|
MITT
PARADIS
Porträtt av vildmarksförfattaren Albert Viksten.
Albert
Viksten (1889-1969)
är Hälsinglands mest kände författare. Han är veterligen
den förste som fick ett eget författarsällskap efter sig i
landskapet. Och han har på flera sätt kommit att stå som en
metafor för det vilda, det naturrika och miljökämpande Hälsingland.
Ändå var han född i Ångermanland, 1889, i ett fattigt småbrukarhem
med åtta syskon i byn Graninge.
Han flyttade till Hälsingland och länsmansbostället Kronbacka
i Färila när han träffat sin hustru Lisa.
Albert
Viksten gjorde intryck på folk. Han kunde vara överväldigande
med sin bredbrättade borsalino på skallen. Han såg rebellisk
ut, riktigt vilda västern-tuff. Och det var nog också så han
ville bli uppfattad. Också av sina två söner, Sven och Hans,
som fick slita som drängar och vara kortspelspartner på författartorpet
Ängratörn vid en enslig och vacker sjö nära Digerkölen i Kårböle.
Torpet fick han efter en insamling bland sina författarvänner
till sin 50-årsdag – och där kom han snart att bo den mesta
av sin tid. Hustrun bodde kvar på Kronbacka med de två döttrarna
och besökte sällan Torpet, där Albert inrättade sig som
”Husbond”.
Hans har vittnat om att Ängratörn blev Alberts Paradis, medan
det blev ”ett litet helvete för mej”. Hans har också berättat
att ”Fader Albert”, som han kallar sin pappa,” behandlade
oss pojkar sämre än sina hundar”!
Albert
var auktoritär privat och predikade demokrati och socialism utåt
- en inte ovanlig kombination i s k radikala kretsar. Han var
alltså motsägelsefull och en mångbegåvad person som kunde både
teckna, måla, skriva, fotografera ( och filma!), samt berätta
muntligt. Han blev en av krigsårens mest efterfrågade föredragshållare,
fullt i klass med upptäcktsresanden och föreläsaren Sten
Bergman, och han befann sig ständigt ute på resor i landet med
sin skioptikonapparat. Om han nu inte var på ishavsfärd eller
på reportageresor i Kanada eller på trapper-turer i sitt älskade
Alaska. Albert var en av de stora folkrörelseupplysarna.
Han
har skrivit massor med tidningsartiklar och reportage, och en mängd
böcker, över 50 stycken. Flera av böckerna har Albert
Viksten-sällskapet försökt uppväcka från de döda med
nyutgivningar. Men jag vet inte om folk läser hans romaner längre.
Framför allt är personskildringen skral i romanerna och hans
patriarkaliska attityd till kvinnor gör att han överromantiserar
och idealiserar när han ska skriva om relationer mellan man och
kvinna.
Han är bättre på sociala förhållanden. Hans barndomsmiljö
och erfarenheterna från ungdomsåren färgar det mesta han
skriver om, och han ändrar aldrig sitt klassperspektiv. Självklart
får man räkna honom till proletärförfattarna. Mina
favoritromaner av Albert är arbetarepos som ”Timmer”, 1929,
”Storm över niporna”, 1935, ”Blå gryning”, 1950, och
”Eld och bröd” (1948) och den märkliga brevromanen ”Den
vita vidden”.
Framför
allt känns han fortfarande frisk som vildmarksskildare,
reporter, upptäcktsresande och äventyrare. Han förstod sig bättre
på naturen än på människor.
Det finns ingen anledning att sätta Albert på en okritisk
piedestal, som vissa
inom Albert Viksten-sällskapet gör i övernitisk
lokalpatriotism! En författare blir mer levande om hans verk
diskuteras kritiskt än att dyrkas okritiskt!
Albert
Vikstens överlägset bästa bok, i mina läsglasögon, är
boken ”Mitt paradis”, där han beskriver de fyra årstiderna
och rutinerna under ett års sammanhållen vistelse på Ängratörn.
Det är en oerhört rik bok, inte minst på expressiva
fotografier av Hilding Mickelsson, som länge var hans ständige
följeslagare på Torpet. Jag undrar om det finns en friskare
och mer innerlig miljöskildring på svenska än den i ”Mitt
paradis”. Ska man läsa en bok av Albert Viksten så ska man läsa
”Mitt paradis” (som finns i en färsk nyutgåva).
Jag gjorde 1980 ett filmporträtt för TV, Mitt paradis,
om Albert som gick ur tiden 1969 nästan 80 år gammal. Jag hade
dock träffat Albert i mitt föräldrarhem i Ljusdal och t o m
vinterfiskat ihop med honom, min far och Alberts yngsta son
Hans, som faktiskt får den egentliga huvudrollen i min film.
Filmen spelades i huvudsak in på Ängratörn och heter följdriktigt
”Mitt paradis”. Inspirerad fotograf var Erik Eriksson.
Det finns egentligen bara ett par kortare snuttar med Albert
Viksten bevarade i SVT:s filmarkiv. Nu ska jag visa en där han
pratar om den gamla romantiska tron på skogshuldror och annat
oknytt i kolarskogen. Egentligen var förstås livet i
kolarskogen tungt, strängt och livsfarligt. Huldrorna fanns
bara i de våta eller uppskrämda drömmarna!
Det
kanske allra märkligaste med Albert Viksten är att han är en
”ekologisk debattör” långt innan någon annan talar om
ekologi och miljöförstöring. 1961 ger han ut en stridsskrift
som fortfarande kan sägas stå ut i den svenska miljödebattens
historia, nämligen ”Nybyggare i Barbarskogen”, som dock förekommits
av hans lilla skrift ”Tankar vid en dödsdömd sjö”,
1956.
Där i ”Barbarskogen” dundrar han mot den nya tidens baggböleri
och naturförstöring: ”Man utplundrar naturtillgångarna, dränker
månghundraåriga boplatser med regleringsdammar, sumpar ner
klimatet, driver lapparna från renbetena, fördärvar fisket, förstör
landskapets skönhet och skrämmer vid behov upp folket med
elransoneringsspöket samtidigt som man exporterar elkraft.”
Det
låter som om det vore skrivit i dag, inte sant?
Han fortsätter:
”Friheten är prostituerad, kvinnoemancipationen har spårat
ur (sic!), naturen förgiftar man så att djur, träd och
orienteringslöpare blir sjuka. Ja, själva himmelriket är i
fara!” utropar han.
Han
var en miljöpolitisk agitator, en förkämpe för sunt förnuft
också i miljön. Men han kom inte ifrån sin övertro på
Darwinismen. Visst måste villkoren för de fattiga och utsatta
förbättras. Men bara till en viss gräns, tyckte han. Sen får
naturen göra sitt urval. Kampen för tillvaron som sållar de
svaga från de starka.
Den som är svag går under!
Det
här var ett tänkande som skapade konflikt, och som han
kritiserades för när han på 60-talet gick ut och talade om
tendenser i det moderna samhället som han inte tyckte om. Han
ansåg bland annat att det daltades för mycket!
Jag minns att jag hade hårda diskussioner med min egen pappa
kring ”Barbarskogen” och bokens i mitt tycke då alltför
generella kritik mot teknik, urbaniseringen, stordriften och den
mekaniserade effektiviteten, inte minst i skogsbruket. Jag
tyckte inte om författarens domedagsprofetior, som jag fann för
uppgivna och pessimistiska. Han sa: ”En kultur som väljer sin
väg förbi naturen och alla varelsers ursprung är dödsmärkt.”
I dag inser luttrad jag att Albert Viksten hade mer rätt än
vad många tyckte då boken kom.
Jag blev lite snopen när jag lyssnade på kulturminister Marita
Ulvskog när hon för ett par år sedan talade när Ivar Lo
Johansson-priset delades ut. Då citerade hon Albert Viksten,
och förklarade efteråt för mej att just ”Barbarskogen”
varit en stor upplysande läseupplevelse för henne när hon var
ung!
Jo, Albert var en riktig kämpe för den s k Norrlandssaken, men
särskilt för Hälsingland,
som han kom att inkorporera som sitt landskap.
Jonas
Sima
Mitt paradis
Ljud, klipp och produktion Jonas Sima, 1980-81, för Sveriges Television.
Foto Erik Eriksson
Musik Walter Ramsby och Hans Viksten
Fotografier Hilding Mickelsson
Medverkande Albert Viksten, Hans och Sven Viksten, Desy Kallberg-Viksten, Hilding Mickelsson, Stig Ehnebom.
Filmens längd 34 min.
|
