jag inte riktigt, men det handlade om sax, rakblad att skrapa filmremsan med och sedan limma ihop med hjälp av filmcement. Filmen blev ca 14 minuter lång. Skulle vi inte behöva ljud? Jovisst. Jag fann på råd. Jag gick upp till landsmålsarkivets institution och föreslog en inspelning med gamla genuina dragarbrunnsbusar. Institutionschefen var med på noterna, jag fick låna en tekniker med inspelningsbuss - rena lyxen. Gubbarna letades upp och jag intervjuade dem på värdshuset och i grässlänten mot Fyrisån. Sedan spelade vi över tråden till band och klippte ihop till en berättarkommentar. Ljudbandet mixade vi därefter in på filmen som försetts med en magnetstripp.
Problemet var att vi tvingades spela stumfilmen snabbare för att få ljudet att stämma. Så därför rör sig människorna i filmen snabbare och ivrigare än i verkligheten. Så kan det bli när tekniken är klen och kunnandet klenare. Men vi lärde oss.

Hur som helst tycker jag fortfarande det finns en fräschör över filmens dokumentation av ett Uppsalakvarter som strax skall vara historia. Kanske är filmen det enda levande dokumentet över den gamla Dragarbrunnsgatan? Fotografier togs säkert, av UNT och andra, liksom jag har en hel box med diabilder från de här vackra sommardagarna 1962 då inte bara en gata försvinner utan också en livsstil lämnar stadsbilden
Som färsk dokumentärfilmare var jag länge särskilt nöjd med att ha placerat min dåvarande flickvän Lena i berättelsen. Hon går och tittar längtansfullt i en dambutiks skyltfönster.
Premiären i universitetets sal X blev en katastrof. Kolstavarna i projektorn var nedbrunna och maskinisten hade inte hunnit byta. Filmen visades följaktligen som en sotsvart ruta. Studiopubliken trodde kanske det var ett dadaistiskt experiment och vägrade applådera mystifikationen. Lyckligtvis blev det ytterligare en visning samma kväll. Då kom applåderna!

Jonas Sima