|
Älgjakten
med Ankarvattnets jaktlag
Av
Jonas Sima
Det finns platser som man längtar tillbaka till medan
man ännu befinner sig där.
Stora
Blåsjön är en sådan plats.
Svartsjuk
på min egen lycka över att få vistas där uppe, suger jag
girigt på mina minnen samtidigt som jag upplever dem.
Jag
har Blåsjön i mitt hjärta.
Känner du igen känslan?
Nog
är det märkvärdigt. Trots att jag längtar till Blåsjön,
reser jag allt mer sällan dit upp. Jag tror det var finländaren
Jörn Donner som sade att vänner behöver man inte träffa så
ofta; dom har man ändå. Jag förstår hans tanke: Blåsjön bär
jag ju med mig.
På
kartan ligger Stora Blåsjön i Frostvikens gamla kommun, i gränskorsningen
där Jämtland och Lappland möter Norge. Eller där himmel och
fjäll möts, i markerna där Blåsjöbarna leker och
Dunderklumpen drönar.
För
sagan är aldrig långt borta från Blåsjöfjället, och de
jamtska skrönorna finns ständigt i luften, som snökorn.
Ändå är Blåsjön ingen dröm – men ett drömmål.
Europas sista verkliga vildmark kan Blåsjölandet kallas
i turistbroschyrerna. Och det är säkert sant, om man räknar
bort nationalparkerna.
Knappt
30 mil från Östersund och närmare 90 mil från Stockholm
ligger byn med Sveriges näst djupaste och mest blåa sjö.
Inget stenkast precis. Med lågprisflyg, snabbtåg och
direktdiligens från Östersund kunde man kanske ta språnget från
huvudstaden på fyra och en halv timme. Och med småflygplan kan
du landa på den nya karga stripan i Gäddede. Men det blir
knappast så; infrastrukturen i denna landsända har inte hög
politisk prioritet, har vi förstått.
Jag
brukar som de flesta ta bilen, nu när krokvägarna äntligen rätats
ut någorlunda, byggts om och asfalterats så att man inte
riskerar att slukas av ett lömskt bubblande tjälskott. Visst
kostar resan på, men gratis får jag vida vidder och sköna
vyer över skonsamt exploaterad mark. Låt vara att kalhyggena,
eller de så kallade föryngringsytorna, en tid svepte som
skogsbränder över fjällskogen. En ökenfilosofi som kanske börjat
överges.
Ibland när jag kör där förbi Fågelberget och Bågede
och mot Jormklumpen ser jag att fjällvråken vakar över mig.
Stannar jag upp hör jag korpen knarra, eller ripan.
Har man tur kan man se färska björnspår och äta
hjortron direkt från tuvan. Fast förr hos á Britta på
Kaffestugan fick man grädde och våffla till hjortronen. I dag
är det andra rastställen som gäller, fjällcampingar och kaféer,
det mest genuina hos á Anna vid lappkapellet i Ankarede.
Fjällhotellet i Blåsjön är borta sedan länge, det
brann ner en ruskig dag, och många trodde att byn inte skulle
orka resa sig efter den härdsmältan. Andra stjärnsmällar följde:
giftig aska från kärnkatastrofens Tjernobyl föll över
trakten, därpå tvingades byskolan stänga. Men byborna
samlades till en ekonomisk förening, körde bland annat igång
skidliftarna med egen kraft och byggde upp ett ”Gökbo” i
skidbacken, där det tidvis finns modiga entreprenörer som
driver servering. Men det är klart att många trogna turister
saknar det gamla värdparet på hotellet, Annchristin och Claes,
som kunde bjuda på såväl motion med squash som nypimplad smörstekt
röding med ett gott vin därtill.
Folket här uppe är av segt virke, av fjällbjörk.
Vill du fiska så köper du maggot på ICA Blåsjöfjäll,
en saluhall som äldre blåsjöbor envist fortsätter att kalla
”Ottos kiosk”. Själv gick jag för det mesta till Erlands
nu nedlagda lanthandel, en bodsort som i dag är praktiskt taget
utdöd i kulturlandskapet. Där köpte jag en gång spetsbyxor i
vadmal med smala ben som man fick in i högskaftade stövlar.
I Blåsjön kan man se naturkrafterna med blotta ögat.
Fjällvindarna spelar och piskar i samma varma schal.
På
midsommaraftnarna händer det att folk tävlar i badbyxor på
skidor vid Stekenjokk, där en osannolik autostrada lagts som en
kungsgata över kalfjället. Vägen byggdes för
Stekenjokkgruvan, men driften blev kortvarig och hela
gruvetablissemanget lades i grus och jämnades med marken. En hög
minnessten är rest på den ödsliga platsen, som ett
krigsmonument över stupade.
Om somrarna häckar husbilar och husvagnar som stora fjällabbar
efter Stekenjokkvägen. Fjällutsikten på båda sidor är ögonbedövande.
När jag kör på den upphöjda vägen tycker jag mig befinna
mig mitt i en tredimensionell cineramafilm. I dalgångarna
slingrar sig Leipikälven och Bjurälven. Den sistnämnda med
djungelgrönskande Shangri-la-vegetation i Blinda dalen och
hemliga sluk, där älven försvinner spöklikt i underjorden.
Har man tur får man följa med den fantastiska guiden Bojan på
en ekologisk rundvandring bland dolinerna och sluken.
På vintern upphör plogningen av vägen vid avfarten mot
Leipik. Vi brukar fortsätta på skidor mot kåtorna vid Karitjärn
och sedan sitta på en knappt synlig varningsskylt för ren i snövräket
och dricka varmt ur våra termosar.
Du
tror att stillheten är en dröm tills en snöskoter från
Sippmick spräcker tystnaden som en motorsåg. Fast en gång körde
ett hundspann från Raukasjö eller Klimpfjäll förbi oss i hög
fart, det for fram under största möjliga tystnad – så som
en plötslig hägring från en fjälltid som flytt.
I dag är det skotern som gäller i fjällvärlden. Här
finns redan en hel skoternäring.
En
fjällräddare jag känner i byn har köpt en skoter för 80 000
kronor, med radio, mobiltelefon, gyrokompass och kanske GPS.
Hastighetsmätaren visar att maskinen kan köras i 220 kilometer
i timmen. ”Nja, men över hundra har jag kört på isen över
på Ankarvattnet”, säger killen.
För
många norrlänningar har snöskotern blivit en livsstil. Nu
finns knappt ett vinterfjäll rent från skoterspår. I
grannlandet har de norska myndigheterna nästan lyckats förbjuda
skotertrafik i fjällen.
Jag
står på mina gamla Edsbynskidor av trä (med stålkant) och
betraktar familjer som sitter vid sina skotrar på sjöisarna
och pimplar ur sina angelhål. En del har överbyggda slädar
med sig, som små hus. Det ser ombonat och pyssligt ut. Den enda
motion åkarna får är när de kör fast med skotern.
Det
är visst stränga straff för hetsjakt med skoter. Men i byarna
läcker ingen. Det finns alltför många rovdjur i fjällvärlden
nu, säger samerna, men jag ser bara spår efter lo. Däremot
har jag aldrig sett så många renar efter vägarna som numera.
Jag
upptäcker en skoter med skylten: ”Låt Norrland avgöra
skoterfrågan”. Vid bensinmacken i Blåsjön, där skotrarna
vintertid är flera än bilarna, prövar jag ett skämt: ”Låt
Norge avgöra skoterfrågan”.
Ingen skrattar. ”Stockholmare”, mumlar någon
och spottar ut snuset. Stoppa snöskotern? Gosse, då kan du lägg´
ner hela Norrland!
Jomenvisst.
Jag ska nog också skaffa mig en snöskoter så att jag kan
slunga mig upp mot de höga fjällkammarna och närmare solen.
Bara dom börjar bygga skotrar som går tysta som hundspann.
El-skotrar…finns dom?
Blåsjön är en verklighet och inget jag hittat på.
Jag
kom hit första gången hösten 1969 för att jaga älg i fjällen
med filmkamera. Där täffade jag ´n Edvard, ´n Agge, n´Thure,
n´Sjölund – hela Ankarvattnets jaktlag. Dom såg förmodligen
med skepsis på “sörlänningen”, fast han är hälsing. Vi
delade på strapatserna under en vecka; och vi dög. Vi släpade
de skjutna djuren över myrarna och fjällsluttningarna,
fraktade bytet med båtar på Bjurälvens delta. I vattenlinjen
dök bävrar ned i sina byggen.
Jag
var en indian på färd tillbaka i barndomens äventyrsrike.
Något år senare låg nästan hela jaktlaget i Folkets
hus och hungerstrejkade för bättre väg till byn. Olof Palme
kom farande i helikopter, den som sedan slog i väggen och damp
i backen när ministern skulle hämtas tillbaka till
kanslihuset. Det var ett ståhej i hela landet och
”Strejk-Erland” blev rikskändis.
Ödets nyck förde en blåsjöflicka i min väg. Hon hade
varit barn här i byn och kände alla som jag blivit bekant och
vän med. Hon blev min fru. Så kan det gå, nästan som på
film!
På
sommaren återvände jag och kastade med fluga i Leipikälven.
Jag fick min första öring på spinnspö – vem känner då
att myggen bits och knotten svider.
Sedan på vintern gick vi båda på tur över den stora
sjön, där svallisen formar molnlandskap ur snöhavet. Den gången
drog oss n´Folke på skotern till sina pimpelhål, där á Ada
redan fått femton rödingar på en halvtimme. ”Det är bara
teknik och tålamod”, förklarade hon och kisade i ljuset. Nu
är båda borta, nästan alla i Ankarvattnets gamla jaktlag har
gått till sällare jaktmarker. Men andra människor har kommit
i deras ställe; byn ger inte upp. Blåsjön överlever.
Här
finns alltid ett trots allt.
Frysta bilder av lycka och längtan. Mitt hjärta flyger
högt som en fjällvråk.
Jonas Sima
är journalist, filmare och författare. 1969 spelade han in
dokumentären ”Älgjakten” i Stora Blåsjön. Med jämten Björn
Norström har han samskrivit tre barnböcker om ”Blåsjöbarna”.
1980 gjorde han långfilmen ”Barna från Blåsjöfjället”
efter första boken i serien. Hans hustru Inger har en fjällstuga
i Blåsjön. Där skulle de vilja vara oftare.
Regi, produktion Jonas Sima, för SVT (TV1), Luleå, 50 min, 1970.
Foto Per-Åke Blidegård, 16 mm positiv färgfilm.
Ljud Putte Palm
Musik Jonas Sima m fl.
Klippning Stig-Erik Karlsson
Mixning Bengt Törnkrantz
Produktionsassistent Björn Norström
Medverkande: Bengt Johansson, skogsförvaltare SCA i Jämtland, jaktvårdskonsulent Rickard Brändström, SCA Strömsund,
samt Ankarvattnets jaktlag med Erland Eriksson, Algot Johansson, Edvard Jönsson, Agge Strandberg, Paulus Thomasson, Ture Thomasson, Johan Sjölund, Johan Järrhed, Thure Persson, Bertil Falk, Gunnar Sjöholm, Elias Eriksson, Jan-Olov Olofsson, med flera.
|
