Jag hade siktet inställt 
på att bli riksdagsledamot!

Jonas Sima intervjuas som ”Onsdagsprofilen” i S-föreningen Onsdagsklubbens tidning Onsdagsbladet nr 03 i mars 2020, av journalisten Ove Andersson

Han misstrivdes i barndomens Ljusdal, men stortrivdes med att få flytta till Hudiksvall vid havet och börja i gymnasiet. 
Journalisten, filmkritikern, filmaren, författaren och hälsingesonen Jonas Sima fortsätter att arbeta flitigt långt efter pensioneringen. I april utkom hans senaste verk, boken Sima Story, som skildrar den egna släkten. Boksläppet var tänkt att kombineras med en släktträff i hans nutida hemkvarter Minneberg i Bromma – där han är sekreterare i Minneberg/Tranebergs S-förening. Men corona-pandemin kom i vägen!

En gång tänkt du satsa på Riksdagen?
– Jag trodde en tid, möjligen naivt, att jag skulle bli riksdagsledamot för Socialdemokraterna, men hamnade för långt ner på valsedeln, säger Onsdagsklubbmedlemmen Jonas Sima och skrattar.

Uppvuxen i en lägre tjänstemannafamilj i Ljusdal där farfadern Adolph var distriktslantmätare och pappan lantmäteritekniker. Där trivdes alltså inte Jonas Sima. Men allt ljusnade när han tagit realen och fick börja på gymnasiets latinlinje i grannstaden Hudiksvall.

– Med ens öppnades spännande möjligheter, jag fick frihet att spisa jazz och skriva filmrecensioner i Hudiksvalls-Tidningen. Jag spelade klarinett, gitarr och spelpipa. Närsynthet gjorde mig glasögonprydd, vilket ledde till att jag kom att betraktas som en intellektuell.
Farfar Adolph var bemärkt på hemorten, satt i kommunfullmäktige och hade förstås inflytande. Han var också lite av vetenskapsman inom sitt gebit och skrev läroböcker om topografi och kartframställning. Familjen bodde i ett fint hus i Ljusdal. Till sina åtta barn köpte Adolph en stor och ståtlig villa i Leipzig. Det var på 1920-talet och han hade kommit underfund med att i den tidens Tyskland med hyperinflation kunde man med svensk valuta köpa fast egendom till vrakpris. 
– Han var helt enkelt ett ”valutasvin”, konstaterar Jonas Sima. Men med emigrationen till Leipzig fick farfar råd med att låta alla sina åtta barn studera vidare. Det var starkt.

– Fast min far skickades vidare till Frankrike för att lära sig franska och läsa ekonomi. Tråkigt nog hade han ingen håg för det merkantila, han var ingen affärsman. Han kom hem till Ljusdal och fick börja som hjälpreda åt sin far, i en mer underordnad position, som lantmäteritekniker, ett arbete han behöll fram till sin pensionering.
– Min mor, vars far var sadelmakare och kom från Delsbo, var hemmafru och ansågs som bohemisk. Hon tyckte om att skriva och skickade in noveller till olika tidningar, men blev aldrig publicerad. Det är från henne jag fått min skrivarådra, tror Jonas Sima, som fortfarande är starkt idrottsintresserad och spelade fotboll med framgång hemma i Ljusdal.

– Närsyntheten blev besvärlig i puberteten så jag fick helt enkelt svårt att hänga med på fotbollsplanen. Räddningen blev Hudiksvall och plugget och fritidsintressena där.
Långt senare kom Jonas Sima att göra en film om sin uppväxt, Ljuset från Ljusdal. Filmen tema är: ”Jag är glad att jag är uppvuxen i Ljusdal, men framförallt glad för att jag kom därifrån i tid”.
Det var kanske inte så smart, hemortens invånare blev sura och vände honom ryggen. Men tiden läker alla sår. Många år senare kom Jonas Sima att bli förlåten:
– Jag bjöds in och fick sommaren 2019 äran att inviga Ljusdalsbygdens nya museum! 

Jonas Simas hälsingekärlek går inte att ta miste på. 1988 var han var med om att grunda Hälsinge Akademi tillsammans med profiler som författarna Anderz Harning, Sven O Bergkvist, målarna Bisse Thofeldt, Mårten Andersson och arbetardiktaren Karl Rune Nordkvist. Bland senare tillkomna ledamöter märks riksspelmannen Walter Ramsby, skådespelaren Peter Stormare, kulturjournalisten Gunilla Kindstrand, TV-producenten Olle Häger, poeten Thomas Tidholm, musikern Bengan Janson, rikspelmannen Björn Ståbi, konstnären Ola Granath, bitr riksbibliotekarien Lars Ilshammar, och några fler kvinnor.
Av de ursprungliga akademiledamöterna återstår endast dess evinnerlige sekreterare: Jonas Sima. 

Och sekreteraren har grejer på gång, i slutet av mars i Hudiksvall skulle Hälsinge Akademi och Hälsinglands Museum arrangera ”Liten filmfrossa med hälsingefilmer av Jonas Sima”. Smakprov ur repertoaren: Glada Hudik, en jubileumsfilm bl a med Iggesundsgänget, Tant Brun en berättelse om borgarklassens diskreta charm, Jag var ung en gång för länge sen om Snoddas, Ljuset från Ljusdal, Simas personliga uppgörelse som 1977 vållade stort rabalder i Ljusdal, och Varning! Harning! om författaren och förargaren Anderz Harning.
Jonas Simas har gjort 60-talet dokumentära filmproduktioner och ett par långfilmer, flertalet visade i SVT. Senaste produktionerna är Filmaren i Storskogen, Inget jävla joll!, Lisbet, en samtalsfilm med Lisbeth Palme visad i SvT 2011. I ett 20-tal av Simas produktioner har handlingen varit förlagd till Hälsingland. Men detta stoppades även av coronan!

Gymnasieåren innebar också aktiv föreningsarbete i Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund, SSUH, och som ungdomsledare i NTO.
– Men så blev jag tillsammans med en flicka vars pappa var musikdirektör i Hudik och i deras hem bjöds på fina middagar med goda viner – som jag fick smak på. Så där tog karriären i nykterhetsrörelsen slut.
Efter gymnasiet blev det lumpen i Östersund och Boden för Jonas Sima. Där på luckan fick han en kompis i sedermera AB-journalisten Lennart Arnstad, som uppmuntrade Jonas att satsa på journalistiken. Det ledde till volontärskap några somrar på Hudiksvalls-Tidningen. 
– Jag fick skriva om allt, också kulturrecensioner, och sedan när jag börjat plugga på universitetet i Uppsala blev det sommarjobb på Upsala Nya Tidning. Därifrån kom jag 1963 till Stockholms Tidningen i Klara och hade turen att bl a få vikariera som filmkrönikör för legendariske Bengt Idestam-Almquist, signaturen Robin Hood.

Det blev en fil kand i Uppsala, men Stocken-karriären fick ett abrupt slut när tidningen lades ner 1966.
– I det läget funderade jag på att utbilda mig till att själv bli filmare och sökte in på nystartade Filminstitutets Filmskola, men blev inte antagen. Då fick jag tipset från skolans rektor Rune Waldekranz att i stället söka sådan utbildning på franska filmskolan l´IDHEC i Paris. 
Jodå, det gick hem, Jonas åkte till Paris med stipendium, studielån och plats som frielev med förhoppning om förkovran i filmandets ädla konst...
– Men det var inget vidare till utbildning, även om det ju var trevligt, inte minst att få umgås med den svenska kulturella kolonin i den franska huvudstaden, med sådana som författaren Sun Axelsson, skådisen Ingrid Thulin och målaren Bengt Lindström.
– Jag avbröt utbildningen och åkte hem. Jag hade fått erbjudandet att börja på Expressen som filmkritiker och krönikör, något jag sedan jobbade med till 1977. Därefter blev det 23 år som reporter på deltid på denna kvällstidning.

Filmkarriären var dock inte lagd på hyllan. Jonas Sima hade tidigt en idé:
– Jag vände mig till Sveriges Television och föreslog en dokumentär om statsminister Tage Erlander, och att följa honom på nära håll fram till valet 1968. Dåvarande tv-chefen Nils-Erik Baehrendtz undrade förstås vad jag hade för meriter som kvalificerade mig för ett sådant uppdrag?
– Nej, det hade jag ju inte, men då det framkom att jag studerat vid den franska filmskolan i Paris blev det grönt ljus för dokumentären Tage. Och därmed var jag i gång som filmare. Senare blev det också ett par filmer om Olof Palme!

Att Jonas Sima bland sina många frilansuppdrag vid sidan av det mer stationära skrivandet i Expressen också varit krönikör i Aktuellt i Politiken sågs inte med blida ögon av redaktionschefen Staffan Thorsell. Jonas fick yrkesförbud att skriva om politik i Expressen. Och när dåvarande chefen för tidningens ledaravdelning, Bengt Lindroth (också var socialdemokrat), ville knyta Jonas Sima till ledarsidan, lade chefredaktören Bo Strömstedt in sitt veto. Nä, inte en sosse till!

Hur har det då varit med Jonas Sima och politiken?
– På S-mandat har jag suttit i styrelsen för Stockholms stadsteater, varit sekreterare i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF, i Stockholm. Jag är fortfarande sekreterare i Minneberg-Tranebergs S-förening i Bromma. Att vara sekreterare i en organisation ger dig en hel del inflytande, därför har det passat mig bra att ha den positionen i föreningar jag är och har varit med i – till exempel i Filmkritikerförbundet. Bland andra uppdrag kan nämnas att han varit ledamot av TCO:s kulturnämnd och suttit i styrelsen för PRO Kultur i Stockholm. 

– 2006 fick jag frågan om jag ville kandidera i riksdagsvalet. Så jag började fundera över vilka frågor jag skulle kunna driva i den positionen.
Men när valberedningens förslag presenterades var det en förvånad Jonas Sima som försökte ta in att han inte kommit högre upp än plats 26 på Stockholms arbetarekommuns riksdagsvalsedel:
– Jag trodde möjligen, ha-ha, att partiet kunde se nyttan av att ha mig som företrädare i kulturpolitiken. Jag fick ändå hyggligt med personröster och åkte upp några pinnhål bland kandidaterna!
– Fast när jag sedan tänkt efter tror jag att jag hade blivit en katastrof. Jag är för otåligt lagd för riksdagsarbetet. 

– Det blir ändå mycket politik i min familj, min fru Inger Edvardsson har nu minst ett tiotal politiska uppdrag i partiet, i Stockholms stad och i Svenska kyrkan. Och vår yngsta dotter Jonna Sima är ledarskribent på Aftonbladet. Andra dottern Lova Sima driver bl ett turistprojekt på sin lantgård utanför Västerljung i Sörmland.
– Om jag får ha en politisk maning till mitt partis ledning så är det att Socialdemokraterna måste ha en reforminriktning som återskapar det starka samhället. 


"Medierna har blivit industri"

Jonas Sima intervjuad av Mikael Bergling i tidningen Journalisten nr 31/2001
(Här uppdaterad).

På sin hemsida på Internet (www.sima.nu) presenterar Jonas Sima sig som filmare, journalist, författare och hälsing.
Det sistnämnda är kanske det viktigaste.

- Jag tycker om min dubbla hälsingska identitet (Hudiksvall och Ljusdal). Trots att jag har bott i Stockholm i över halva mitt liv blir jag aldrig stockholmare. Jag har mina rötter i Hälsingland och det är där jag hämtar näring.
Vid millenniumskiftet tog han avtalspension och slutade på Expressen efter att under 33 år varit knuten till tidningen, först som filmskribent och sedan som reporter.
Parallellt med journalistjobben har han gjort ett 60-tal filmer, främst dokumentärer och TV-porträtt.
- De flesta filmerna har jag gjort på sommaren när jag haft semester i Hälsingland och under perioder av tjänstledighet. Det här växelbruket har varit väldigt stimulerande och utvecklande. I takt med att antalet fasta journalisttjänster minskar tror jag att allt fler tvingas jobba så - till exempel skriva böcker, göra filmer, vara programledare, skriva recensioner eller jobba som reporter.

Precis som flera av sina generationskamrater har Jonas Sima fortsatt att arbeta efter pensioneringen.
I Simas fall handlar det om musikteaterpjäsen Sagan Snoddas för Folkteatern i Gävleborg, där han skrivit manus och sångtexter (ännu ouppsatt), dokumentärspelet och långfilmen Kalle Kamrat (tittarsuccé i TV 2001), om en legendarisk skogsluffare i Mellannorrland, och jazzfilmen Klarinettkungar om Buddy De Franco och Putte Wickman. Därefter har han gjort en jazzfilm om gitarristfantomen Ulf Wakenius och två porträtt på finansmannen Jonnie Dahlström, legendarisk storsamlare av allmogeföremål i Norrhälsingland. Senaste produktionen för TV är en intervjufilm med Lisbet Palme.
- Kalle Kamrat är jag särskilt nöjd med, och jag jobbade länge med den produktionen. Det är en dokumentär spelfilm som blandar spelscener med dokumentära bilder och intervjuer. Kring Kalle Kamrat har det i skogslänen vuxit upp en intressant mytologi samtidigt som hans öde påminner om det som på senare år drabbat många flyktingar, hemlösa och uteliggare. De tvingas ut i en exiltillvaro inom samhället av rädsla för att kastas ur landet, förföljas av myndigheterna eller bli intagna på institutioner, säger Jonas Sima.

Reporteryrket utsätts för en allt hårdare "proletarisering" samtidigt som många äldre slutar, bland annat med hjälp av avtalspension.
- Det är ett rätt sjukt system. Tidningarna betalar för att bli av med sina mest erfarna och, många gånger, bästa medarbetare. Det innebär också att mentorrollen försvinner. Överhuvudtaget är man idag dålig på att ta tillvara äldre medarbetares kunskaper. Jag är till exempel förvånad över att jag aldrig blivit inbjuden till journalisthögskolorna för att tala om mina erfarenheter av reporteryrket. 

Systemet med avtalspensionen innebär ibland att de som går får möjlighet att göra de tidsödande kvalitetsreportage de inte fick göra när de var anställda. De bästa knäcken får man vänta med tills man blir pensionär?
- Kanske. Även om systemet är sjukt, så erbjuder det bra möjligheter. Nu kan jag skriva böcker, göra de reportage och filmer jag vill göra. Blir de inga succéer, är det ingen katastrof. Försörjning har man ju ändå. Men jag ogillar starkt samhällets "åldersrasism", diskrimineringen av äldre, som avtalspensionen ofta innerst är ett uttryck för.

Lyftet för journalistiken?
- Ja, om tidningarna utnyttjar de här medarbetarna som frilansar. Samtidigt är det konstigt om människor måste gå i pension för att få möjligheter att göra bra jobb. Medierna har blivit som vilket annan industri som helst. Tidigare sökte till exempel Expressen efter de udda människorna. I och med att man började ta in medarbetare från fabrikerna - läs: journalisthögskolorna - tappade man många av de udda och excentriska som kunde göra det oväntade. Kanske kan den miljörörelse och vänsterrörelse som nu förhoppningsvis växer sig allt starkare innebära en vitamininjektion. Det gäller bara att kanalisera in vreden på redaktionerna.

Jonas Simas väg in i journalistyrket gick via volontärskap på Hudiksvalls Tidning. Därefter väntade studier i Uppsala och på Sorbonne i Paris samt arbete på UNT.
Jag gick franska filmskolan i Paris som frielev en enda termin. Jag var redan filmskribent och ordförande i studentfilmstudion i Uppsala och kunde så mycket mer av det teoretiska än de andra eleverna. Praktiska filmövningar fick jag inte göra som frielev och stipendiat. Jag satt därför mest på Cinemateket och umgicks med ett gäng svenska och danska intellektuella som då bodde i Paris, bland andra Sun Axelsson, Ingrid Thulin och Henrik Stangerup.

Under tiden frilansade och sommarvikarierade Jonas Sima för Stockholms-Tidningen.
- 1965 anställdes jag på Stocken som nöjesreporter och filmskribent, vilket innebar att jag i praktiken fick efterträda min idol signaturen Robin Hood, kallad den svenska filmkritikens fader, som gick i pension. När Stocken några månader senare, i februari 1966, lades ned frågade Lasse Bergström och Alf Montàn om jag ville komma över och skriva film i Expressen som frilansmedarbetare.

Varför Expressen?
- Jag behövde ju ett jobb, och jag hade hunnit reta upp filmkritikern Jurgen Schildt på Aftonbladet. Så den redaktionen var ju stängd för mig. Jag var redan ganska uppmärksammad, tillhörde den nya cineastgenerationen och var alltså ung och arg. Dessutom var jag socialist och marxist. Expressens dåvarande chefredaktör Per Wrigstad ville också ha den typen av medarbetare på tidningen och såg till att det var högt i tak. Det fanns hos oss till vänster en väldig kraft, samtidigt som vi såg Expressen som ett intressant forum att verka i. Tidningen hade då en enorm upplaga.

Sedan blev du anställd?
- När Bo Strömstedt gick från kulturredaktörstolen och blev chefredaktör 1977 föreslog han mig att bli allmänreporter på deltid. Redaktionschefen Staffan Thorsell var visst emot. I den här vevan hade jag börjat planera en spelfilm för bio (Barna från Blåsjöfjället) och ville sluta som filmkritiker. Man kunde heller inte sitta på två stolar, tyckte jag. Men det var inte helt lätt att lämna kritikerrollen för reporteruppdraget. Under några år blev jag Strömstedts favorit, tror jag, och fick göra stora artikelserier, bland annat om sektoriseringen av psykvården, döden som affär och barncancerkliniken i Uppsala.
Och aids?
- Det var Staffan Thorsell som varit i Amerika och fångat upp att något höll på att hända. Nu hade han ändrat uppfattning om mig och min kompetens som reporter! På mitt första aidslöp stod det "Åtta döda i ny sjukdom i Sverige". Jag tror det var 1982-83. Sedan skrev jag en oändligt lång artikelserie om aids. Jag anser att jag var den förste som skrev om aids på djupet. Från DN hörde jag att man där rynkat på nosen och sagt att sådant "snusk" ska vi inte ha i tidningen. Det kändes kanske som snusk då för att mycket handlade om bögar.
- Jag är lite besviken över att jag inte fick stora journalistpriset för aids-serien eller reportaget om barncancerkliniken, som jag anser är mitt livs journalistiska uppdrag. Men jag surar inte. Jag har fått priser för mina filmer och inbjudits till festivaler.

Ditt förhållande till Strömstedt blev sämre med tiden?
- Jag vet inte det. Han fick naturligtvis andra favoriter. Han blev tyvärr för dominant och uppträdde mer och mer som en patron. Jag har stor respekt för Strömstedts begåvning, skrivkunnande och hans otroliga journalistiska instinkt. Men jag hade svårt för att inga träd tilläts växa upp jämte honom.
- Jag tycker också att Bo Strömstedt har kommit lite billigt undan i diskussionen om Expressens senare problem. Han har själv sagt att det inte var hans uppgift att utse sin efterträdare. Men han satt så länge och hade sådan position inom familjen Bonnier att han givetvis skulle ha odlat fram en efterträdare. Det gjorde han inte.

Varför inte?
- Strömstedt hade en rätt exhibitionistisk läggning. Han vill gärna vara den som lyser starkast. Att han och Åke Ahrsjö, Expressens dåvarande VD, lanserade en journalistisk "nolla" som ny chefredaktör tror jag berodde på att de medvetet eller omedvetet valde en person som inte skulle kunna ta lyskraft från det som de byggt upp.

När du var reporter på Expressen var du också politiskt aktiv i Stockholm och satt i styrelsen för Stockholms Stadsteater.
- Aktiv och aktiv…jag fick ett förtroendeuppdrag. Staffan Thorsell tyckte inte om att jag tydligt visade att jag var socialdemokrat när jag under en tid skrev mediekrönikor i Aktuellt i Politiken med resultat att jag nästan fick yrkesförbud. Jag fick inte skriva om politik, inte eller om film. När Bengt Lindroth var chef för ledarredaktionen ville han att jag skulle börja där. Strömstedt sa nej därför att han tyckte jag var "för socialdemokratisk".

Hur kunde du samtidigt vara både politiker och reporter?
- Jag har aldrig varit "politiker". Jag blev ju inte styrelseledamot i Stadsteatern på politiska meriter utan därför att S-styret i Stockholm tydligen ville ha en kulturkille där. Jag såg ingen speciell konflikt med att jag satt i teaterstyrelsen samtidigt som jag var reporter i Expressen. Efter det jag lämnat Expressen har jag engagerat mig mera och faktiskt skaffat "partibok". Tidigare var jag inte organiserad medlem. Förutom uppdraget i Stockholms Stadsteater, där jag efter valförlusten 2006 åkte ur styrelsen, är jag sekreterare i såväl Minneberg-Tranbergs S-förening i Bromma som i KSF, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening. 

Du var inte medlem, men likväl socialdemokratisk politiker!
- Det var ett tjatande om "politiker"! Det finns inte så många ledande sossar i partiet som kan värst mycket om kultur, är jag rädd. Det är föresten lite lustigt att en filmexpert som jag satt i en teaterstyrelse. Å andra sidan fanns där knappat någon som egentligen kunde något om teater och kultur, förutom Per Sundgren (V) och några till. Övriga kunde saker om vattenrening och sånt.

Ett av dina senare projekt är en dokumentär om Boris Pankin, Sovjets sista utrikesminister och f d ambassadör i Stockholm.
- Boris och jag bor grannar i Minneberg, dit han och hans hustru flyttat, och vi brukar dricka vodka ihop ibland. Jag har gjort en timmes intervjun med honom där han är väldigt öppen. Jag har också fantastiskt fina filmbilder när han städar i vårt område, går omkring i jeans och krattar och sedan handlar på Konsum. Boris har lovat att om vi åker till Ryssland står alla dörrar öppna, även Gorbatjovs. Det är ett mycket intressant material. Men av någon besynnerlig anledning ville inte SVT (eller TV4 för den delen) satsa på projekt Pankin. Sådana motgångar får en frilansfilmare förstås räkna med, men att jag inte lyckats landa just detta projektet gör mig bedrövad. Jag har funderat på att kolla av intresset utomlands. Jag har nämligen ytterligare en slogan: Jag ger mig aldrig!